Filosofi à la Kivik

Kiviks marknad 1947När coro­na­vi­ru­set nu har fram­tving­at ett uppe­håll i all loge­verk­sam­het, mås­te vi för­stås leta efter någon ersätt­ning. Vi får göra som orm­tju­sa­ren i Kivik. Han som inte hade någon orm, utan mar­ke­ra­de den med en röd skärm.

Min röda skärm på sisto­ne har varit en bok, Wit­craft, av den brit­tis­ke filo­so­fen och histo­ri­kern Jonat­han Ree. Den hand­lar om hur eng­elsk filo­so­fi väx­te fram och eta­ble­ra­de sig. Där­e­mot näm­ner den ing­et direkt om fri­mu­re­ri, men var lugn, jag kom­mer strax dit. Bokens titel kan tän­kas vara en ord­lek, som utgår från Wit­ch­craft – troll­kons­ter. Den val­da för­le­den, wit – vett, för­stånd, kvick­het, säger en del om vad boken hand­lar om – kän­da brit­tis­ka och ame­ri­kans­ka filo­so­fer, men även över­sätt­ning­ar och por­trätt av mind­re kän­da präs­ter, poe­ter, lära­re och and­ra, som har tänkt fritt och dra­git egna slut­sat­ser om filo­so­fi, reli­gi­on, poli­tik, konst och annat. Efter­le­den craft – skick­lig­het, hant­verk, konst, får mig att tän­ka på the Craft – den brit­tis­ka mot­sva­rig­he­ten till vårt Johan­nes­fri­mu­re­ri.

För det fort­sat­ta reso­ne­mang­ets skull, vill jag påmin­na om en eng­elsk beskriv­ning av vad the Craft (och kanske den svens­ka riten) är: ”A pecu­li­ar system of mora­li­ty, vei­led in alle­go­ry and illust­ra­ted by sym­bols.” For­mu­le­ring­en pekar på ett sam­band mel­lan fri­mu­re­ri och filo­so­fi, som en invigd fri­mu­ra­re snart blir varse, sär­skilt om han läser boken Wit­craft.

Slu­tet av boken hand­lar om Lud­wig Witt­genste­in (1889−1951). Han var född i Öster­ri­ke, blev eng­elsk med­bor­ga­re, under­vi­sa­de tid­vis i Cam­bridge och var tvek­löst för­ra sek­lets mest karis­ma­tis­ka filo­sof. Hans vik­ti­gas­te verk, ett av få pub­li­ce­ra­de, var Tracta­tus Logi­co-Phi­lo­sop­hicus, som gavs ut på tys­ka 1921 (i eng­elsk över­sätt­ning 1922). Där­med var han över­ty­gad om att han slut­ligt hade löst alla lös­ba­ra filo­so­fis­ka pro­blem och över­gav ämnet, för att istäl­let bli skol­lä­ra­re på den Öster­ri­kis­ka lands­byg­den.

Under slu­tet av sitt liv för­stod han, att han varit för arro­gant när han påstod sig ha sagt sista ordet om filo­so­fin. Han änd­ra­de inställ­ning. Uppen­bar­li­gen fanns det mer att säga, och han insåg det väsent­li­ga i att respek­te­ra and­ra män­ni­skors intel­lek­tu­el­la bemö­dan­den, sär­skilt när de käm­par med filo­so­fis­ka frå­gor: ”Tro inte att du kan för­stå vad and­ra filo­so­fer säger. Vi kom­mer inte när­ma­re än att vi kan säga, land­ska­pet är bekant … jag har varit i trak­ter­na själv.” Istäl­let för att leta efter fel i and­ras idéer, bör vi kon­cen­tre­ra oss på våra egna. Han häv­da­de: ”Filo­so­fi är ing­en teo­ri, den är en akti­vi­tet.”

När han bör­ja­de under­vi­sa i Cam­bridge hade han sagt, att det inte fanns något sådant ämne som teo­lo­gi. Nu bad han om ursäkt för det: ”Det är ett sådant dumt ytt­ran­de, som jag kun­de fäl­la på den tiden.” Sena­re hade han för­stått att ’livet inte bara är vad det ser ut att vara’ och ’de for­na, sto­ra filo­so­fis­ka syste­men hör till den mänsk­li­ga andens främs­ta ska­pel­ser.’

Han beund­ra­de fram­förallt Pla­ton. Inte för hans argu­ment (för for­mel­la och för snyg­ga), eller för hans dia­lo­ger (del­ta­gar­na fram­ställs som dum­bom­mar), utan för bil­der­na, alle­go­ri­er­na och myter­na (som kan öpp­na nya värl­dar för den som ansträng­er sig att för­stå). Jag har myc­ket svårt att tro, att Witt­genste­in var fri­mu­ra­re. Ingen­ting tyder på det. Ändå hade han myc­ket att säga om vår verk­sam­het. I en paral­lell till hans reso­ne­mang bör även fri­mu­re­ri­et ses som en akti­vi­tet, inte som en teo­ri. Akti­vi­te­ten går ut på att vi skall söka ”san­ning­en” själ­va. Vi slip­per få den itu­tad i oss. Vis­ser­li­gen for­mu­le­ra­des våra ritu­a­ler för bara drygt 200 år sedan, men deras idéin­ne­håll har vux­it fram under minst 2 000 år. Tala om uråld­rigt! Hur vi gestal­tar idéer­na med hjälp av myter, alle­go­ri­er och sym­bo­ler må vara för­bor­gat för den oin­vig­de, men deras inne­håll hör till det gemen­sam­ma kul­tur­ar­vet.

Så långt fri­mu­re­ri och Witt­genste­in. Här kan den som ”bara” är intres­se­rad av fri­mu­re­ri, eller är filo­sof, slu­ta att läsa. Den som vill veta, popu­lärt, vad Witt­genste­in stod för i övrigt kan läsa någ­ra rader till.

Ett tyd­ligt tema i Witt­genste­ins filo­so­fi är hans för­sök att för­kla­ra språ­kets funk­tions­sätt. I Tracta­tus fram­stäl­ler han språ­ket främst som ett medel för tän­kan­det och för att åter­ge verk­lig­he­ten. Hans utgångs­punkt är att frå­ga efter vil­ka vill­kor språ­ket mås­te upp­fyl­la för att kor­rekt beskri­va värl­den. Under en mel­lan­pe­ri­od kom Witt­genste­in att ifrå­ga­sät­ta många av tan­kar­na i Tracta­tus, fram­förallt idén att det skul­le krä­vas en långt dri­ven ana­lys av var­dag­li­ga utsa­gor för att fri­läg­ga deras verk­li­ga logis­ka form. Sena­re häv­da­de Witt­genste­in, att den egent­li­ga filo­so­fis­ka verk­sam­he­ten inte bestod i att fram­stäl­la teo­ri­er eller argu­ment för eller emot såda­na, utan i ett tera­peu­tiskt arbe­te, ett undan­rö­jan­de av miss­för­stånd, ett klar­gö­ran­de av språ­kets fak­tis­ka ”gram­ma­tik” av begrepps­li­ga sam­man­hang, vil­ka allt­för lätt för­bi­ses, med ske­va och fan­tas­tis­ka teo­ri­er som följd.

Rune Carls­son

Sök inlägg