Kristendom - några reflektioner

Före­dra­get ”Kris­ten­dom – en seku­lär aspekt”, som var län­kat till inläg­get med sam­ma namn i Fyran, avslu­ta­des med två frå­gor att dis­ku­te­ra. Här föl­jer någ­ra reflek­tio­ner över frå­gor­na.

Frå­ga 1: Bibel 2000 är resul­ta­tet av en stat­lig utred­ning (SOU 1999:100). Den hör nu till Svens­ka kyr­kans bekän­nel­se­skrif­ter. Vil­ka skrif­ter som skall räk­nas dit och vad som skall vara kyr­kans tro, bekän­nel­se och lära fast­ställs i demo­kra­tisk ord­ning genom omröst­ning i Kyr­komö­tet. – Är det en styr­ka eller ett pro­blem?

Vem skall bestäm­ma? Det finns fle­ra alter­na­tiv. För 1,3 mil­jar­der romers­ka kato­li­ker, varav över 100 000 i Sve­ri­ge, är det själv­kla­ra sva­ret Påven. Ett stort antal and­ra krist­na hör till fria för­sam­ling­ar som avgör sina läro­frå­gor själv­stän­digt. Åter and­ra har en suve­rän, något slags pat­ri­ark eller någon form av kyr­komö­te som högs­ta före­trä­da­re eller besluts­fat­ta­re.

I svensk tra­di­tion bestäm­de kung­en och präs­te­stån­det före 1865. Före 2000, när Svens­ka kyr­kan skilj­des från sta­ten, bestäm­de riks­da­gen och kyr­komö­tet. Nu är det allt­så Kyr­komö­tet som bestäm­mer. And­ra kyr­kor i Sve­ri­ge är fria att bestäm­ma på sitt eget sätt. Det var väl Chur­chill som sade något i stil med: ”Demo­kra­ti är ing­en bra sty­rel­se­form, men i prak­ti­ken har den visat sig vara bätt­re än någon annan som prö­vats.” Om det­ta gäl­ler även inom kyr­kan kan dis­ku­te­ras, men det kan även påvens ofel­bar­het.

För att beslu­ten skall bli så bra som möj­ligt gäl­ler för Svens­ka kyr­kan, att läro­frå­gor skall bere­das av en Läro­nämnd, med ärke­bis­ko­pen som ord­fö­ran­de och bestå­en­de av stif­tens bis­ko­par samt åtta and­ra leda­mö­ter (sak­kun­ni­ga på områ­det) val­da av kyr­komö­tet. Om Läro­nämn­den avstyr­ker ett för­slag gäl­ler sär­skil­da begräns­ning­ar för hur Kyr­komö­tet får beslu­ta.

Frå­ga 2: De tre begrep­pen tro, bekän­nel­se och lära är inte syno­ny­ma. Vad anser du främst skil­jer dem åt i bety­del­se?

Enligt ord­bo­ken hand­lar tro om vad vi hål­ler som san­no­likt eller vad vi för­li­tar oss på. Tro kan allt­så se ut lite hur som helst. Det kan inte kris­ten tro. Den defi­nie­ras av en viss bekän­nel­se. Bekän­nel­sen är i sin tur bero­en­de av den lära som vi av tra­di­tion eller för­kun­nel­se bär med oss. Om vi anslu­ter oss till Augus­ti­nus syn­sätt, beror vår tro på Guds nåd, bekän­nel­sen på våra val och läran av vårt för­nuft. Ett mera van­vör­digt syn­sätt är att tron lik­nar verk­sta­den, bekän­nel­sen kon­to­ret och läran lag­ret.

Ett exem­pel kan tas från Svens­ka kyr­kan. Den beskri­ver sig som evan­ge­lisk-lut­herskt tros­sam­fund i Kyr­ko­ord­ning­ens Förs­ta avdel­ning (utdrag): ”… Kyr­kans lära for­mu­le­ras genom den teo­lo­gis­ka reflek­tio­nen över vad tron och bekän­nel­sen inne­bär… Läran uttrycks i tros­be­kän­nel­ser, i skrif­ter från kyr­kans histo­ria, i guds­tjänst­böc­ker och and­ra nuti­da doku­ment som kyr­kan beja­kat. Var­ken tros­be­kän­nel­ser­na eller läran är före­mål för tro. De redo­vi­sar vad kyr­kans över­ty­gel­se består i och utläg­ger tron…”

1 kap. 1 § lyder: ”Svens­ka kyr­kans tro, bekän­nel­se och lära, som gestal­tas i guds­tjänst och liv, är grun­dad i Guds heli­ga ord, såsom det är givet i Gam­la och Nya tes­ta­men­tets pro­fe­tis­ka och apo­sto­lis­ka skrif­ter, är sam­man­fat­tad i den apo­sto­lis­ka, den nicens­ka och den atha­na­si­ans­ka tros­be­kän­nel­sen samt i den oför­änd­ra­de augsburgs­ka bekän­nel­sen av 1530, är beja­kad och erkänd i Upp­sa­la mötes beslut år 1593, är för­kla­rad i Kon­kor­die­bo­ken samt i and­ra av Svens­ka kyr­kan beja­ka­de doku­ment.”

Intres­sant nog nämns inte Bibelns histo­ris­ka skrif­ter, och para­gra­fen hän­vi­sar till den oför­änd­ra­de augsburgs­ka bekän­nel­sen. Jag bara note­rar det­ta, men är inte kom­pe­tent att kom­men­te­ra när­ma­re. Möj­li­gen kan det­ta, att de histo­ris­ka skrif­ter­na inte nämns, ha med en libe­ral bibel­syn att göra, som är för­en­lig med ett veten­skap­ligt syn­sätt (evo­lu­tio­nism), till skill­nad från mera bok­stavs­tro­en­de rikt­ning­ar (kre­a­tio­nism). Augsburgs­ka bekän­nel­sen är en del av pro­te­stan­tis­men och avvi­sas för­stås av den katols­ka kyr­kan och öst­kyr­kor­na. Dess före­komst, och hän­vis­ning­en till den oför­änd­ra­de ver­sio­nen, pekar bl.a. på mot­sätt­ning­ar i natt­vards­syn och tre­e­nig­hets­lä­ra mel­lan oli­ka kyr­kor.

Mitt intryck är, att rela­tivt få krist­na har ett full­stän­digt grepp om for­ma­lia när det gäl­ler kyr­kans bekän­nel­se, men att de fles­ta tor­de ha en åtminsto­ne unge­fär­lig upp­fatt­ning om sin egen tro. Hur det är med kun­ska­pen om läran är nog högst indi­vi­du­ellt.

Rune Carls­son

Sök inlägg