Reflektion

ReflektionDen som vill ”för­stå” fri­mu­re­ri­et kan lämp­li­gen bör­ja med att under­sö­ka vad det har för mål. Jag har sett en eng­elsk for­mu­le­ring av det: ”To make a good man bet­ter!” En svensk mot­sva­rig­het kan väl vara: ”Per­son­lig utveck­ling.” Huruvi­da såda­na för­hopp­ning­ar infri­as, undand­rar sig min bedöm­ning. Ett mera för­sik­tigt mål, som jag ock­så har sett uttryc­kas på oli­ka sätt, är: “Att ge till­fäl­le till reflek­tion över etis­ka och exi­sten­ti­el­la frå­gor.”

I svenskt fri­mu­re­ri sker sådan reflek­tion som bekant på kris­ten grund. Av histo­ris­ka skäl är bil­den inte lika enty­dig i Eng­land. Någon har beskri­vit för­hål­lan­de­na där omkring 1717, då den förs­ta Stor­lo­gen grun­da­des och fri­mu­re­ri­et nyda­na­des, på föl­jan­de sätt. Sam­häl­let tole­re­ra­de ate­is­men, men tog avstånd från kato­li­cis­men. Fri­mu­rar­na tole­re­ra­de kato­li­cis­men, men tog avstånd från ate­is­men. Påstå­en­de­na är hår­drag­na, men inne­hål­ler ett korn av san­ning. I Eng­land gav Act of Tole­ra­tion 1689 en viss reli­gi­ons­fri­het (skul­le drö­ja till mit­ten av 1800-talet i Sve­ri­ge), men med begräns­ning­ar för kato­li­ker och tros­rikt­ning­ar som för­ne­ka­de Tre­e­nig­he­ten. Fort­fa­ran­de är kra­vet på en eng­elsk fri­mu­ra­re att han tror på ett Hög­re väsen, vil­ket inne­bär att krist­na, judar, mus­li­mer och and­ra tro­en­de kan bli med­lem­mar på sam­ma vill­kor. Act of Sett­le­ment 1701 ute­slöt kato­li­ker från brit­tisk tron­följd.

För att bedö­ma hur fri­mu­re­risk reflek­tion kun­de se ut i Eng­land i bör­jan av 1700-talet, eller i Sve­ri­ge efter 1735 då fri­mu­re­ri­et för­des hit, lig­ger det nära till hands att stu­de­ra reli­giö­sa ström­ning­ar vid tiden. Jag har istäl­let valt att tit­ta när­ma­re på bud­ska­pet hos någ­ra filo­so­fer som var i ropet då. Jag vill inte här påstå att de har påver­kat ritu­a­ler­nas utform­ning, men de har åtminsto­ne i någon mån påver­kat tolk­ning­en av dem.

Pla­ton (429−347 f.Kr.) kom lik­som Sokra­tes fram till, att vad vi tror oss veta om värl­den genom sin­nes­or­ga­nen all­tid är mer eller mind­re osä­kert. Det omprö­vas stän­digt och vi miss­tar oss ofta, eller är vi offer för illu­sio­ner. Sådant är bara ”åsik­ter” (doxa).

Verk­lig kun­skap gäl­ler all­mängil­ti­ga idéer. De renas­te, de som är befri­a­de från inslag från intryck via sin­nes­or­ga­nen, är de mate­ma­tis­ka san­ning­ar­na, vil­ka är evigt gil­ti­ga. Var­je geo­met­risk figur, som man ritar i san­den, är ofull­kom­lig, men vi för­står att den lik­väl kan illu­stre­ra exak­ta, tid­lö­sa sam­band (noe­sis). Pla­ton anses all­mänt ha ska­pat en fort­fa­ran­de använd metod att argu­men­te­ra i filo­so­fis­ka frå­gor. Hans tan­kes djup och omfång har få över­träf­fat.

Aristo­te­les (384−322 f.Kr.) var mera jord­nä­ra. Han häv­da­de att moral hand­lar om att utfor­ma sitt liv så att det i sam­ver­kan med and­ra ska­par lyc­ka, väl­må­ga och har­mo­ni (eudai­mo­nia) i ett väl­ord­nat sam­häl­le. Genom utbild­ning skall män­ni­skans möj­lig­he­ter aktu­a­li­se­ras, hon skall kun­na utveck­la sin per­son­lig­het, inte bara intel­lek­tu­ellt utan så att hela orga­nis­men befin­ner sig i jäm­vikt. Han tala­de om den gyl­le­ne medel­vä­gen. Inga över­drif­ter: dygd går ut på att allt skall vara lagom.

Aristo­te­les etik är av det sla­get som ser till hand­ling­ars syf­te och kon­se­kven­ser. Han hör inte till den and­ra huvud­lin­jen i eti­kens histo­ria, där plikt och rätt sin­ne­lag är avgö­ran­de. Tid­vis, främst under 1500-talet, var Aristo­te­les läror ifrå­ga­sat­ta. Det berod­de bl.a. på att de använ­des som till­hyg­ge i mot­sätt­ning­ar mel­lan den pro­te­stan­tis­ka och katols­ka kyr­kan. Hans ryk­te har under 1900-talet åter­upp­rät­tats och där­med hans poli­tis­ka teo­ri­er, hans etik och este­tik. På sena­re tid har även hans logik och meta­fy­sik väckt för­ny­at intres­se.

John Loc­ke (1632−1704) har bidra­git mer än de fles­ta filo­so­fer till bil­den av eng­elskt tän­kan­de som hand­lan­de om för­nuft och beprö­vad erfa­ren­het. Till hans bib­li­o­gra­fi hör bl.a.: Essay Con­cer­ning Human Understan­ding, Two Tre­a­ti­ses of Govern­ment, Let­ter on Tole­ra­tion och The Rea­so­nab­le­ness of Christi­a­ni­ty. Loc­ke vil­le under­sö­ka den mänsk­li­ga för­må­gans styr­ka, men även dess begräns­ning­ar. Han beskrev dem genom en lik­nel­se med sjö­mannens lod­li­na. Den behö­ver inte vara läng­re än att den räc­ker till att kon­sta­te­ra att skep­pet går fritt över grund. Den behö­ver inte mäta oce­a­nens djup. ”Det är inte vår sak att veta allt, men där­e­mot det vi behö­ver för vårt prak­tis­ka liv.” – Endast Gud är all­ve­tan­de!

Loc­ke var emot läran om arv­syn­den, eftersom han ansåg att moral och teo­lo­gi skul­le base­ras på för­nuf­tet. I Essay pole­mi­se­rar han mot den reli­giö­sa ”entu­si­as­men”. I sin sam­tid såg han allt­för myc­ket av för­nuftslös fana­tism. Loc­ke fram­häv­de istäl­let den mora­lis­ka och intel­lek­tu­el­la auto­no­min, den själv­stän­di­ga per­so­nen som tän­ker och hand­lar på eget ansvar. Jäm­te Spi­no­za var han en före­gång­a­re när det gäll­de kri­tisk text­tolk­ning av Bibeln och and­ra reli­giö­sa skrif­ter i en libe­ral teo­lo­gisk anda. Han var den förs­te som gjor­de kun­skaps­te­o­rin, inte meta­fy­si­ken, till det pri­mä­ra ämnet inom filo­so­fin.

Fler filo­so­fer skul­le kun­na näm­nas, t.ex. Descar­tes, Hob­bes och den egent­li­gen till en sena­re peri­od höran­de Hume. Om tiden utsträcks till slu­tet av 1700-talet går det för­stås inte att för­bi­gå Kant, men jag har inte tänkt skri­va någon läng­re filo­so­fisk betrak­tel­se, utan bara ge någ­ra exem­pel på vad våra före­gång­a­re kan ha tagit intryck av och reflek­te­rat över. Visst kan det vara intres­sant att veta något om det, även om vi idag kanske har helt and­ra refe­rens­ra­mar.

Rune Carls­son

Sök inlägg