Förflutenheten framför oss

Wil­li­am Faulkner skrev i Sjä­la­mäs­sa för en nun­na: ”Det för­flut­na är inte dött. Det är inte ens för­flu­tet.” Jag för­mo­dar att han mena­de, att vi har ett behov att göra nuet begrip­ligt genom att tol­ka det för­flut­na. Men när vi bör­jar för­stå det för­flut­na änd­ras det ofta genom nya tolk­ning­ar. Det är inte dött. Vi tol­kar det för­flut­na här och nu. Det är inte ens för­flu­tet.

Det­ta är vad fri­mu­ra­re ägnar sig åt! I den fram­far­ten har vi hjälp av veten­ska­per­na histo­ria och reli­gi­on. Bor­de det inte vara intres­sant att tit­ta när­ma­re på lik­he­ter och skill­na­der där?

Det för­flut­na är allt som har hänt, tänkts eller känts. I mera inskränkt bety­del­se är det allt vi minns eller kan få kän­ne­dom om. Histo­ria är den del av det för­flut­na som är vik­tig. Vad som anses vik­tigt kan skif­ta, likaså tro­vär­dig­he­ten hos den som utta­lar sig. Histo­ri­en för­sö­ker vara objek­tiv och peda­go­gisk. Men den har svå­rig­he­ter. Den behö­ver käl­lor som vi kan för­stå. Vil­ka hän­del­ser i histo­ri­en är rele­van­ta att reflek­te­ra över och hur skall vi få kän­ne­dom om dem? Oli­ka stånd­punk­ter har häv­dats. Allt från Fri­edrich Hegel: ”Det enda vi kan lära av histo­ri­en är att ing­en lär sig av histo­ri­en”, till Geor­ge San­tay­a­na: ”De som inte minns sitt för­flut­na är döm­da att åter­upp­le­va det.”

För­hopp­nings­vis kan histo­ri­en ändå lära oss att för­stå oss själ­va och vår omgiv­ning bätt­re. I så fall blir vi bätt­re skic­ka­de att han­te­ra fram­ti­den. En fri­mu­ra­re med såda­na ambi­tio­ner, mås­te san­no­likt söka käl­lor även utan­för Orden, fram­förallt då i idéhisto­ri­en. Ritu­a­ler­na kan knap­past inne­hål­la allt vik­tigt. De har myc­ket att ge, men deras inne­håll av histo­ria är kanske mind­re vik­tigt än det av histo­ri­er, d.v.s. myter, legen­der och sagor. Såda­na säger myc­ket om den mänsk­li­ga natu­ren och vår stän­di­ga strä­van att för­stå det oför­klar­li­ga, och av att få gemen­skap, tröst och hopp. Där finns berö­rings­punk­ter med reli­gi­o­nen.

Reli­gi­on är män­ni­skans sätt att besva­ra etis­ka och exi­sten­ti­el­la frå­gor. Reli­gi­on är nor­ma­tiv och emo­tio­nell. I bäs­ta fall ska­par den mening åt livet. I cent­rum för reli­gi­o­ner­na finns något heligt. Anhäng­ar­na för­sö­ker för­stå och leva efter ett myste­ri­um, kanske ock­så kon­trol­le­ra det. Till med­len hör tro, ritu­a­ler och myter. Lagar och cere­mo­ni­er kan vara cen­tra­la. Kris­ten­do­men utmär­ker sig genom att hål­la vis­sa läro­sat­ser som nöd­vän­di­ga och till­räck­li­ga – där­till natur­ligt­vis Kristi före­dö­me. Eftersom vår Orden inte är någon kyr­ka över­lå­ter den myc­ket av reli­gi­o­nen till kyr­kan och för­sam­ling­en. Kyr­kan och Orden använ­der lik­nan­de, men inte lika­da­na, medel.

Säkert utgör våra ritu­a­lers hem­li­ga och mys­tis­ka natur en loc­kel­se, men Orden har även mer all­män­na eller världs­li­ga mål. Värds­li­ga mål bru­kar kun­na utvär­de­ras, men hur utvär­de­rar vi mys­tis­ka, meta­fy­sis­ka eller tran­scen­den­ta mål? Det tål att fun­de­ra på! Under tiden bör vi fort­sät­ta att stu­de­ra, sov­ra i och tol­ka histo­ri­en. Även reli­gi­o­nen är ju vik­tig, men den bör nog i förs­ta hand utövas, inte bara stu­de­ras. Om de pro­ces­ser­na inte ger oss annat än ett sam­band mel­lan det för­flut­na, nuti­den och fram­ti­den, är det vac­kert så.

Rune Carls­son

Sök inlägg