Vad höll de på med på Cirkelns Burnsafton?

Dramatik på Burnsaftonen 2020
Häx­or­na här­ja­de och den lede spe­la­de säck­pi­pa på årets Burnsaf­ton hos Den Gyl­le­ne Cir­keln.

Vad hål­ler de på med? Det kan nog tän­kas vara den förs­ta reflex­io­nen när man ser bil­den från Den Gyl­le­ne Cir­kelns Burnsaf­ton 2020.

Som bruk­ligt är sam­las vän­ner till den skots­ke poe­ten Robert Burns för att fira min­net av hans död var­je år vid den här tiden. Eftersom Robert Burns var fri­mu­ra­re och var med­lem i bl a logen “ST James No 135 Tar­bol­ton”, har tra­di­tio­nen att fira honom fun­nits bland fri­mu­ra­re sedan länge. De som inte varit fri­mu­ra­re har bil­dat Burnsklub­bar för att fira sin poet.

En "kortsärkad" häxa i full fart.
En “kort­sär­kad” häxa i full fart.

-De gjor­de det för att hed­ra hans min­ne bara någ­ra år efter hans död 1796 för att mot­ver­ka det dåli­ga ryk­te som som­li­ga spred om honom, berät­ta­de Styr­björn Enkel, för­ut­va­ran­de ord­fö­ran­de mäs­ta­re i Den Gyl­le­ne Cir­keln, under årets Burnsaf­ton.

Ett 80-tal brö­der hade kom­mit från när och fjär­ran för att upp­le­va både dik­ter av Robert Burns och musik med anknyt­ning till hans verk.

Ett av poe­men den märk­li­ga och rus­ki­ga berät­tel­sen om Tam O‘ Shan­ter har tidi­ga­re över­satts av under­teck­nad arti­kel­för­fat­ta­re och fram­förts på Cir­kelns Burnsaf­ton.

stackars Tam o Shanter och hans Maggie.
stac­kars Tam O Shan­ter och hans Mag­gie.

Inför årets Burnsaf­ton hade många pus­sel­bi­tar fal­lit på plats. Tra­di­tio­nel­la pus­sel­bi­tar som bl a maten, sop­pan Cock-a-leek­ie, Hag­gis och efter­rät­ten Tipsy Laird.

Likaså talar­lis­tan som inne­höll tal till Burns ära och hans hyll­ning till kvin­nan. Likaså hög­läs­ning av någ­ra nyö­ver­sat­ta Burns­dik­ter.

Tam O Shan­ter hade ju fram­förts tidi­ga­re och att bara läsa upp kän­des lite blekt. Men så föd­des ett hug­skott som Cir­kelns ord­fö­ran­de mäs­ta­re Johan Sowa anam­ma­de direkt.

Hag­gi­sen lust­mör­da­des tra­di­tio­nellt av Johan Sowa.

Kun­de man inte köra Tam O Shan­ter igen ”live”?

Jovisst. Efter en tids pla­ne­ring inne­hål­lan­de jakt på en kort sär­kar, bl a en myc­ket kort, käpp­häst, kvast och peru­ker fanns atti­ral­jer­na för att spe­la upp dra­mat för brö­der­na.

Peter Morén och Björn Lager­ström och Andre­as Odha­ge axla­de vil­ligt rol­ler­na som Tam och häx­or. Ste­fan Kal­me­lid som Tam‘s fru och värds­hus­vär­din­na, Oscar Ström­blad  som Tams sup­bro­der och givet­vis Hans-Erik Lun­din, som en bok­stav­ligt ”djä­vulskt bra” säck­pi­pe­blå­sa­re. Jör­gen Mold­vik och Ola Axén sköt­te sce­no­gra­fin.

Afto­nen inled­des på sed­van­ligt sätt med intåg till toner av Hans-Eriks skots­ka säck­pi­pa.

Efter dikt­läs­ning , bl a en ovan­lig Burns­dikt av det lite mer våga­de sla­get, blev det dags för Tam O Shan­ter.

”Regis­sö­ren”, under­teck­nad, hade underskat­tat aktö­rer­nas inle­vel­se i skå­de­spe­let både på puben och under den vil­da häx­jak­ten som är ett centralt tema i Tam O Shan­ter.

Det blev pre­miär för Den Gyl­le­ne Cir­kelns välsma­kan­de kuber avslö­ja­des.

Av jublet och skrat­ten att döma gick det hela hem hos åskå­dar­na, som ald­rig tidi­ga­re sett så vack­ra häx­or dan­sa runt en säck­pi­pe­spe­lan­de djä­vul.

Afto­nen fort­sat­te sedan på sed­van­ligt sätt med mer dikt­läs­ning och musik av Håkan Pet­ters­son och Bo Ing­el­berg.

Den sena­re fram­för­de ett geni­alt musi­styc­ke där Auld Lang Syne mix­a­des med bl. a Bach och Mozart på ett myc­ket finur­ligt och sinn­rikt sätt.

Andre­as Odha­ge läs­te ock­så dik­ter och sat­te alla bor­den i arbe­te med en frå­ge­sport om Robert Burns med inväv­da fak­ta som alla säkert kän­ner till. Som vem som upp­fann en sig­nal­lam­pa som används i den eng­els­ka mari­nen?

Ola Axén hyl­la­de kvin­nor­na som än så länge inte del­ta­git i Burnsaft­nar­na. En frå­ga som ock­så togs upp under kväl­len var om Burnsaf­to­nen enbart skul­le vara öppen för brö­der eller even­tu­ellt vara ”öppen” för en inbju­den gäst. Det sena­re var en majo­ri­tet öppen för.

Björn Lager­ström hyl­lad ock­så poe­tens min­ne i Burns Immor­tal.

Och maten då? Jo gott myc­ket gott. Sop­pan tog slut i ett nafs och ny fick raskt tilla­gas. Hag­gi­sen som burits in på sed­van­ligt sätt och hyl­lats med Hans Alfred­sons över­sätt­ning av Burns hyll­ning till hag­gis­sen och där­ef­ter kall­blo­digt sprät­tats upp av OM, var välsma­kan­de. Till det­ta Ulf Karls­sons välsma­kan­de whis­ky­sås och där­ef­ter efter­rät­ten Tipsy Laird, som van­ligt myc­ket välsma­kan­de. Den Gyl­le­ne Cir­keln bjöd ock­så på en “hem­lig­het”. Läck­ra små kuber i cho­klad med smak av Lap­hro­aig.

Så det var brö­der mät­ta på både upp­le­vel­ser och av för­tä­ring och dryck som drog hem fram­åt mid­natt.

Text Håkan Wasén

Foto: Ola Axén Björn Lind­ström

Sök inlägg