Pedagogik

Fri­mu­ra­re använ­der ofta begrepp som: vis­het, kun­skap och upp­lys­ning. Inom peda­go­gi­ken bru­kar såda­na begrepp kopp­las till oli­ka teo­ri­er om lär­pro­ces­ser. Att döma av sin långa histo­ria har fri­mu­re­ri­et fun­nit fram­gångs­ri­ka sätt att spri­da sin kun­skap – och den är inte vil­ken kun­skap som helst. Den hand­lar om etik och exi­sten­ti­el­la frå­gor. Där­för bor­de det vara intres­sant att grans­ka Fri­mu­raror­dens lär­pro­cess litet när­ma­re.

Enligt den schwei­zis­ke bete­en­de­fors­ka­ren Jean Pia­get kan vi assi­mi­le­ra kun­skap genom att ta emot och bear­be­ta infor­ma­tion. Orden för­med­lar sin kun­skap genom ritu­a­ler, tal och före­drag. Pia­get påstår emel­ler­tid att vi inte lär oss något nytt genom pas­siv inlär­ning. På sin höjd kan den befäs­ta gam­mal kun­skap. Vi tar till oss infor­ma­tio­nen och anpas­sar den till det vi redan vet.

Nu har ju Orden hög­re ambi­tio­ner än så. Den talar t.o.m. om kun­skap som leder till per­son­lig utveck­ling. Pia­get menar att då krävs en annan lär­pro­cess. Indi­vi­den mås­te ackom­mo­de­ra kun­ska­pen, d.v.s. det är indi­vi­den som skall anpas­sa sig, inte kun­ska­pen. Då krävs ett mera aktivt del­ta­gan­de, vil­ja till ompröv­ning, att ta ris­ker och att över­ge en del vanor och för­do­mar. Pro­ces­sen kan bli mödo­sam. Indi­vi­den mås­te änd­ra sitt sätt att tän­ka och där­med sitt sätt att hand­la. Sådan ompröv­ning och utveck­ling av ny kun­skap mås­te ske i sam­spel med omgiv­ning­en. Med omgiv­ning menas då den s.k. all­män­na värl­den. Det är ju där den per­son­li­ga utveck­ling­en skall visa sig – men impul­ser kan för­stås ges i logens gemen­skap.

Då instäl­ler sig en del frå­gor: ”Hur stor del av Ordens kun­skap assi­mi­le­rar vi och hur stor del ackom­mo­de­ras?” Ännu mer grund­läg­gan­de är: ”Hur skall ritu­al­bun­den verk­sam­het få oss att prö­va nya vägar i den all­män­na värl­den – och vil­ka vägar vill Orden egent­li­gen få oss att beträ­da?”

Här får var och en prö­va sig själv. Jag skul­le tro, att de fles­ta fri­mu­ra­re, även de som inte har hun­nit så långt i sin fri­mu­re­ris­ka vand­ring, har en upp­fatt­ning om skill­na­den mel­lan pas­sivt mot­ta­gen kun­skap och sådan som krä­ver dju­pa­re reflek­tion och egen bear­bet­ning.

Nu är ju Pia­get inte den ende pro­fe­ten under den peda­go­gis­ka him­len. Ett annat exem­pel är den ame­ri­kans­ke soci­alpsy­ko­lo­gen Jonat­han Haidt. Han har genom expe­ri­ment kun­nat visa, att vi påver­kas av var­je berät­tel­se vi hör. För­söks­per­so­ner fick från lis­tor med fem ord for­ma ett antal mening­ar. Av orden: hen­ne, ofta, stör, ser och de, går det exem­pel­vis att for­mu­le­ra: ”De stör hen­ne ofta” eller: ”De ser hen­ne ofta.” Expe­ri­men­tet var anord­nat så att när för­söks­per­so­ner­na skul­le redo­vi­sa sina mening­ar var för­sök­s­le­da­ren upp­ta­gen. Det visa­de sig då, att de som fått använ­da ord som inne­höll vän­li­ga eller arti­ga uttryck gär­na vän­ta­de tål­mo­digt tills för­sök­s­le­da­ren blev ledig, medan de som arbe­tat med uttryck för ohöv­lig­het, som exem­pel­vis: stö­ra, fräck, aggres­siv och lik­nan­de, hell­re avbröt för­sök­s­le­da­ren för att över­läm­na sina resul­tat. Haid­ts slut­sats är att vi påver­kas av ord som vi just läst, även om de inte inne­hål­ler någ­ra direk­ta upp­ma­ning­ar.

Des­sa rön bor­de ha en viss bety­del­se även för lär­pro­ces­ser inom Fri­mu­raror­den. För svenskt fri­mu­re­ri är kris­ten tro, och där­med Bibeln, vik­tig. Genom årtu­sen­den har ing­en annan bok bli­vit så fli­tigt läst som den. Där­för vore det kons­tigt om den inte påver­kat mänsk­lig­he­ten. Bibelns bety­del­se lig­ger där­för inte i att den skul­le vara ”sann” eller vara ett histo­riskt doku­ment, utan i just det­ta att den haft ett ojäm­för­ligt stort infly­tan­de. Åtminsto­ne påstår folk­livs­fors­ka­ren, för­fat­ta­ren och rab­bi­nen Dan Korn det i sin bok: ”Som om Gud fanns” (Timb­ro 2019). Till dem som påver­kas hör, som jag har för­stått, även fri­mu­ra­re, och då inte bara de med kris­ten tro.

Vi ser genast en paral­lell till våra ritu­a­ler. De är i stort sett oför­änd­ra­de sedan mer än 200 år. Det skul­le vara kons­tigt om vi inte har påver­kats av dem, inte för att de skul­le vara ”san­na” eller inne­hål­la en för and­ra för­bor­gad kun­skap, utan för att vi har hört dem upp­re­pas så många gång­er.

Nu kom­mer vi till det verk­ligt intres­san­ta i Dan Korns bok. Titeln anty­der att även i Sve­ri­ge, ett av värl­dens mest seku­lä­ra län­der, hand­lar de fles­ta ändå som om Gud fanns. Beror det på beva­ra­de tra­di­tio­ner, kul­tu­ren, fol­kets kyn­ne eller indi­vi­der­nas sam­ve­te? Sve­ri­ge har bli­vit ett fritt demo­kra­tiskt väl­färds­land, som respek­te­rar de mänsk­li­ga fri- och rät­tig­he­ter­na och där mino­ri­te­ter och de sva­ga skyd­das. Korn menar att frö­et till den­na utveck­ling, lik­som till seku­la­ri­se­ring­en, lig­ger inbäd­dad i kris­ten­do­men. Vi har fått demo­kra­ti, fri­het och jäm­lik­het, inte från de gre­kis­ka stads­sta­ter­na, utan från Bibeln. Des­sa krist­na vär­den har ock­så lett till en seku­la­ri­se­ring, vars takt har varit sär­skilt hög under sena­re decen­ni­er.

Enligt Korn skul­le Lut­her tro­li­gen ald­rig ha spi­kat sina 95 teser år 1517 om han hade vetat vil­ken mass­rö­rel­se han då star­ta­de och vart den skul­le leda. Lut­her vän­de sig mot avlats­han­deln. Han kun­de inte ana att hans pro­tes­ter skul­le leda till refor­ma­tio­nen, den för sam­hälls­ut­veck­ling­en, i Sve­ri­ge och på and­ra håll, kanske mest bety­del­se­ful­la hän­del­sen, näst efter krist­nan­det. Att mass­rö­rel­sers rörel­se­rikt­ning är omöj­li­ga att för­ut­se tycks där­e­mot revo­lu­tio­nä­ren Robe­spi­er­re ha varit med­ve­ten om. Det berät­tas att han vid något till­fäl­le under skräck­väl­det efter frans­ka revo­lu­tio­nen satt på kro­gen och såg en folk­hop rusa för­bi. Han utbrast: ”Jag är deras leda­re. Jag mås­te se efter vart de är på väg!”

Vil­ka fri­mu­re­ris­ka slut­sat­ser kan des­sa iakt­ta­gel­ser leda till? Till det fasci­ne­ran­de med fri­mu­re­ri­et hör att den frå­gan inte är lätt att besva­ra. Föl­jer vi t.ex. sam­ma före­dö­mes exem­pel som fri­mu­ra­re gjor­de för över 200 år sedan? Tar vi idag fas­ta på sam­ma delar av ritu­a­len som de gjor­de då? Sva­ren på såda­na frå­gor kan ha histo­riskt intres­se, men det verk­ligt intres­san­ta tror jag är, inte vil­ka svar ritu­a­len ger, utan vil­ka frå­gor den ger oss anled­ning att stäl­la.

Rune Carls­son

Sök inlägg