Myntets två sidor

Rune CarlssonFri­mu­re­ri är ing­et enty­digt begrepp. Det kan bety­da oli­ka saker för oli­ka inblan­da­de, vid oli­ka tid­punk­ter och i oli­ka sam­man­hang. Följakt­li­gen läm­par sig dess mål och medel väl för reflek­tion och för dis­kus­sion fri­mu­ra­re emel­lan. Fram­ställ­ning­en här utgår från Ordens all­män­na lagar (OAL), och pekar på att det fri­mu­re­ris­ka myn­tet inte bara har en sida. Sidor­na häng­er ihop, men ser oli­ka ut.

För att få grepp om ämnet krävs tolk­ning av text. Ordens syf­te är att med­de­la sina med­lem­mar upp­lys­ning i den ädla veten­ska­pen att öva dyg­den och kuva las­ten. (OAL 1 kap. § 1.) Ritu­a­len är för­stås ett medel för att för­med­la den­na upp­lys­ning. Vil­ket är då målet? Rim­ligt­vis är det att fri­mu­ra­ren skall för­mås att utö­va den­na ädla veten­skap. Att Ordens mål och medel har med reli­gi­on att göra, fram­går av § 2 i sam­ma kapi­tel: ”Orden vilar på kris­ten grund. Med­lem­skap för­ut­sät­ter där­för kris­ten tro.”

Nu kom­pli­ce­ras emel­ler­tid tolk­ning­en av att OAL har en när­mast gnos­tisk mål­for­mu­le­ring: ”Vis­he­ten har som grund­val för Orden upp­rest sju hörn­ste­nar, som skall beva­ra den mot för­gäng­lig­het och göra den bestå­en­de i tidens skif­ten.” Efter en kort­fat­tad beskriv­ning av hörn­ste­nar­nas egen­ska­per, kon­sta­te­rar OAL: ”Rät­ta kun­ska­pen om för­vär­van­det och utö­van­det av des­sa egen­ska­per utgör målet för alla fri­mu­ra­res arbe­te (min kur­si­ve­ring), vil­ket av Ordens stif­ta­re bli­vit kal­lat den Konungs­li­ga Kons­ten.” (OAL 1 kap. § 3.)

De tre förs­ta hörn­ste­nar­na: reli­gi­o­nen, dyg­den och kär­le­ken till näs­tan, har fokus på kun­ska­per och karak­tärs­drag hos den enskil­de fri­mu­ra­ren, som lik­nar dem i ”den ädla veten­ska­pen”. De fyra föl­jan­de hörn­ste­nar­na: enig­het, tyst­lå­ten­het, arbet­sam­het och stånd­ak­tig­het, får där­e­mot antas vara av kol­lek­tiv art och främst ha bety­del­se för Ordens utveck­ling. Ordens syf­te och mål, hand­lar allt­så både om fri­mu­ra­rens utveck­ling och om Ordens utveck­ling. Sidor­na på myn­tet ser oli­ka ut, men har vis­sa lik­he­ter!

Den som exem­pel­vis för­sö­ker beskri­va hörn­ste­nen ”tyst­lå­ten­het” som en all­män dygd, vil­ket hän­der, har uppen­bar­li­gen inte tänkt på, att den antag­li­gen nämns i OAL för att det av oli­ka skäl är vik­tigt att Ordens hem­lig­he­ter beva­ras. Men hur skul­le tyst­lå­ten­het kun­na gyn­na den enskil­de fri­mu­ra­rens utveck­ling? Fler hörn­ste­nar hand­lar spe­ci­fikt om Orden själv. Det är sär­skilt tyd­ligt när det gäl­ler ”enig­het”. Kan den vara av annat än kol­lek­tiv art och hand­la om enig­het inom Orden?

Efter den senas­te änd­ring­en av OAL har begrep­pet: ”den Konungs­li­ga Kons­ten”, kom­mit att använ­das fli­tigt – ibland med oklar bety­del­se. Används det syno­nymt med fri­mu­re­ri, som ju är ett veder­ta­get och bra begrepp? Eller används det i sin huvud­sak­li­ga bety­del­se enligt OAL: ”att utveck­la Orden”? Egen­dom­ligt nog nämns säl­lan begrep­pet ”den ädla veten­ska­pen”. Ändå är det ju den vi för­vän­tas ägna oss åt som enskil­da fri­mu­ra­re.

Ibland uttrycks tvi­vel på att vår per­son­lig­het fort­fa­ran­de kan utveck­las i vux­en­sta­di­et. För­mod­li­gen är det obe­fo­gat. För­hopp­nings­vis kan vi åtminsto­ne utveck­la empa­ti och altru­ism. Jag tän­ker då på: reli­gi­o­nen, dyg­den och kär­le­ken till näs­tan. Hur skall vi få kun­skap om des­sa dyg­der eller hörn­ste­nar? Sva­ret kan tyc­kas själv­klart, och for­mu­le­ras tyd­ligt i OAL: ”(En fri­mu­ra­re) skall visa vörd­nad för Guds san­na och uppen­ba­ra­de ord i den Heli­ga skrift, vara nitisk i bön och bevis­ta guds­tjäns­ter.” (OAL 2 kap. 3 §.) Upp­ma­ning­en för­ut­sät­ter reflek­tion över inne­hål­let i Bibeln. Ändå har jag en käns­la av att vi ofta­re upp­ma­nas att reflek­te­ra över ritu­a­ler­na än över Bibeln. Det kan bero på att ritu­a­ler­na är vik­ti­ga för att ge Orden karak­tär och att: ”Beva­ra den mot för­gäng­lig­het och göra den bestå­en­de i tidens skif­ten.”

För den som är tro­en­de är för­stås reflek­tion över Bibeln vik­ti­ga­re än reflek­tion över ritu­a­ler­na. Var­för? Jo, den utgör ju grun­den för vår krist­na tro. Mar­tin Lut­her beskri­ver dess bety­del­se med ter­men sola scrip­tu­ra – endast genom skrif­ten. Den har kal­lats refor­ma­tio­nens for­mal­prin­cip, d.v.s. den prin­cip som bestäm­mer for­men för vår tan­ke och hand­ling. Guds rena ord finns enligt den­na till­gäng­lig i Bibeln för alla att ta del av.

Lut­her for­mu­le­ra­de ock­så en mate­ri­al­prin­cip, sola fide – endast genom tron. I anslut­ning till Pau­lus teo­lo­gi sär­skilt enligt Romar­bre­vet och Gala­ter­bre­vet lär­de Lut­her att män­ni­skan inte kan bli frälst genom gär­ning­ar utan endast genom tro.

Hur ser då Ordens krist­na tro ut? Orden är inte bun­den till någon viss kon­fes­sion. En fri­mu­ra­re mås­te allt­så inte anslu­ta sig till refor­ma­tio­nens prin­ci­per, vil­ka kan skil­ja sig från and­ra krist­na kyr­kors prin­ci­per. Men alla krist­na får antas anslu­ta sig till någon eller någ­ra tros­be­kän­nel­ser. I väst­kyr­kan används van­li­gen den apo­sto­lis­ka tros­be­kän­nel­sen. I öst­kyr­kor­na är den okänd. Där används istäl­let den nicens­ka, som med någon änd­ring (fili­o­que – som hand­lar om synen på tre­e­nig­he­ten) kan bru­kas även i väst. Ytter­li­ga­re en tros­be­kän­nel­se, den atha­na­si­ans­ka, ingår bland de s.k. huvud­sym­bo­la. Den gäl­ler som läro­do­ku­ment i Svens­ka kyr­kan, men används inte litur­giskt där. I slu­tet av den­na tros­be­kän­nel­se står det: ”Och de som gjort gott skall ingå i det evi­ga livet och de som gjort ont i den evi­ga elden.” Inte bara vår tro utan även våra gär­ning­ar anses allt­så fort­fa­ran­de ha bety­del­se.

Hur skall vi då kun­na hop­pas på rätt­fär­dig­gö­rel­se? Jo, för såväl pro­te­stan­ter som kato­li­ker och and­ra finns ytter­li­ga­re en prin­cip, sola gra­tia – genom Guds nåd, rätt­fär­dig­gö­rel­se­prin­ci­pen. Jag skul­le tro, att den­na prin­cip täc­ker vad en rättskaf­fens fri­mu­ra­re kan se som ett häg­ran­de mål.

Men vän­ta nu – är det all­tid och enbart hop­pet om rätt­fär­dig­gö­rel­se som sam­lar fri­mu­ra­re till loge­sam­man­koms­ter­na? Nej, jag tror inte det! Även om rätt­fär­dig­gö­rel­se skul­le vara ett över­gri­pan­de mål för Orden, och det där­med påver­kar ritu­a­len, så kan säkert många fri­mu­ra­re ha and­ra beve­kel­se­grun­der för sitt med­lem­skap.

Den som ser gemen­ska­pen som fri­mu­re­ri­ets störs­ta vär­de, kanske betrak­tar ritu­a­len som ett mål i sig. Utan den skul­le vi ju inte träf­fas! Även den som läg­ger ner stor möda på att tol­ka ritu­al kanske ser den som ett själ­vän­da­mål. Men den som främst vill för­kov­ra sig i ”den ädla veten­ska­pen”, ser nog inte ritu­a­len som ett mål, kanske inte ens som det främs­ta med­let. Han kan se ritu­a­len som en inspi­ra­tions­käl­la, men söka kun­skap främst på annat håll – i Bibeln, lit­te­ra­tu­ren eller i egen erfa­ren­het. Fram­förallt krävs det, för att för­kov­ra sig, att göra mer än att bara lyss­na på ritu­a­len.

Som jag påpe­ka­de inled­nings­vis, kan fri­mu­re­ri­ets mål och medel se oli­ka ut för oli­ka fri­mu­ra­re. Ritu­a­ler­na är så mång­skif­tan­de och svår­grip­ba­ra att där knap­past finns någ­ra enty­di­ga svar om mål och medel. Men ritu­a­ler­na läm­par sig väl att reflek­te­ra över och dis­ku­te­ra. Vil­ken väg reflek­tio­nen tar beror myc­ket på vad den utgår från.

För något år sedan änd­ra­des tex­ten i OAL om för­ut­sätt­ning­ar­na för med­lem­skap. Den är nu kris­ten tro, efter att tidi­ga­re ha varit kris­ten bekän­nel­se. Änd­ring­en gjor­des med goda skäl, men eftersom tron nume­ra inte kopp­las till någon viss bekän­nel­se, är det en öppen frå­ga hur tron egent­li­gen ser ut. Tro och bekän­nel­se är inte sam­ma sak, men där finns lik­he­ter.

Att kon­fes­sions­löst vår­da krist­na tra­di­tio­ner och att under­vi­sa om kris­ten tro är natur­ligt­vis möj­ligt, men det går rim­ligt­vis inte att kon­fes­sions­löst mis­sio­ne­ra om kris­ten tro. Jag är inte säker på att den distink­tio­nen upp­rätt­hålls inom Orden. Många fri­mu­ra­re bekän­ner sig nog till en kris­ten tro mest av vana. And­ra ser med bekla­gan­de på den ökan­de seku­la­ri­se­ring­en i sam­häl­let.

Men sedan våra ritu­a­ler for­mu­le­ra­des har Sve­ri­ge bli­vit en demo­kra­tisk väl­färds­stat där mänsk­li­ga fri- och rät­tig­he­ter respek­te­ras. Få tor­de bekla­ga det. Vi bor­de kanske stäl­la oss frå­gan om hur Fri­mu­raror­den har bidra­git till den utveck­ling­en. Det är lätt att hit­ta exem­pel på fri­mu­ra­re i Frank­ri­ke, Ame­ri­ka och Eng­land som har bidra­git väsent­ligt till sam­hälls­ut­veck­ling­en. Det är svå­ra­re i Sve­ri­ge, men vi för­sö­ker för­stås alla dra vårt strå till stac­ken.

Fort­fa­ran­de kom­mer i prak­ti­ken inte väl­fär­den alla till del. För­do­mar och okun­skap kan inne­bä­ra begräns­ning­ar i en del indi­vi­ders fri- och rät­tig­he­ter. Det åter­står en hel del att göra. Har inte Fri­mu­raror­den där en upp­gift? Orden har åtminsto­ne goda tra­di­tio­ner att byg­ga på när det gäl­ler barm­här­tig­hets­verk­sam­het och i att plä­de­ra för indi­vi­du­ell fri­het.

Rune Carls­son

Sök inlägg