Frimureriskt teleologi

Nej, rubri­ken är inte fel­sta­vad. Där skul­le kun­na stå teo­lo­gi, men fri­mu­ra­re behö­ver ock­så någon kun­skap om tele­o­lo­gi (av gre­kis­ka telos; mål, syf­te eller slut). Begrep­pet används, både för att beskri­va egen­ska­per hos natu­ren i vid bemär­kel­se och som en gren av eti­ken. Den gre­kis­ke filo­so­fen Aristo­te­les behand­la­de båda aspek­ter­na. En fram­trä­dan­de tan­ke hos honom är att livet har en mening eller ett mål. Den upp­fatt­ning­en delas som bekant av sena­re tiders krist­na tän­ka­re.

Som eti­ker ansåg Aristo­te­les att hand­ling­ar ute­slu­tan­de skall vär­de­ras efter hur goda eller åtrå­vär­da deras kon­se­kven­ser blir. Han kan där­för beteck­nas som tele­o­log eller kon­se­kven­se­ti­ker. Han såg livet som en pro­cess mot ett mål – att nå full­kom­ning. Med­let är en med­ve­ten, intel­lek­tu­ellt styrd håll­ning, som leder till dyg­di­ga hand­ling­ar, men skyr böjel­ser och käns­lor – en inställ­ning som nog kan beskri­vas som fri­mu­re­risk.

Aristo­te­les gör skill­nad mel­lan intel­lek­tu­el­la dyg­der, som hand­lar om vis­het, och mora­lis­ka dyg­der, som avspeg­lar god­het. De vik­ti­gas­te dyg­der­na, kar­di­nal­dyg­der­na, ansåg han vara: vis­het, mod, mått­full­het och rätt­vi­sa. Den romers­ke kej­sa­ren och sto­i­kern Mar­cus Aure­li­us föreslog en lik­nan­de lis­ta: rätt­vi­sa, tap­per­het, klok­het och mått­full­het. Om vi vill ska­pa en mera kom­plett sam­ling fri­mu­re­ris­ka dyg­der, får vi till kar­di­nal­dyg­der­na läg­ga de krist­na dyg­der­na: tro, hopp och kär­lek.

Där sak­nas dock någ­ra av oss ofta nämn­da dyg­der, t.ex. barm­här­tig­het. Men den kan påstås inrym­mas i kär­le­ken – osjäl­visk kär­lek till näs­tan (agape eller cari­tas). Att vis­sa fri­mu­re­ris­ka dyg­der inte åter­finns i all­män­na lis­tor kan leda till en intres­sant dis­kus­sion. Vad eller vem skall dyg­der­na tjä­na: indi­vi­den, grup­pen, sam­häl­let eller mänsk­lig­he­ten? Det finns kon­se­kven­se­tik av oli­ka slag. Etisk ego­ism – hand­ling­en gyn­nar mig själv; Etisk per­fek­tio­nism – hand­ling­en bidrar till per­so­nens själv­för­verk­li­gan­de; Etisk par­ti­ku­la­rism – hand­ling­en gyn­nar den grupp jag till­hör; Uti­li­ta­rism (av latin uti­li­tas; nyt­ta) – hand­ling­en bidrar mer än alter­na­ti­ven till en all­män lyc­ka.

Den fin­länds­ke filo­so­fen Georg Hen­rik von Wright har där­till före­sla­git en behovs­o­ri­en­te­rad uti­li­ta­rism, som tar hän­syn till män­ni­skors psy­ko­lo­gis­ka och soci­a­la behov som: trygg­het, gemen­skap, självre­spekt, för­stå­el­se och sam­man­hang, själv­för­verk­li­gan­de och fri­het. Just de aspek­ter­na tas inte säl­lan upp i tolk­ning­ar av våra ritu­a­ler.

Även om vi knap­past kan räk­na med att bli bätt­re män­ni­skor av våra loge­be­sök, upp­ger många fri­mu­ra­re att de är intres­se­ra­de av per­son­lig utveck­ling. Utveck­ling hör inte bara till barn- och ung­dom­så­ren. Kanske bidrar vårt fri­mu­re­ri till bätt­re själv­kän­ne­dom och någon form av själv­för­verk­li­gan­de. Enligt de nyss nämn­da oli­ka sla­gen av kon­se­kven­se­tik, skul­le vi då ägna oss åt ”Etisk per­fek­tio­nism” eller ”Behovs­o­ri­en­te­rad uti­li­ta­rism”! På mot­sva­ran­de sätt kan defi­ni­tio­nen i Ordens all­män­na lagar (OAL), att ett mål för den Konungs­li­ga Kons­ten är att beva­ra och utveck­la Orden, sägas vara ett utslag av ”Etisk par­ti­ku­la­rism”, för vil­ken tyst­lå­ten­het och för­sik­tig­het är vik­ti­ga dyg­der.

En tele­o­lo­gisk etik mås­te kopp­las till en teo­ri om vad som är gott i sig. Enligt Aristo­te­les kan män­ni­skan bara bli lyck­lig genom att föl­ja sitt för­nuft. Aristo­te­les använ­der begrep­pet eudai­mion (lyc­ka, väl­må­en­de, fram­gång) för att beskri­va det högs­ta goda: det enda som vi efter­strä­var för sig själv, och endast för sig själv; inte (ock­så) för att upp­nå någon­ting annat. Till det­ta goda hör gläd­jen i upp­fyll­da dyg­der.

Hur kan vi då upp­nå dyg­den? Enligt Aristo­te­les blir vi dyg­di­ga av att utfö­ra dyg­di­ga hand­ling­ar. Vi kanske visar barm­här­tig­het genom att på upp­ma­ning skän­ka peng­ar till behö­van­de. Att göra det kan bli en vana, men den blir en dygd först när vi gör det utan upp­ma­ning, utan tan­ke på egen för­del och när vi gör det med gläd­je. Men att skän­ka peng­ar är för­stås bara en aspekt av dyg­den ”barm­här­tig­het”.

Tele­o­lo­gin har kri­ti­se­rats på grund av att kon­se­kven­ser­na av våra hand­ling­ar kan vara svå­ra att över­blic­ka. Vil­ket hand­lingsal­ter­na­tiv ger totalt och lång­sik­tigt bäs­ta utfall? Hur skall oli­ka utfall vär­de­ras? Ändå tar en kon­se­kven­se­ti­ker inte hän­syn till de över­vä­gan­den som leder till hand­ling­ar­na. Han menar, att ett rik­tigt över­vä­gan­de ald­rig kan göra en hand­ling god (men möj­li­gen beröm­värd). Men en sin­ne­lagse­ti­ker eller deon­to­log (av gre­kis­ka to deon; det som bör göras) har en helt annan upp­fatt­ning. Han häv­dar att ett rik­tigt över­vä­gan­de är avgö­ran­de för den goda hand­ling­en. Ett helt kapi­tel i OAL hand­lar om En fri­mu­ra­res plik­ter och där­med om sin­ne­lagse­tik. En fri­mu­ra­re för­vän­tas såle­des vara både kon­se­kvens- och sin­ne­lagse­ti­ker.

Ordens inställ­ning till plikt har säkert påver­kats av den tys­ke filo­so­fen Imma­nu­el Kant. Hans vik­ti­gas­te verk gavs ut decen­ni­er­na innan våra ritu­a­ler fast­ställ­des år 1800. Kants etik base­ras i vad som kan upp­fat­tas som plikt eller som uni­ver­sellt rätt. Han for­mu­le­ra­de ett kate­go­riskt impe­ra­tiv, d.v.s. ett bud som gäl­ler ovill­kor­ligt och inte beting­as av indi­vi­du­el­la syf­ten: ”Hand­la bara enligt en max­im som du sam­ti­digt skul­le vil­ja få upp­höjd till all­män lag”, eller i en annan ver­sion: ”Hand­la all­tid så att du behand­lar mänsk­lig­he­ten, oav­sett om den upp­trä­der i form av dig själv eller någon annan per­son, som ett ända­mål i sig, ald­rig ute­slu­tan­de som ett medel.” Enligt Kant är det högs­ta tänk­ba­ra goda en god vil­ja.

Hur lyc­kas då våra ritu­a­ler gestal­ta de oli­ka for­mer av etik jag har beskri­vit här? Det är en sam­vets­frå­ga som mås­te besva­ras av var­je fri­mu­ra­re själv. Vi är själ­va ansva­ri­ga för våra hand­ling­ar. En ”god” etik krä­ver en genom­tänkt etisk stånd­punkt, öppen­het för nya argu­ment och stän­dig ompröv­ning. Ordens vik­ti­gas­te bidrag är kanske att för­se oss med argu­men­ten. Det är dess­utom en sak att veta hur man bör hand­la, en annan sak att vara moti­ve­rad och ha kraft att hand­la rätt. Redan apos­teln Pau­lus obser­ve­ra­de det­ta: ”Det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag.” (Rom 7:19.) Just reli­giö­sa per­son­lig­he­ter inspi­re­rar ofta till mora­liskt enga­ge­mang. Före­dö­mens bety­del­se bör inte underskat­tas.

Rune Carls­son

Sök inlägg