Nu och då

Ordens all­män­na lagar (OAL), kapit­let om en fri­mu­ra­res plik­ter, bär drag av Imma­nu­el Kant och hans etik. Det bor­de vara så, eftersom Kant pub­li­ce­ra­de sina vik­ti­gas­te verk under slu­tet av 1700-talet. De dis­ku­te­ra­des i bil­da­de kret­sar i Sve­ri­ge under den tid då våra ritu­a­ler utfor­ma­des och fast­ställ­des (år 1800) i den form de i stort sett fort­fa­ran­de har. ”Kri­tik der rei­nen Ver­nunft” gavs ut 1781, ”Grund­le­gung zur Metap­hy­sik der Sit­ten 1785, ”Kri­tik der prakti­schen Ver­nunft” 1788 och ”Kri­tik der Urte­ils­kraft” 1790”. Till des­sa verk kan läg­gas små­skrif­ter­na: ”Bean­twor­tung der Frage: Was ist Auf­klärung?“ (Vad är upp­lys­ning?) och ”Zum ewi­gen Fri­e­den”.

I Sve­ri­ge togs de nya tys­ka tan­kar­na först upp av stu­den­ter i Upp­sa­la. Idéer­na spreds snart till aka­de­mis­ka lära­re. För förs­ta gång­en blev dis­kus­sio­ner­na vid svens­ka uni­ver­si­tet (Upp­sa­la, Lund och Åbo) poli­tiskt rele­van­ta. Pro­fes­sor eme­ri­tus i idéhisto­ria, Svan­te Nor­din, ger i sin bok, ”Sve­ri­ges moder­na histo­ria” (2019), en intres­sant bild av ske­en­det, bl.a. hur filo­so­fi­pro­fes­sorn i Upp­sa­la, Dani­el Boët­hi­us, 1794 pro­pa­ge­ra­de för Kants filo­so­fi i boken: ”Styc­ke till befräm­jan­de af de rät­ta begrep om phi­lo­sop­hi­en”.

Boken före­föll till en bör­jan harm­lös, men visa­de sig inne­hål­la poli­tiskt spräng­stoff. Boët­hi­us anslöt sig till hur Kant karak­tä­ri­se­ra­de upp­lys­ning­en: ”Män­ni­skans fri­gö­rel­se från hen­nes själv­på­lag­da omyn­dig­het.” Boët­hi­us skrev: ”Män­ni­skan bär i sin för­nuftsför­må­ga en vär­dig­het, den hon i allt sitt före­ta­gan­de är ämnad att ytt­ra.” Poli­tiskt inne­bar det­ta ett krav på en fri offent­lig debatt med en press utan cen­sur. Över­het och lagar mås­te åtlydas, men de skul­le kun­na kri­ti­se­ras. Var­je män­ni­ska hade rätt och plikt att tän­ka själv och att bil­da sig en egen upp­fatt­ning – inom veten­ska­pen, mora­len, poli­ti­ken och reli­gi­o­nen.

Des­sa revo­lu­tio­ne­ran­de tan­kar reta­de upp en av Boët­hi­us kol­le­ger, Niclas Christi­er­nin. Han för­fat­ta­de en mot­skrift, där han häv­da­de att talet om ”mänsk­lig­he­tens och för­nuf­tets för­men­ta vär­dig­het” var en högst far­lig sak. Vart sådant kun­de leda hade man sett i Frank­ri­ke! Gus­tav IV Adolf fann sig för­an­lå­ten att med kraft ingri­pa mot den far­li­ga kan­ti­a­nis­men.

Men Kants och and­ra filo­so­fers idéer kun­de inte tys­tas ner. Redan på 1790-talet upp­stod en oppo­si­tion mot kung­en, mot det gus­ta­vi­ans­ka enväl­det och mot ”järnå­rens” obsku­ran­tis­tis­ka kul­tur­po­li­tik (upp­lys­nings­fi­ent­lig­het) under Gus­tav IV Adolfs rege­rings­tid, 1792–1809, med her­tig Karl som för­myn­da­re och Gustaf Adolf Reu­ter­holm som reell regent fram till 1796). Det­ta var bör­jan, men hän­del­ser­na 1808–1809 med för­lus­ten av Fin­land, led­de till Gus­tav Adolfs fall och att han kom att efter­trä­das av sin far­bror, Karl XIII.

Hur skall då en even­tu­ell ”fri­mu­re­risk kan­ti­a­nism” upp­fat­tas? Vi får gå till OAL kapi­tel två för att söka sva­ret. I para­graf ett står: ”Det ålig­ger en fri­mu­ra­re att iakt­ta sina plik­ter och att vara ett före­dö­me för and­ra.” I para­graf två räk­nas plik­ter­na upp:
1.   plik­ten mot Gud den All­ra Högs­te
2.   plik­ten mot fäder­nes­lan­det
3.   plik­ten mot Orden
4.   plik­ten mot näs­tan och
5.   plik­ten mot sig själv.
Är det såda­na plik­ter Kant tala­de om?

Kant gjor­de tre anta­gan­den, som han kal­la­de det prak­tis­ka för­nuf­tets pos­tu­lat:
”För att göra rätt­vi­sa åt vår mora­lis­ka erfa­ren­het, mås­te vi göra tre anta­gan­den:
1.   Vi mås­te anta män­ni­skans fri­het för att kun­na ge mening åt plik­tens begrepp.
2.   Vi mås­te anta sjä­lens odöd­lig­het för att räd­da idén om en hög­re rätt­vi­sa.
3.   Vi mås­te anta Guds existens som garant för en mora­lisk världs­ord­ning.”

Jag tror att Fri­mu­raror­den anslu­ter sig till des­sa anta­gan­den. Det förs­ta anta­gan­det, det om män­ni­skans fri­het och hur Orden kopp­lar den till plik­ten mot Gud, har utveck­lats myc­ket från sekel­skif­tet 1800 fram till våra dagar. Redan Kant tycks ha krävt för stor fri­het och blev åthu­tad av Fred­rik den sto­re, trots att den­ne var upp­lyst och utta­la­de: ”I mitt rike får var och en bli salig på sin fason.” I Sve­ri­ge fanns där­e­mot ing­en reli­gi­ons­fri­het på 1700-talet, inte hel­ler långt in på 1800-talet. Plik­ten mot Gud var regle­rad i Kyrko­lag, Reli­gi­ons­stad­ga, Kon­ven­ti­kel­pla­kat och Straff­la­gen.

Idag är fri­he­ten stör­re. Orden stäl­ler inga and­ra krav än att den för­ut­sät­ter kris­ten tro hos sina med­lem­mar. Plik­ten mot Gud tycks ha för­lo­rat sin gam­la inne­börd, men den finns kvar som en för­ut­sätt­ning. Plik­ten mot fäder­nes­lan­det finns nog med mest för att beto­na Ordens soli­da­ri­tet med sam­häl­let, och att den inte ägnar sig åt någ­ra kon­spi­ra­tio­ner mot över­het och lagar. Den for­mel­la grun­den har änd­rats radi­kalt. I den nu gäl­lan­de Rege­rings­for­men står i para­graf ett: ”All offent­lig makt utgår från fol­ket.” Mot­sva­ran­de for­mu­le­ring i 1772 års rege­rings­form var att alla svens­ka kung­ar, ämbets­män och under­så­tar skall beva­ras i den evan­ge­lisk-lut­hers­ka tron! ”Under­så­tar” är ett nyc­kelord i sam­man­hang­et. Det fanns inte kvar i 1809 års rege­rings­form. Där inför­des ock­så en viss reli­gi­ons­fri­het.

Plik­ten mot Orden kvar­står. Men den har kanske inte så myc­ket med Kant att göra. Även plik­ten mot näs­tan och plik­ten mot oss själ­va kvar­står. För­mod­li­gen kan de plik­ter­na nu anses vara de vik­ti­gas­te. Hur skall annars Ordens hem­si­da och and­ra pub­li­ka­tio­ner tol­kas? Där nämns per­son­lig utveck­ling bland det vik­ti­ga­re Orden kan erbju­da.

Ordens sätt att beto­na bety­del­sen av per­son­lig utveck­ling gör det lätt att upp­fat­ta plik­ten mot oss själ­va som den vik­ti­gas­te. Så var det för­mod­li­gen inte från bör­jan. Jag miss­tän­ker, att för her­tig Karl var Ordens över­lev­nad och utveck­ling vik­ti­ga­re än med­lem­mar­nas per­son­li­ga utveck­ling. Vi bör tän­ka på det när vi tol­kar ritu­a­ler­na. Det vi kal­lar den ”Konungs­li­ga kons­ten” omfat­tar plik­ter mot såväl Orden som mot oss själ­va och mot vår näs­ta.

För att ytter­li­ga­re under­sö­ka i vad mån våra ritu­a­ler är ”kan­ti­ans­ka” kan vi reflek­te­ra över vil­ka frå­gor Kant främst vil­le ha svar på:
1.  Vad kan jag veta?
2.   Vad bör jag göra?
3.   Vad kan jag hop­pas?

Den förs­ta frå­gan har vi nog ställt oss lite till mans. När Kant ställ­de den insåg han sin begräns­ning. Han anslöt sig till Augus­ti­nus åsikt: ”Om du för­står vad du talar om, talar du inte om Gud.” Men han gjor­de de nämn­da anta­gan­de­na. Även her­tig Karl ställ­de säkert frå­gan, men han sök­te svar inom det ockul­ta och mys­tis­ka ofta­re än de fles­ta av oss gör idag. Min slut­sats är att ritu­a­ler­na inspi­re­rar oss till att stäl­la exi­sten­ti­el­la frå­gor, men sva­ren får vi i huvud­sak söka utan­för ritu­a­ler­na – i kyr­kan, i lit­te­ra­tu­ren eller i vår egen erfa­ren­het.

Med frå­ga två är det på lik­nan­de sätt. Her­tig Karl lade ner stor möda på att kon­stru­e­ra den svens­ka riten. Vi får nog­grant beskri­vet vad vi skall göra i logen, men de mera väsent­li­ga, etis­ka frå­gor­na, om vad vi bör göra ”i den all­män­na värl­den”, hit­tar vi inte all­tid svar på i ritu­a­ler­na. För­hopp­nings­vis når vi en bit på vägen med våra tolk­ning­ar, men de mås­te stän­digt omprö­vas i nya situ­a­tio­ner och på grund av nya kun­ska­per och erfa­ren­he­ter.

Hur är det då med den tred­je frå­gan? Den är om möj­ligt ännu mer indi­vi­du­ell än de två förs­ta. Men här ger Orden fak­tiskt besked, och det är på sitt sätt i lin­je med de svar jag har före­sla­git på de två förs­ta frå­gor­na. Som en för­kla­ring till vad Orden menar med plik­ten mot Gud säger OAL: ”(En fri­mu­ra­re) skall visa vörd­nad för Guds san­na och uppen­ba­ra­de ord i den Heli­ga skrift, vara nitisk i bön och bevis­ta guds­tjäns­ter.” Sva­ret finns allt­så utan­för Orden, men det är den som hjäl­per oss att for­mu­le­ra frå­gan. Kant tycks ock­så ha ett fing­er med i spe­let.

Rune Carls­son

Sök inlägg