Struktur och process

Upp­le­vel­ser och gemen­skap är vik­ti­ga driv­kraf­ter för de fles­ta fri­mu­ra­re. Här en grupp Lin­kö­pings­brö­der på resa i öster­led, när­ma­re bestämt till Vasa i Öster­bot­ten år 2017.

Inte så få fri­mu­ra­re uttryc­ker en för­hopp­ning om att med­lem­skap i Orden skall bidra till deras per­son­li­ga utveck­ling. Hur ser för­vänt­ning­ar­na egent­li­gen ut – och kan Orden leva upp till dem? Hur påver­kas Orden, med sina gam­la tra­di­tio­ner, av en snabbt för­än­der­lig omvärld? Des­sa och and­ra frå­gor berörs i föl­jan­de text. Där ges kanske inte någ­ra svar, men den pekar ändå på en väg att söka såda­na.

Ett exem­pel från bör­jan av för­ra sek­let visar, att val av mål kan vara avgö­ran­de för en orga­ni­sa­tions fram­tid. Ett före­tag vil­le bli USA:s störs­ta järn­vägs­bo­lag. Ett annat sat­sa­de på att bli det störs­ta trans­port­bo­la­get. Det är lätt att före­stäl­la sig vil­ket av dem som blev mest lön­samt när trans­por­ter­na till stor del gick över till lands­väg.

Flyg­bo­la­get SAS expan­de­ra­de ock­så sina mål, sam­ti­digt som dess VD, Jan Car­l­zon, skrev boken Riv pyra­mi­der­na. Boken blev fram­gångs­rik, men inte affärsidén. Kun­der­na visa­de sig efter­frå­ga and­ra tjäns­ter än de han hade tänkt sig. Bola­get val­de medel i otakt med omvärl­dens för­änd­ring­ar.

Dis­kus­sio­ner om mål och medel mås­te föras även inom ide­el­la orga­ni­sa­tio­ner. De bör­jar lämp­li­gen med en ana­lys av för­ut­sätt­ning­ar­na. För en kom­mer­si­ell orga­ni­sa­tion är fak­to­rer som lön­sam­het, effek­ti­vi­tet, kon­kur­rens­kraft, tek­no­lo­gi och mark­nad vik­ti­ga. Såda­na fak­to­rer kan sägas höra till den ytt­re nöd­vän­dig­he­tens sfär. Den påver­kar även ide­el­la orga­ni­sa­tio­ner, men de bru­kar i huvud­sak höra hem­ma i fri­ti­dens, det lust­fyll­das och den inre till­freds­stäl­lel­sen sfär. Hur den­na ser ut i detalj avgörs i ett sam­spel mel­lan orga­ni­sa­tio­nen och den enskil­de med­lem­men.

Mål och syf­te för Svens­ka fri­mu­raror­den fram­går av Ordens all­män­na lagar. De for­mu­le­ra­des långt innan Mana­ge­ment och Orga­ni­sa­tions­lä­ra gjor­de mål­for­mu­le­ring till en veten­skap. De skrevs dess­utom för ett sam­häl­le som var helt olikt vårt. Ändå, om målen skul­le omfor­mu­le­ras skul­le kär­nan säkert bibe­hål­las. Målen hand­lar om Ordens ide­al och om hur Orden och med­lem­mar­na bör utveck­las mot des­sa. Möj­li­gen kun­de orda­ly­del­sen änd­ras, t.ex. för att leva upp till de krav som nume­ra bru­kar stäl­las på mål; de skall vara tyd­li­ga, enga­ge­ran­de, rea­lis­tis­ka och mät­ba­ra.

De som är eller vill bli med­lem­mar för­vän­tas accep­te­ra målen som de ser ut. De är inte påverk­ba­ra för van­li­ga med­lem­mar. Men det är knap­past något bekym­mer. För en Orden råder ju litet spe­ci­el­la vill­kor. Dess­utom finns for­mel­la och infor­mel­la mål. Om de for­mel­la målen är otyd­li­ga, eller inte accep­te­ras inom orga­ni­sa­tio­nen, blir de infor­mel­la målen sty­ran­de. För en kom­mer­si­ell eller offent­lig orga­ni­sa­tion kan det bli för­ödan­de. Där bör alla dra åt sam­ma håll – och åt det håll huvud­man­nen tänkt sig. Inom en orga­ni­sa­tion som vår Orden är kra­ven något annorlun­da.

Som jag nämnt hör en ide­ell orga­ni­sa­tion hem­ma i fri­ti­dens, det lust­fyll­das och den inre till­freds­stäl­lel­sen sfär. På något sätt är var­je med­lem där sin egen huvud­man. Han är inte bero­en­de av orga­ni­sa­tio­nen för sin för­sörj­ning, utan mås­te moti­ve­ras på annat sätt. Moti­ven kan vara högst skif­tan­de. Kons­ten för orga­ni­sa­tio­nen, om den vill behål­la sina med­lem­mar och loc­ka nya, är att inom ramen för sina egna ide­al bidra till att med­lem­mar­na kan utveck­la sina egna.

Vil­ka mål är det då frå­ga om? Med tan­ke på vil­ken sfär de for­mu­le­rats för, kan de tän­kas ha med våra psy­ko­lo­gis­ka och soci­a­la behov att göra, t.ex.: trygg­het, gemen­skap, självre­spekt, för­stå­el­se och sam­man­hang, själv­för­verk­li­gan­de och fri­het. De beho­ven är natur­ligt­vis indi­vi­du­el­la, men kan i vårt sam­man­hang tän­kas hand­la om:

Trygg­het – för­tro­en­de för Ordens syf­te och loka­la led­ning, för­tro­gen­het med for­mer­na.

Gemen­skap – triv­samt och givan­de umgänge med lika­sin­na­de.

Självre­spekt – att accep­te­ras som del i gemen­ska­pen och ha något att bidra med.

För­stå­el­se och sam­man­hang – till­fäl­le att bear­be­ta exi­sten­ti­el­la och etis­ka frå­gor.

Själv­för­verk­li­gan­de – egna mål som visar sig för­en­li­ga med Ordens verk­sam­het.

Fri­het – del­ta­gar­na råder över sitt eget enga­ge­mang.

Frå­gan är hur des­sa behov skall kun­na till­freds­stäl­las. Jag före­slår ett grupp­dy­na­miskt svar. Ordens all­män­na lagar och ritu­a­ler hör till for­ma­lia; struk­tu­ren inom vil­ken vi ver­kar. Struk­tu­ren påver­kas även av alla mer eller mind­re utta­la­de infor­mel­la mål, vil­ka stän­digt för­änd­ras. Där­till kom­mer allt som hän­der inom struk­tu­rens ram, pro­ces­sen; inter­ak­tio­nen mel­lan del­ta­gar­na med deras kun­skap, för­må­ga, ambi­tio­ner, käns­lor, reak­tio­ner och sätt att kom­mu­ni­ce­ra.

Den­na pro­cess talas det inte så myc­ket om, trots att den är avgö­ran­de för vil­ken behåll­ning vi får av vårt med­lem­skap. Det var för­stås inte kun­skap om pro­ces­sen som loc­ka­de mig till Orden. Jag viss­te ing­et om den då, men den var säkert vik­tig för mina fadd­rar. Och den är en vik­tig anled­ning till att jag själv fort­fa­ran­de är intres­se­rad.

Tänk så myc­ket arbe­te som läggs ner på att lära oss för­stå struk­tu­ren, att admi­ni­stre­ra den och att för­kla­ra den i tal och före­drag. Pro­ces­sen behö­ver ock­så upp­märk­sam­mas. Den är ju avgö­ran­de för de upp­le­vel­ser och den gemen­skap Orden kan ge oss.

Rune Carls­son

Sök inlägg