Bokstavligt talat

Kanske är det så enkelt att ritu­a­ler­nas främs­ta bety­del­se är att de ger oss anled­ning att träf­fas? De väc­ker nyfi­ken­het att stu­de­ra vida­re – sam­ma driv­kraft som i alla tider fött dis­kus­sio­ner mel­lan filo­so­fer, teo­lo­ger och för­fat­ta­re.

Nog kan afo­ris­mer vara intres­san­ta. Jag kom att tän­ka på: ”Det dun­kelt sag­da är det dun­kelt tänk­ta” (Esa­i­as Teg­nér) och ”Upp fly­ga orden, tan­ken stil­la står” (Wil­li­am Sha­kespe­a­re). Skam till sägan­des var det när jag läs­te de förs­ta kapit­len i Ordens all­män­na lagar. Nej, det är inte så all­var­ligt som det låter. Jag för­står var­för Orden vill vår­da tra­di­tio­ner­na och ifrå­ga­sät­ter inte OAL:s bud­skap.  Men jag kan und­ra över inne­bör­den av de ålder­dom­li­ga for­mu­le­ring­ar­na. De finns ju även i våra ritu­a­ler. Skall for­mu­le­ring­ar­na tas bok­stav­ligt eller är de meta­fo­ris­ka, med huvud­sak­ligt syf­te att väc­ka vår nyfi­ken­het för ämnet?

I ett tidi­ga­re inlägg: ”Mystik och poli­tik”, häv­dar jag den sena­re tolk­ning­en. Jag dis­ku­te­ra­de den med en bro­der. Vi kom fram till att all värl­dens vis­dom inte kan rym­mas i våra ritu­a­ler. Där­för bor­de loge­bib­li­o­te­ken kom­plet­te­ras med bra böc­ker om reli­gi­on och etik, för att ge oss bätt­re möj­lig­he­ter att vid­ga våra vyer. Nu finns där ju mest böc­ker om ritu­a­len, vil­ka hand­lar om vägen till målet, men inte så myc­ket om själ­va målet. Exem­pel på veder­häf­ti­ga och lät­till­gäng­li­ga böc­ker är: ”Bibeln” (2000), ”Libris sto­ra hand­bok till Bibeln” (Sune Fahl­gren, 2003), ”Oxford Dic­tio­na­ry of Phi­lo­sop­hy” (Simon Black­burn, 2016) och ”Inled­ning till eti­ken” (Göran Colls­te, 2019).

När jag nu själv blädd­rar i des­sa böc­ker slår det mig, att OAL kanske trots allt skall tas bok­stav­ligt, när den talar om den ädla veten­ska­pen att öva dyg­den och kuva las­ten. Jag har svårt att tro, att en modern filo­sof skul­le väl­ja att beskri­va eti­ken på det sät­tet idag. Men Orden kanske inte vill vara modern. Vi kan för­sö­ka moder­ni­se­ra ritu­a­len i våra tolk­ning­ar, men de som går bak­åt för att fin­na röt­ter­na kan inte vara helt fel ute. Vad menas då egent­li­gen med dygd och last?

Dygd – Ett efter­strä­vans­värt karak­tärs­drag, som ger inne­ha­va­ren bätt­re moral, för­stånd eller för­må­ga. Såväl Pla­ton som Aristo­te­les ägnar stor möda åt att stu­de­ra dyg­der­na, hur de för­hål­ler sig till varand­ra och hur män­ni­skor skall tilläg­na sig dem. Oli­ka filo­so­fer karak­tä­ri­se­rar dyg­den på oli­ka sätt. Man kan tala om pla­tons­ka, aristo­te­lis­ka, sto­is­ka, krist­na, upp­lys­ning­ens, roman­ti­kens och nuti­dens upp­fatt­ning­ar om dyg­den. Var tid tycks ha sin upp­fatt­ning. Den är bero­en­de av rådan­de kul­tur och sam­hälls­för­hål­lan­den. Den krist­na beto­ning­en av ödmjuk­het, barm­här­tig­het, tåla­mod och kysk­het skul­le exem­pel­vis vara obe­grip­lig för klas­sis­ka gre­ker.

Uppen­bar­li­gen anslu­ter sig Orden till den krist­na eti­ken. Den har ibland beskri­vits som aga­pe­e­tik efter gre­kis­ka agape; vän­skap­lig, oegen­nyt­tig kär­lek. Den karak­tä­ri­se­ras av Guds kär­lek till oss, vår kär­lek till Gud, vår kär­lek till näs­tan och vår strä­van efter självre­spekt. OAL cite­rar den gyl­le­ne regeln: ”Allt vad ni vill att män­ni­skor­na skall göra för er, det skall ni ock­så göra för dem.” (Matt 7:12.) Den evan­ge­lisk-lut­hers­ka kyr­kan är idag inte sär­skilt tyd­lig med vil­ka mora­lis­ka krav som ställs på en kris­ten. Den tycks för­li­ta sig på Guds nåd och att Gud skall ha över­se­en­de med våra till­kor­ta­kom­man­den. Sva­ve­lo­san­de pre­dik­ning­ar hör till en svun­nen tid.

Last – Las­ten för­knip­pas ofta med de sju döds­syn­der­na: Högmod/stolthet, girig­het, vällust/lust/otukt, avund, fros­se­ri, vre­de och lättja/likgiltighet. Dyg­der, lik­som synd och last, ägnas stort utrym­me i den katols­ka kyr­kans etik. I dess sto­ra kate­kes ges på 826 sidor och i 2 865 punk­ter rikt­lin­jer för den tro­en­des hand­lan­de i livets alla skif­ten. Det är en form av kasu­is­tisk etik, som vis­ser­li­gen är regel­styrd, men även ger utrym­me för för­nuft och sam­ve­te.

Lis­tan med döds­syn­der är på fle­ra sätt pro­ble­ma­tisk. Van­li­gen bru­kar vi för­knip­pa las­ten med klan­der­vär­da hand­ling­ar, men lis­tan hand­lar till stor del om tan­kar eller käns­lor. Den ger inte hel­ler utrym­me åt så grova las­ter som grym­het, ill­vil­ja, hyck­le­ri eller otack­sam­het. Dess­utom finns där kopp­ling­ar till dyg­den. Stolt­het bor­de exem­pel­vis kun­na tole­re­ras om den är moti­ve­rad av goda hand­ling­ar. På lik­nan­de sätt kan vre­de vara moti­ve­rad om den rik­tar sig mot last­bart bete­en­de. Lust bor­de ock­så kun­na accep­te­ras, eftersom den tor­de vara vik­tig för släk­tets fort­be­stånd.

Plikt – Ett helt kapi­tel i OAL hand­lar om en fri­mu­ra­res plik­ter. De är: Plik­ten mot Gud, mot fäder­nes­lan­det, mot Orden, mot näs­tan och plik­ten mot sig själv. Dyg­de­ti­ken, som grun­das i karak­tärs­drag, kom­plet­te­ras där med plik­te­tik, där plik­ten att hand­la på rätt sätt är över­ord­nad hand­ling­ens kon­se­kven­ser. Inte hel­ler den­na syn på eti­ken är opro­ble­ma­tisk. En fri­mu­ra­res plikt mot Gud utveck­las inte när­ma­re. Den för­ut­sätts utövas inom kyr­kans ram (genom aga­pe­e­tik?). Vida­re kan en  fri­mu­ra­res plikt mot Orden i enskil­da fall tän­kas stri­da mot hans plikt mot exem­pel­vis näs­tan. Filo­so­fen W.D. Ross har före­sla­git en lös­ning på det pro­ble­met. Han pekar på att vi har ett antal pri­ma facie-plik­ter, såda­na vi för­vän­tas upp­fyl­la. Om de stri­der mot varand­ra mås­te vi själ­va avgö­ra vil­ken som skall få råda.

Den främs­te före­trä­da­ren för plik­te­ti­ken är Imma­nu­el Kant. Han såg dyg­der­na som hjälp­me­del för att upp­fyl­la plik­ter­na, men ansåg inte att dyg­der­na hade något själv­stän­digt etiskt vär­de. Om den­na bland­ning av dygd- och plik­te­tik är pro­ble­ma­tisk, kan jag inte avgö­ra. Men OAL är ing­et etiskt mani­fest, de har and­ra syf­ten. Den vär­de­grund som redo­vi­sas där skall nog inte tas efter bok­sta­ven, utan efter andan.

Intui­tion – Bland de filo­so­fer, som har nämnts här, ansåg Aristo­te­les att stu­di­er och reflek­tion hör till livets goda. Kant såg den goda vil­jan som det högs­ta goda. Den mest fri­mu­re­ris­ka filo­sof jag har mött är nog ändå G.E. Moo­re. Han ansåg att begrep­pet ”god” inte går att defi­ni­e­ra. Vi har ändå en intui­tiv käns­la för vad som är gott eller fel. Till det goda hör sam­va­ro med vän­ner, mat och dryck, att läsa god lit­te­ra­tur och att betrak­ta skö­na före­mål. Frå­gan är om inte det fång­ar fri­mu­re­ri­ets inners­ta väsen.

Om jag har lyc­kats säga något bety­del­se­fullt om etik i det­ta inlägg, beror det inte på att jag har bli­vit upp­lyst av ritu­a­ler­na. Men det är ritu­a­ler­na som har väckt mitt intres­se för att söka vida­re på annat håll.

Rune Carls­son

Sök inlägg