Mystik och politik

 


”Jag ankla­gar!” Så inled­de Émil Zola ett berömt, offent­ligt brev till repu­bli­kens pre­si­dent – J’accuse. Han vän­de sig mot att artil­le­ri­kap­te­nen Alfred Drey­fus på tvi­vel­ak­ti­ga grun­der för­vi­sa­des på livs­tid till Djä­vul­sön. Bevi­sen visa­de sig sena­re vara för­fals­ka­de. Att det blev så berod­de bland annat på att Krigs­mak­ten sat­te äran och kol­lek­ti­vets intres­se före indi­vi­den och rät­ten.

Affä­ren för­vär­ra­des av anti­se­mi­tism och av att mob­ben yla­de med var­gar­na. Kon­se­kven­ser­na blev all­var­li­ga även för Zola. Han döm­des till ett års fäng­el­se, boj­kot­ta­des och tving­a­des fly till Eng­land.

Innan Drey­fus fri­a­des helt blev han benå­dad. För för­fat­ta­ren Char­les Péguy (1873−1914) var frå­gan om Drey­fus oskuld höjd över alla prak­tis­ka hän­syn. Att han benå­da­des såg han som en kom­pro­miss och där­med som ett för­rä­de­ri mot heli­ga ide­al. Péguy ana­ly­se­ra­de affä­ren som ett för­hål­lan­de mel­lan två poler: mystik och poli­tik. Han såg mysti­ken som en stark tro på höga ide­al. Ide­a­len kan gäl­la exem­pel­vis rätt­vi­sa, fri­het och barm­här­tig­het. De ger en kraft som får män­ni­skor att age­ra och för­änd­ra både sig själ­va och sin omvärld. Den­na mystik, ansåg Péguy, ten­de­rar att snabbt för­vand­las till poli­tik, en mani­pu­la­tion av ide­a­len för att skaf­fa sig egna för­de­lar.

Att se mystik och poli­tik som mot­po­ler är nog inte så van­ligt idag, men det lig­ger något i det. Van­ligt­vis ses mystik som en sam­lings­term för erfa­ren­he­ter av mötet med den ytters­ta gudom­li­ga verk­lig­he­ten. Krist­na mys­ti­ker tala­de under medel­ti­den om unio mys­ti­ca, den abso­lu­ta och obe­skriv­ba­ra enhe­ten med Gud. Den går natur­ligt­vis inte att kom­pro­mis­sa om, och har ansetts värd att käm­pa för. Péguy var inte hel­ler beredd att kom­pro­mis­sa om sina ide­al. Men hans ide­al var nog mera soci­a­lis­tis­ka än reli­giö­sa. Idag visar den romersk-katols­ka och de orto­doxa kyr­kor­na stor öppen­het mot den krist­na mysti­ken. De pro­te­stan­tis­ka kyr­kor­na är mera skep­tis­ka, utan att dock avvi­sa den­na ytt­ring av tron.

Även våra ritu­a­ler har mys­tis­ka inslag. De kan möj­li­gen för­kla­ras av de ström­ning­ar av pie­tism och herrn­hu­tism som före­kom i Sve­ri­ge under slu­tet av 1700-talet. Främst beror de för­stås på her­tig Karls per­son­li­ga intres­se för kab­ba­la, alke­mi och annan mys­ti­cism. Det finns allt­så mystik av oli­ka slag. Som jag upp­fat­tar Ordens syf­te är det att öka med­lem­mar­nas intres­se för och kun­skap om etis­ka frå­gor. Även i sin krist­na grund beto­nar Orden reli­gi­o­nens mora­lis­ka kon­se­kven­ser. Den fri­mu­re­ris­ka mysti­ken bor­de såle­des lig­ga i lin­je med Ordens mora­lis­ka syf­te.

Jag är inte säker på att den all­tid kan upp­fat­tas så. Mysti­ken blir då mera ett exo­tiskt tids­do­ku­ment än ett medel för kun­skaps­ö­ver­fö­ring. I bäs­ta fall väc­ker den intres­se för Orden, men Ordens kun­ska­per får nog för­med­las på annat sätt – kanske genom reflek­tion och dis­kus­sion över kon­kre­ta moral­frå­gor. Drey­fus­af­fä­rens orsa­ker och verk­ning­ar kan exem­pel­vis visa på bety­del­sen av civil­ku­rage, och av att inte vän­da blic­ken åt annat håll, när någon ham­nar i svå­rig­he­ter.

Eftersom det är svårt, att sät­ta fing­ret på vad mystik är och syf­tar till, och dess­utom poli­tik inte hör hem­ma inom Orden, är mot­satspa­ret mystik och poli­tik inte så bra för att beskri­va vad vår Ordens verk­sam­het går ut på. Ide­o­lo­gi och prak­tik är kanske bätt­re. Med ide­o­lo­gi menar jag då Ordens mora­lis­ka bud­skap. Med prak­tik menar jag två saker, dels hur vi själ­va tilläm­par Ordens mora­lis­ka bud­skap, och dels hur Orden för­med­lar sitt bud­skap till oss. – Någon kanske invän­der, att Orden även har ett reli­giöst bud­skap. Det med­ges. Men Orden för­ut­sät­ter kris­ten tro, utan att exa­mi­ne­ra den eller krä­va anslut­ning till någon viss kon­fes­sion. Orden ser allt­så tron som indi­vi­du­ell, inte gemen­sam som i en för­sam­ling. Där­för avstår jag från att dis­ku­te­ra den delen.

Hur Ordens ide­o­lo­gi, Ordens mål och syf­te, omsätts i prak­tisk hand­ling avgörs för­stås av med­lem­mar­na själ­va. Det som bor­de kun­na dis­ku­te­ras vida­re är hur bud­ska­pet för­med­las inom Orden. Vi kom­mer då in på ritu­a­len, som inte kan dryf­tas när­ma­re här. Men någ­ra all­män­na syn­punk­ter bor­de få fram­fö­ras.

Ritu­a­lens text kan knap­past läsas som om den vore en filo­so­fisk eller teo­lo­gisk beskriv­ning av hur en rättskaf­fens män­ni­ska bör leva idag. Men den för­med­lar mora­lis­ka och reli­giö­sa erfa­ren­he­ter, som var aktu­el­la när ritu­a­len en gång kon­stru­e­ra­des. En del av de erfa­ren­he­ter­na är tid­lö­sa och direkt tillämp­ba­ra idag, and­ra mås­te tol­kas mot bak­grund av aktu­el­la för­hål­lan­den och kun­ska­per. Där­för tror jag att ritu­a­lens främs­ta funk­tion är att inspi­re­ra till att söka veder­häf­tig kun­skap om moral där sådan kun­skap finns och beskrivs – i veten­skap, reli­gi­on, lit­te­ra­tur, konst och per­son­li­ga före­dö­men.

Om ritu­a­len betrak­tas i förs­ta hand som en inspi­ra­tions­käl­la för mora­liskt sökan­de, bor­de det få följ­der för hur tal och före­drag utfor­mas i ritu­el­la sam­man­hang. De bor­de hjäl­pa oss att for­mu­le­ra frå­gor, som män­ni­skor all­tid har ställt sig: ”Vad är rätt och fel?” ”Vad är ont och gott?” Såda­na frå­gor kan inte all­tid ges något enty­digt eller slut­gil­tigt svar. Men vi kan lära oss myc­ket genom att stu­de­ra vil­ka frå­gor som har ställts för­ut. Om ritu­a­len istäl­let ses som en käl­la för eso­te­risk vis­dom, blir det mera pro­ble­ma­tiskt. Jo, någon kan upp­le­va ritu­a­lens mystik som ett möte med det heli­ga. Men kan det heli­ga för­kla­ras? Det skul­le för­ut­sät­ta, att det finns en sär­skild san­ning, som bara gäl­ler för fri­mu­ra­re, vil­ket före­fal­ler orim­ligt. Lika orim­ligt före­fal­ler det mig, att just ritu­a­ler­na skul­le inne­hål­la de slut­gil­ti­ga sva­ren på alla våra mora­lis­ka eller exi­sten­ti­el­la frå­gor.

Ritu­a­lens inne­börd och bety­del­se skif­tar säkert från indi­vid till indi­vid och från tid till annan. Det är svårt att beskri­va något så kom­pli­ce­rat i gene­rel­la ter­mer. Jag nöjer mig där­för med att peka på någ­ra egent­li­gen själv­kla­ra slut­sat­ser. Ordens mål och syf­te, dess ide­o­lo­gi, hand­lar om väsent­li­ga frå­gor. I de frå­gor­na har fri­mu­ra­re inte någ­ra hem­li­ga käl­lor av kun­skap att ösa ur. Den kun­skap vi har är till­gäng­lig för alla. Där­e­mot betrak­tar vi ritu­a­lens text – egent­li­gen vår upp­le­vel­se av den – som hem­lig. Det är den som skall loc­ka just oss att söka svar på de väsent­li­ga frå­gor­na. Hur den gör det är av histo­ris­ka och peda­go­gis­ka skäl för­bor­gat för de oin­vig­da.

Rune Carls­son

Sök inlägg