Kristen grund och Konungslig konst

När våra ritu­a­ler for­mu­le­ra­des för över 200 år sedan var svens­ka med­bor­ga­re under­kas­ta­de kyr­ko­plikt. Den rena, evan­ge­lis­ka läran var obli­ga­to­risk och alle­narå­dan­de. Fri­he­ten öka­de efter hand. Pro­ces­sen full­bor­da­des först 1951, när Sve­ri­ges reli­gi­ons­fri­het anpas­sa­des till FN:s dekla­ra­tion 1948 om de mänsk­li­ga rät­tig­he­ter­na.

Tra­di­tion, ritu­a­ler­nas utform­ning och and­ra goda skäl gör att med­lem­skap i vår Orden fort­fa­ran­de för­ut­sät­ter kris­ten tro. Den­na for­mu­le­ring av vår krist­na grund är emel­ler­tid rela­tivt ny. Innan Ordens all­män­na lagar (OAL) änd­ra­des för något år sedan, var mot­sva­ran­de for­mu­le­ring: ”Med­lem­skap för­ut­sät­ter kris­ten bekän­nel­se.” I prak­ti­ken blev änd­ring­en kanske inte så stor, men den kan ge anled­ning till reflek­tion om vad som menas med ”kris­ten tro”.

Tro kan vara stark. Den sägs kun­na för­sät­ta berg, men den kan ock­så vara något dif­fust och pri­vat, som knap­past kan ifrå­ga­sät­tas, åtminsto­ne inte i ett sam­häl­le med reli­gi­ons­fri­het. Men en kris­ten tro, sådan den nu är, kan natur­ligt­vis för­ut­sät­tas i en orga­ni­sa­tion, som lik­som vår vilar på kris­ten grund.

Det finns knap­past någon skarp gräns mel­lan tro, bekän­nel­se och lära, men Svens­ka kyr­kan tycks ha en syn som skil­jer något på begrep­pen. Nu är i och för sig den­na kyr­ka långt ifrån domi­ne­ran­de i Jön­kö­ping, där jag bor, men det är den jag kän­ner till och kan rela­te­ra till. I Svens­ka kyr­kans Kyr­ko­ord­ning står det, att kyr­kans lära for­mu­le­ras genom den teo­lo­gis­ka reflek­tio­nen över vad tron och bekän­nel­sen inne­bär. Läran uttrycks i tros­be­kän­nel­ser, i skrif­ter från kyr­kans histo­ria, i guds­tjänst­böc­ker och and­ra doku­ment. Var­ken tros­be­kän­nel­ser­na eller läran är före­mål för tro. De redo­vi­sar vad kyr­kans över­ty­gel­se består i och utläg­ger tron. Bekän­nel­se och tro tycks allt­så inte vara helt syno­ny­ma begrepp.

Till den Svens­ka kyr­kans bekän­nel­se­skrif­ter hör Bibeln, den apo­sto­lis­ka, den nicens­ka och den atha­na­si­ans­ka tros­be­kän­nel­sen samt Augsburgs­ka bekän­nel­sen från 1530, Upp­sa­la mötes beslut 1593, Kon­kor­die­bo­ken och and­ra av kyr­kan beja­ka­de doku­ment. – Få med­lem­mar lär ha någon ingå­en­de kun­skap om alla des­sa doku­ment. Där­för är det natur­ligt­vis bra, att Orden rent all­mänt för­ut­sät­ter en kris­ten tro, inte en viss bekän­nel­se. (Skrif­ter­na finns att söka på nätet, t.ex. i logosmappen.net.)

Apo­sto­licum är den tros­be­kän­nel­se som i regel används i kyr­kan. Den använ­des redan i den forn­k­rist­na för­sam­ling­en i Rom omkring år 200. Men den används inte av öst­kyr­kor­na. Den nicens­ka bekän­nel­sen (Cre­do) är där­e­mot gemen­sam för väst och öst, dock med undan­tag för synen på Heli­ga Andes natur (fili­o­que). Den atha­na­si­ans­ka används inte läng­re litur­giskt, men är ändå intres­sant. Den är en gal­lisk bekän­nel­se från omkring år 500, som for­mu­le­ra­des för att för­kla­ra tre­e­nig­he­tens natur. Det gjor­des i pole­mik mot ari­a­ner­na, som för­ne­ka­de tre­e­nig­he­ten, vil­ket även för­fat­ta­ren Vik­tor Ryd­berg (1828 – 1895) gjor­de. Vik­tor Ryd­berg var fri­mu­ra­re med den högs­ta grad (IX) en ofräl­se kun­de nå på den tiden. Ryd­berg var ock­så leda­mot i Kyr­komö­tet och i Dom­ka­pit­let i Göte­borg. Man kan möj­li­gen dra slut­sat­sen, att det redan då var högt i tak såväl i Fri­mu­raror­den som i Kyr­kan.

Kris­ten­do­mens vär­de beto­nas i OAL, men de ger även eti­ken stor plats, t.ex. när de talar om Den ädla veten­ska­pen att öva dyg­den och kuva las­ten. Kris­ten­do­men är inte pri­märt ett etiskt system, utan en livs­å­skåd­ning som dock får mora­lis­ka kon­se­kven­ser. Kris­ten­do­men erbju­der en syn på män­ni­skans plats i ska­pel­sen och på mening­en med livet. Att tro på Kristus är en reli­giös dygd. Att se Kristus som ett före­dö­me och att för­sö­ka föl­ja hans exem­pel är en etisk dygd. Att i ökad mån utö­va såda­na dyg­der, antar jag är vad Orden menar med per­son­lig utveck­ling.

Våra förs­ta gra­der talar låg­mält om den krist­na tron. Först i kapi­tel­gra­der­na blir den krist­na grun­den mera tyd­lig. Så vitt jag kan för­stå finns dess­utom genom gra­der­na ett bety­del­se­fullt inslag av Imma­nu­el Kant och hans etik och meta­fy­sik. Redan i OAL pre­sen­te­ras hans plik­te­tik i upp­räk­ning­en av en fri­mu­ra­res plik­ter: mot Gud, mot fäder­nes­lan­det, mot Orden, mot honom själv och mot näs­tan.

Kant menar att vårt sökan­de efter kun­skap mås­te göra halt vid grän­sen för vad som är möj­ligt att erfa­ra med våra sin­nen. Om vi för­sö­ker tränga bort­om den, veck­lar vi obön­hör­ligt in oss i mot­sä­gel­ser. Är vår vil­ja under­kas­tad en lag­bun­den natur­nöd­vän­dig­het eller exi­ste­rar fri­he­ten? Ing­en lär kun­na sva­ra utan att möta invänd­ning­ar. För att bli kvar på veten­ska­pens fas­ta mark, menar Kant, mås­te vi där­för und­vi­ka meta­fy­sis­ka spe­ku­la­tio­ner och hål­la oss till empi­rin.

Kant häv­dar ock­så, att även om vår veten­skap­li­ga kun­skap begrän­sas av vil­ka erfa­ren­he­ter vi kan nå, så behö­ver vi för den skull inte ge upp vårt sökan­de efter en mera full­kom­lig för­kla­ring. Vi kan se en sådan som ett mål, vil­ket, även om det inte kan upp­nås, lik­väl kan spor­ra oss i vårt letan­de efter mer kun­skap. Vi kan betrak­ta värl­den som om den vore begrip­lig, som om den kun­de för­stås helt och fullt av vårt för­nuft.

Frå­gan om vad jag kan veta menar Kant kan besva­ras av vårt teo­re­tis­ka för­nuft, och den om vad jag bör göra av vårt prak­tis­ka för­nuft. I boken: ”Kri­tik av det prak­tis­ka för­nuf­tet”, utgi­ven 1788, drar han slut­sat­sen: ”Man kan omöj­ligt tän­ka sig att det skul­le fin­nas något i hela värl­den, ja, över­hu­vud­ta­get ock­så bort­om den­na värld, vil­ket skul­le kun­na anses som någon­ting allti­ge­nom gott, utom en god vil­ja.”

I boken ”Svar på frå­gan: Vad är upp­lys­ning?” säger Kant: ”Först när män­ni­skan är en auto­nom och myn­dig, mora­lisk varel­se, som fri­gjort sig från alla ytt­re auk­to­ri­te­ter; hand­lan­de och tän­kan­de enbart i enlig­het med sitt eget för­nuft, först då har upp­lys­ning­en för­verk­li­gats.”

Hur vi tol­kar Ordens krist­na grund beror för­stås på våra egna erfa­ren­he­ter och på vår livs­si­tu­a­tion. Men vi kan inte bort­se från hur de som for­mu­le­ra­de våra ritu­a­ler såg på kris­ten­dom och sam­häl­le. Ett hie­rar­kiskt stånds­sam­häl­le präg­la­des då av 1700-talets lut­hers­ka orto­doxi, men påver­ka­des ock­så av pie­tis­tis­ka ström­ning­ar.

Pie­tis­men var en from­hets­rö­rel­se som beto­na­de käns­lan mer än intel­lek­tet. Krav på mora­liskt hand­lan­de kom­bi­ne­ra­des med en läng­tan efter en när­ma­re för­e­ning med Gud själv, och en känslo­mäs­sig upp­le­vel­se av Guds stän­di­ga när­va­ro i var­je män­ni­ska. Pie­tis­ter anslöt sig till Lut­hers tan­kar om det all­män­na präs­ta­dö­met och möj­lig­he­ter­na för var och en att själv ta del av Bibelns bud­skap. Guds­tjänst fira­des i kon­ven­tik­lar, som dock för­bjöds i Sve­ri­ge från 1726, ett decen­ni­um innan fri­mu­re­ri­et intro­du­ce­ra­des i Sve­ri­ge. Orto­dox­in häv­da­de sin makt.

En gren av pie­tis­men, herrn­hu­tis­men, kun­de dock fort­fa­ran­de prak­ti­se­ras. Redan under de sista decen­ni­er­na av 1700-talet fanns för­sam­ling­ar i Stock­holm och Göte­borg. Känslo­mäs­sig upp­le­vel­se av Kristi lidan­de, och gläd­jen över för­so­ning­en i Kristi blod, är cen­tra­la. Fle­ra ton­gi­van­de fri­mu­ra­re omkring 1800 upp­ges ha varit herrn­hu­ta­re, exem­pel­vis Wil­helm Tor­nér­h­jelm, som bl.a. föreslog den uni­ka utform­ning som grad I fort­fa­ran­de har hos oss. Ett annat exem­pel är Johan Win­gård, bis­kop i Göte­borgs stift, leda­mot av Svens­ka aka­de­min, RKXIIIO och OHP. Även bland grun­dar­na av DMP i Jön­kö­ping år 1800 lär det ha fun­nits herrn­hu­ta­re.

Ordens krist­na grund har natur­ligt­vis påver­kats och för­änd­rats under åren sedan dess. For­mellt lig­ger Ordens krist­na grund fast, men hur den prak­ti­se­ras i det verk­li­ga livet av med­lem­mar­na är natur­ligt­vis högst skif­tan­de. Sam­häl­lets seku­la­ri­se­ring har säkert påver­kat vår Orden, men just seku­la­ri­se­ring­en kan göra ett kvar­stå­en­de behov av and­lig­het mera påtag­ligt. Orden fyl­ler fort­fa­ran­de en upp­gift på det områ­det.

Utö­ver änd­ring­en från bekän­nel­se till tro i den senas­te över­sy­nen, defi­ni­e­rar OAL nume­ra även vad som menas med Den konungs­li­ga kons­ten. Para­graf tre i Förs­ta kapit­let inleds med en hän­vis­ning till Vis­he­ten och en redo­vis­ning av Ordens sju hörn­ste­nar. Defi­ni­tio­nen utgår från en beskriv­ning av egen­ska­per i hörn­ste­nar­na och lyder: ”Rät­ta kun­ska­pen om för­vär­van­det och utö­van­det av des­sa egen­ska­per utgör målet för alla fri­mu­ra­res arbe­te, vil­ket av Ordens stif­ta­re bli­vit kal­lat den Konungs­li­ga Kons­ten.”

Hur vi lyc­kas full­föl­ja Ordens syf­te, som ju är att ge upp­lys­ning­ar i den ädla veten­ska­pen att öva dyg­den och kuva las­ten, visar sig för­stås i våra hand­ling­ar. Om vi istäl­let talar om Den konungs­li­ga kons­ten, mås­te vi kän­na till vil­ka som är Ordens sju hörn­ste­nar. De tre förs­ta (reli­gi­o­nen, dyg­den och kär­le­ken till näs­tan) är all­mängil­ti­ga och mås­te gäl­la alla krist­na – eller egent­li­gen alla män­ni­skor som ser reli­gi­o­nen som en bety­del­se­full kraft i livet. De fyra föl­jan­de (enig­het, tyst­lå­ten­het, arbet­sam­het och stånd­ak­tig­het) kan ock­så ses som all­mängil­ti­ga, men tor­de här syf­ta mera spe­ci­fikt på våra plik­ter som just fri­mu­ra­re.

Den Konungs­li­ga kons­ten hand­lar allt­så om både all­män­na kun­ska­per och om rent fri­mu­re­ris­ka kun­ska­per och plik­ter. De all­män­na kun­ska­per­na är såda­na som alla bor­de söka, oav­sett om de är fri­mu­ra­re eller inte. De fri­mu­re­ris­ka kun­ska­per­na är för­bor­ga­de för de oin­vig­da. De for­mer, med vil­ka kun­ska­per­na gestal­tas i ritu­a­ler­na, behål­ler vi för oss själ­va.

Den nämn­da Kyr­ko­ord­ning­en säger om anställ­da och för­tro­en­de­val­da: ”Kyr­kan för­ut­sät­ter att de som före­trä­der kyr­kan delar kris­ten tro och kris­tet liv.” Det kra­vet ställs inte på till­hö­ri­ga i all­män­het. Orden stäl­ler inte hel­ler så långt­gå­en­de krav på sina med­lem­mar. Ändå är det rim­ligt att påstå, att det är vårt sätt att leva, som visar hur vi har upp­fat­tat och anslu­tit oss till de fri­mu­re­ris­ka och krist­na ide­a­len.

Rune Carls­son

Sök inlägg