Symboler

Vi möter åtskil­li­ga sym­bo­ler var­je dag. Sär­skilt om vi räk­nar in såda­na som vi tol­kar mer eller mind­re omed­ve­tet, t.ex. de som finns på våra fjärr­kon­trol­ler, på datorns tan­gent­bord eller på tele­fo­nens skärm. Vi tän­ker inte på dem. De påver­kar oss knap­past, men de under­lät­tar vår var­dag. Det finns and­ra sym­bo­ler som påver­kar oss mer, väg­mär­ken t.ex. De gör oss till bätt­re tra­fi­kan­ter, men knap­past till bätt­re män­ni­skor. De kan tvärtom fram­kal­la dåli­ga sidor hos oss – ögon­tjä­ne­ri!

Även inom fri­mu­re­ri­et finns nöd­vän­di­ga sym­bo­ler. Att tol­ka sym­bo­ler, alle­go­ri­er och meta­fo­rer ingår i vårt sätt att arbe­ta. Arbets­sät­tet ska­par gemen­skap, men gör det oss till bätt­re män­ni­skor? Jag tviv­lar på det. Det fun­ge­rar natur­ligt­vis indi­rekt, eftersom sym­bo­ler­na loc­kar till tolk­ning, vil­ken gör tan­ke­verk­sam­het nöd­vän­dig. Sådan är nyt­tig, om utgångs­punk­ter­na är vet­ti­ga och målet efter­strä­vans­värt.

Ett tec­ken, en figur eller ett före­mål blir en sym­bol genom att ett antal per­so­ner kom­mer över­ens om dess bety­del­se. Vi kan anslu­ta oss till en tra­di­tio­nell tolk­ning eller accep­te­ra ett nytt för­slag, en tolk­ning som vi kanske inte har tänkt oss för­ut. Om den inte delas av åtminsto­ne någ­ra när­va­ran­de är det knap­past någon sym­bol. Där­för vän­der jag mig mot ett van­ligt påstå­en­de: ”Allt i loge­rum­met har sym­bo­lisk bety­del­se.” Allt har kanske en poten­ti­ell bety­del­se, men det är först när vi kan tala om sym­bo­ler i egent­lig mening, och när de ger anled­ning till menings­full reflek­tion, som de blir intres­san­ta. Då kan de bli ”ett hjälp­me­del i vårt indi­vi­du­el­la sökan­de”, som Orden uttryc­ker det i bro­schy­ren Fri­mu­re­ri på kris­ten grund.

För mig har exem­pel­vis tolk­ning av sym­bo­ler väckt ett intres­se för prak­tisk filo­so­fi. Jag ser nume­ra bud­skap från Kant i grad I, från Aristo­te­les i grad II och från Pla­ton i grad III. De bud­ska­pen vill var­ken Orden eller jag prac­ka på någon annan, men de har bli­vit hjälp­me­del för mig att söka vida­re. And­ra har alter­na­ti­va och kanske bätt­re vägar att söka utef­ter.

Låt mig ta ett exem­pel. Bok­sta­ven Y beteck­nar natur­ligt­vis ett språk­ljud. För den som kan gre­kis­ka blir den lätt en Kristus­sym­bol, eftersom gre­kis­ka yloç bety­der son. En Kristus­sym­bol är natur­ligt­vis vik­tig för en Orden som vilar på kris­ten grund. Men räc­ker det att veta att Y kan syf­ta på Kristus? Är det inte så, att den kun­ska­pen blir menings­full först när vi tar del av hans för­kun­nel­se och för­sö­ker föl­ja hans före­dö­me?

En dju­pa­re ana­lys av bok­sta­ven Y:s bety­del­se finns i boken Her­tig Carl och det svens­ka fri­mu­re­ri­et. Där har fram­lid­ne teol.dr. pro­fes­sor em. Mag­nus Ottos­son, skri­vit ett kapi­tel, Kristusmystik under 1700-talet. På 45 sidor berät­tar han allt som är värt att veta om fri­mu­re­ri, kab­ba­la och annan mys­ti­cism. Han för­kla­rar Y som begyn­nel­se­bok­sta­ven Yod i det hebre­is­ka guds­nam­net Yeho­va. Det kan ock­så stå för gre­kis­ka bok­sta­ven ypsi­lon såsom i hypi­stos, den Högs­te eller i hyi­os Sonen. Nume­ra är ju Goog­le käl­lan till all kun­skap. Där för­knip­pas hypi­stos med Zeus, över­gu­den.

Tolk­nings­för­sla­get Jeho­va är intres­sant. Det grun­das egent­li­gen på en fel­ak­tig, medel­ti­da, kris­ten tran­skri­be­ring av det guds­ord, som enligt judisk tra­di­tion inte fick utta­las, men som beva­ra­des i det latins­ka tetragram­met JHVH eller YHVH. Miss­ta­get upp­stod när de hebre­is­ka kon­so­nan­ter­na skul­le kom­plet­te­ras med voka­ler. Gud själv sade till Mose att nam­net är: ”Jag är den jag är” (2 Mos 3:14). Judar­na använ­de omskriv­ning­ar, som Ado­naj, Her­ren. Rät­ta utta­let av Torans fyra kon­so­nan­ter, JHVH, lär vara Jahvé. Guds­nam­nets här­led­ning är omstridd, men det har tro­li­gen med ver­bet vara att göra.

Sym­bo­ler är flex­ib­la. Det går att påstå, att Y är en judisk sym­bol. En av Isra­els tolv stam­mar var Juda, Yehu­da. Nam­net kom­mer av att Juda, Jakobs fjär­de son, var dess leda­re. Till hans ätt­ling­ar hör kung David, kung Salo­mo och Jesus!

Bland fle­ra möj­li­ga tolk­ning­ar av bok­sta­ven Y, kan den som syf­tar på Kristus nog påstås vara mest fri­mu­re­risk. Ottos­son pekar bl.a. på att sym­bo­len är tyd­lig i Johan­neslo­gen Den Nor­dis­ka Förstas vapen­sköld.

Trons sköld som den fram­ställ­des på 1500-talet.

Men gaf­fel­kor­set är inte ovan­ligt inom heral­di­ken och kan ges and­ra tolk­ning­ar än de han före­slår. Pyt­ha­goré­er­na såg stol­pen i gaf­fel­kor­set som livs­vä­gen, och klyv­ning­en, fur­ca­tio, som valet mel­lan gott och ont. På medel­ti­den var det­ta kors en sym­bol för Tre­e­nig­he­ten. Det ingick då i ”Trons sköld”, Scutum Fidei, vil­ken har en del lik­he­ter med Den Nor­dis­ka Förs­ta S:t Johan­neslo­gens vapen. Hur många kän­ner till det idag, och vem kan använ­da den kun­ska­pen som grund för sin reflek­tion?

Sköl­den kan sägas illu­stre­ra den Atha­na­si­ans­ka tros­be­kän­nel­sen från 500-talet. Där sägs Fadern (Pater) vara en per­son, en annan Sonen (Fili­us) och åter en annan Den Heli­ge Ande (Spi­ri­tus San­ctus). Men Faderns och Sonens och den Heli­ge Andes gudom (Deus) är en enda, lika i ära och lika i evigt maje­stät.

Just den­na tros­be­kän­nel­se (sym­bo­lum) används inte läng­re litur­giskt av Svens­ka kyr­kan. Men dess for­mu­le­ring­ar är tänk­vär­da och upp­ford­ran­de. Sym­bo­ler kan ock­så vara upp­ford­ran­de eller väg­le­dan­de – som väg­mär­ken. Men våra fri­mu­re­ris­ka sym­bo­ler är av en annan art. De är inte så tyd­li­ga och all­mänt kän­da, men de är tänk­vär­da. De sät­ter oss på spå­ren i vårt sökan­de.

Rune Carls­son

Sök inlägg