Ett relevant frimureri

Ett rele­vant fri­mu­re­ri är ett sådant där ritu­a­ler­na ger upp­hov till tan­kar som kanske annars inte tänkts. San­ning­en lig­ger inte i ritu­a­ler­na, utan i våra för­sök att fin­na den. Det gäl­ler lika myc­ket för oss som lever idag som för dem som lev­de för länge sedan.

Nyli­gen hör­de jag Pro­vin­si­al­mäs­ta­ren Mag­nus Eng­ström ytt­ra: ”Vi mås­te göra fri­mu­re­ri­et rele­vant för vår tid.” Anled­ning­en till upp­ma­ning­en, som jag upp­fat­ta­de den, är ett vikan­de antal med­lem­mar inom Orden och många avgång­ar redan i Johan­nes­ske­det.

Läget lik­nar möj­li­gen det under slu­tet av 1700-talet. Fle­ra nya ordens­säll­skap hade bil­dats och intres­set för fri­mu­re­ri­et mins­ka­de. Brist på med­lem­mar gjor­de att två Stock­holmslo­ger slogs ihop till en. Ett alta­re blev över och kun­de till­de­las den nybil­da­de Jön­kö­pings­lo­gen Mel­lers­ta Pela­ren. Sam­ti­digt ska­pa­des de ritu­a­ler, som i stort sett fort­fa­ran­de gäl­ler, de ritu­a­ler som inspi­re­rar oss och som är en för­ut­sätt­ning för vårt arbe­te. Intres­set för fri­mu­re­ri öka­de igen, lik­som med­lem­san­ta­let. Her­tig Karl lyc­ka­des göra fri­mu­re­ri­et rele­vant för sin tid.

Vad är det då som gör fri­mu­re­ri­et rele­vant för vår tid? Åsik­ter­na skif­tar. San­no­likt finns ing­et enkelt svar. En möj­lig­het att när­ma sig kung­a­hu­set var ett rekry­te­rings­ar­gu­ment för 200 år sedan. Nät­verks­byg­ge var vik­tigt redan då, även om det kal­la­des något annat. Då var det en för­del för diplo­ma­ter att vara fri­mu­ra­re innan de sän­des ut i värl­den. Den värl­den är sedan länge för­svun­nen. Jag är inte rätt per­son att sva­ra på frå­gan om vad som är rele­vant idag, men jag vet vad som har varit rele­vant för mig sedan jag antogs i Den Mel­lers­ta Pela­ren 1976.

Ritu­a­ler­na är natur­ligt­vis vik­ti­ga. Ritu­a­ler finns av oli­ka slag: allt från fikastun­der på job­bet till hög­tids­fi­ran­de inom famil­jen (Kal­le Anka på julaf­ton), psalm­sång, över­gångs­ri­ter o.s.v. Inte alla är för­bund­na med åter­se­en­dets gläd­je, men de fles­ta ger trygg­het i upp­rep­ning­en och ska­par en käns­la av gemen­skap. Våra ritu­a­ler är spe­ci­el­la, eftersom de syf­tar till bätt­re för­stå­el­se av det obe­grip­li­ga. Där finns lik­he­ter mel­lan ritu­al, konst och musik. De talar till käns­lan, som om det de vill säga kun­de för­stås.

Våra sam­man­koms­ter ger upp­le­vel­ser genom sin form, men de har ock­så ett inne­håll, ett inne­håll av reli­gi­on och etik inte minst. Det för­med­las genom tal och före­drag. Myc­ket klokt har sagts i loge­sam­man­hang, men jag ald­rig märkt någ­ra för­sök till indokt­ri­ne­ring. Jag har fått dra mina egna slut­sat­ser. San­ning­en lig­ger inte i ritu­a­ler­na, utan i våra för­sök att fin­na den. Nya tolk­ning­ar får fram­fö­ras utan att bli ifrå­ga­sat­ta. Det tror jag är fri­mu­re­ri­ets styr­ka – tolk­ning­en är fri.

Ritu­a­ler­na ska­pa­des för länge sedan. För­mod­li­gen tol­ka­des de annorlun­da då än nu. För oss får ritu­a­len sin rele­vans när vi med vår kun­skap, vår erfa­ren­het och vår omvärld tol­kar sym­bo­ler, alle­go­ri­er och legen­der på vårt sätt. Ännu bätt­re blir det när det ges till­fäl­le att dis­ku­te­ra oli­ka tolk­ning­ar sinse­mel­lan. Utan ritu­a­ler skul­le vi för­stås inte ha något att tol­ka, men vi kan inte påver­ka ritu­a­ler­na på annat sätt än genom hur vi gestal­tar dem och hur vi tol­kar dem. Om fri­mu­re­ri­ets rele­vans lig­ger i våra ritu­a­ler, tror jag det är vik­tigt att vi i våra tolk­ning­ar är kla­ra med våra ambi­tio­ner och tyd­li­ga i våra slut­sat­ser.

Rune Carls­son

Sök inlägg