Intressantare än kulknappen

När­ma­re betrak­tat visar sig en del kopp­ling­ar mel­lan åtminsto­ne två hän­del­ser, vars års­da­gar kun­de ha upp­märk­sam­mats mer inom vår Orden. Jag tän­ker på refor­ma­tio­nens inled­ning 1517, Eng­els­ka stor­lo­gens grun­dan­de 1717 och Karl XII:s död 1718 (!). En histo­risk till­ba­kablick kan vara moti­ve­rad.

Medan Karl XII uppe­höll sig i Ben­der, efter neder­la­get vid Polta­va 1709, gick Dan­mark i för­bund med Polen. Ryss­land anslöt sig sena­re. Sve­ri­ge behöv­de åter­upp­rus­ta. Mag­nus Sten­bock var sedan 1707 guver­nör i Skå­ne. Han lät rus­ta upp fäst­ning­ar­na i Mal­mö och Lands­kro­na, men tving­a­des av eko­no­mis­ka skäl att läm­na den i Helsing­borg där­hän. Då för­kla­ra­de Dan­mark krig. Som skäl angavs att Sve­ri­ge fus­kat med Öresundstul­len och att befolk­ning­en i Skå­ne, Hal­land, Ble­kinge och Bohus­län behand­lats illa. En dansk armé land­steg vid Råå i novem­ber 1709. Fäst­ning­ar­na i Mal­mö och Lands­kro­na höll stånd, men Helsing­borg intogs och dans­kar­na ryck­te fram mot Ble­kinge och flott­ba­sen i Karls­kro­na.

Sten­bock lyc­ka­des sät­ta till­räck­ligt många för­band på föt­ter, sam­la och nöd­torf­tigt övad dem för att kun­na ingri­pa. Dans­kar­na var bero­en­de av för­bin­del­ser­na över Helsing­borg. Sten­bock sat­te där­för in sitt mot­an­fall där. Den dans­ke befäl­ha­va­ren, Jör­gen Rant­zau, för­fo­ga­de över omkring 14 000 man, Sten­bock unge­fär lika många. Det avgö­ran­de sla­get stod den 28 feb­ru­a­ri 1710 vid Ber­ga, någ­ra kilo­me­ter norr om Helsing­borg. Sla­get slu­ta­de med seger för svens­kar­na. Dans­kar­na sista för­sök att åter­ta Skå­ne slu­ta­de i fiasko. Sve­ri­ge fick ett and­rum, men Dan­mark var inte sla­get. Hot om dans­ka anfall från Nor­ge och från Dan­marks alli­e­ra­de mot Fin­land och svens­ka besitt­ning­ar i Bal­ti­kum och Nord­tyskland kvar­stod.

Efter att i ett år lett för­sva­ret av Stralsund kom Karl XII i decem­ber 1715 till Trel­le­borg och sat­te upp sitt hög­kvar­ter i Lund. Väsent­li­ga delar av finans- och utri­kes­po­li­ti­ken lät han holste­i­na­ren Georg Hein­rich von Görtz skö­ta. Sve­ri­ge hade för­lo­rat sina korn­bo­dar i Bal­ti­kum och inkoms­ter­na från han­deln på Nar­va, Reval och Riga. Karl XII för­kla­ra­de då de bal­tis­ka ham­nar­na i bloc­kad. Han hota­de där­i­ge­nom, inte bara den rys­ka ocku­pan­tens, utan även hol­länds­ka och eng­els­ka intres­sen.

Kur­furs­ten Georg av Han­no­ver besteg 1714 Stor­bri­tan­ni­ens tron som Georg I. Han hade kvar­stå­en­de intres­sen i de svens­ka besitt­ning­ar­na Bre­men och Ver­den, vil­ket ytter­li­ga­re för­säm­ra­de för­hål­lan­det mel­lan Sve­ri­ge och Eng­land. Sam­ti­digt hade Preus­sen fått styr­kor dis­po­nib­la efter sitt krig mot Frank­ri­ke. De kun­de nu använ­das mot svens­ka Pom­mern. Såväl Eng­land som Preus­sen var emel­ler­tid ange­läg­na om att begrän­sa det rys­ka infly­tan­det i Öster­sjö­re­gi­o­nen. Båda vil­le ha kvar Sve­ri­ge som en balan­se­ran­de fak­tor. Det öpp­na­de möj­lig­he­ter för avan­ce­rad diplo­ma­ti.

Görtz iscen­sat­te en sådan. Han res­te till Neder­län­der­na, där han bear­be­ta­de eng­els­ka diplo­ma­ter och peka­de på det väx­an­de hotet från Ryss­land. Han för­de ock­så för­hand­ling­ar med rys­ka diplo­ma­ter, vil­ket han läck­te till eng­els­män­nen för att få dem att för­stå lägets all­var. Görtz tog ock­så kon­takt med Georg I:s döds­fi­en­der, jako­bi­ter­na, som vil­le åter­in­sät­ta ätten Stu­art på Stor­bri­tan­ni­ens tron. De dis­ku­te­ra­de en plan, att under 1717 föra över en svensk armé till Skott­land, för att stöd­ja ett jako­bi­tiskt upp­ror där.

Det har spe­ku­le­rats om Karl XII hade pla­ner på att full­föl­ja sitt fält­tåg i Nor­ge 1718 med en över­skepp­ning till Skott­land enligt Görtzs plan. Skot­tet vid Fred­rikstens fäst­ning den 30 novem­ber, tro­li­gen med en norsk kar­tesch­ku­la, sat­te dock stopp för det. Om nu kung­en hade någ­ra lång­sik­ti­ga pla­ner, vil­ket han inte avslö­ja­de, rik­ta­de de sig nog sna­ra­re mot öster. Sena­re tids forsk­ning har visat, bl.a. grun­dat på beord­rad för­råds­ställ­ning, att Karl XII kan ha tänkt sig, att på nytt vän­da sig mot Ryss­land, inte genom det för­öd­da Fin­land, utan genom Bal­ti­kum. Hur det var med den saken lär vi ald­rig få veta, men utö­ver kopp­ling­ar­na mel­lan Sve­ri­ge och brit­tis­ka tron­följd­stri­der finns där även en intres­sant fri­mu­re­risk kopp­ling.

Den förs­ta fri­mu­re­ris­ka stor­lo­gen grun­da­des i Lon­don 1717. Sam­ma år erbjöd Sve­ri­ge och Spa­ni­en finan­si­ellt stöd åt ett jako­bi­tiskt upp­ror. Stö­det blev mate­ri­ellt 1719 när en spansk inva­sions­styr­ka om 5 000 man avseg­la­de från Cadiz för att land­sti­ga i syd­väst­ra Eng­land och mar­sche­ra mot Lon­don. Det gick som med den spans­ka arma­dan. En storm i Eng­els­ka kana­len gjor­de att för­sö­ket miss­lyc­ka­des. Men vad har det­ta med stor­lo­gen att göra?

Act of Sett­le­ment 1701 sti­pu­le­ra­de att Eng­lands regent inte fick vara eller gif­ta sig med en kato­lik. Genom Acts of Uni­on 1707 utvid­ga­des regeln att gäl­la regen­ten i Stor­bri­tan­ni­en. Det var en av anled­ning­ar­na till att Georg av Han­no­ver satt på tro­nen, inte någon av ätten Stu­art. Han­no­ver stöd­des främst av Whigs i par­la­men­tet. De hade seg­rat stort i valet 1715, men Stu­art hade många före­språ­ka­re, sär­skilt bland Tori­es. Frank­ri­ke, Spa­ni­en och Sve­ri­ge stöd­de ock­så Stu­art. I den­na mil­jö utveck­la­des fri­mu­re­ri­et.

Över 300 000 huge­not­ter (kal­vi­nis­ter) flyd­de katols­ka för­föl­jel­ser i Frank­ri­ke. Omkring 50 000 bosat­te sig i Lon­don. De utgjor­de år 1700 unge­fär 10 % av Lon­dons befolk­ning. Opro­por­tio­ner­ligt många blev fri­mu­ra­re. När John 2:a her­ti­gen av Mon­ta­gu blev stor­mäs­ta­re i Pre­mi­er Grand Lod­ge 1721 fick den stad­ga och sta­tus. Fri­mu­re­ri­et utveck­la­des raskt. Mon­ta­gu hör­de till de rikas­te i lan­det, var en fram­trä­dan­de Whig och lojal med huset Han­no­ver och kro­nan. Dr James Ander­son var en skotsk pres­by­te­ri­ansk präst med för­sam­ling i Lon­don, allt­så själs­frän­de med huge­not­ter­na. Han höll i pen­nan när Stor­lo­gens förs­ta kon­sti­tu­tion skrevs 1723. Det är tyd­ligt att en Stu­art på tro­nen skul­le sät­ta såväl Whigs som fri­mu­ra­re i en besvär­lig sits. Vi har idag svårt att se fri­mu­re­ri­et som en poli­tisk kraft, men där och då utgjor­de det en sådan.

Den­na histo­ria har ock­så en kopp­ling till svenskt fri­mu­re­ri. Gre­ve Axel Wre­de-Spar­re reci­pi­e­ra­de i en jako­bi­tisk loge i Paris 1735. Den led­des av Char­les Radclyf­fe 5:e gre­ve av Der­wen­t­wa­ter. Spar­re för­de fri­mu­re­ri­et till Sve­ri­ge genom att grun­da en pri­vat­loge i Stock­holm. Sitt förs­ta for­mel­la kon­sti­tu­tions­pa­tent fick logen först 1737. Det utfär­da­des av Radclyf­fe i egen­skap av fransk stor­mäs­ta­re och ställ­des till fri­her­re Carl Fred­rik Schef­fer, som då led­de logen. Verk­sam­he­ten var ojämn. 1752 över­gick med­lem­mar­na till den nybil­da­de logen S:t Jean Aux­i­li­ai­re. 1799 slogs den­na sam­man med l’Union till den fort­fa­ran­de ver­kan­de Nor­dis­ka Förs­ta S:t Johan­nislo­gen. Sam­man­slag­ning­en gjor­de att ett alta­re och diver­se rega­li­er blev ledi­ga för Den Mel­lers­ta Pela­ren, som grun­da­des år 1800.

Char­les Radclyf­fe var pri­vat­sek­re­te­ra­re åt tron­pre­ten­den­ten Karl Edward Stu­art (Bon­nie Prin­ce Char­lie). 1746 var han på väg att anslu­ta sig till honom och ett upp­ror i Skott­land, men till­fång­a­togs av eng­els­män­nen och avrät­ta­des. Det jako­bi­tis­ka upp­ro­ret slogs slut­ligt ner av han­no­ve­rans­ka rege­rings­styr­kor i sla­get vid Cul­lo­den sam­ma år. Prins Char­les flyd­de till Frank­ri­ke och sena­re till Ita­li­en där han för­föll till dryc­ken­skap och utsväv­ning­ar.

Under sin ita­li­ens­ka resa 1783–84 träf­fa­de Gus­tav III prins Char­les i Flo­rens. Kung­en lär ha hop­pats att prin­sen kun­de avslö­ja någ­ra intres­san­ta ordens­hem­lig­he­ter, men det kun­de han inte. För prin­sen blev mötet mera givan­de. Av med­li­dan­de bevil­ja­des han en årlig, svensk pen­sion.

Rune Carls­son

Sök inlägg