Att öva dygden

1500-tals­konst­nä­ren Rafaels jät­te­mål­ning (5×8 meter) Sko­lan i Aten. I mit­ten står Pla­ton och Aristo­te­les och runt dem är alla and­ra gre­kis­ka lär­da och sto­ra tän­ka­re sam­la­de. Var­je filo­sof avslö­jar något om sin filo­so­fis­ka lära genom sina ges­ter och poser. Mål­ning­en räk­nas som en av konst­histo­ri­ens främs­ta och finns i Vati­kan­pa­lat­set i Rom.

Vid ska­pel­sen blev män­ni­skor­na dåligt rus­ta­de. Trots att de kun­de skaf­fa sig mat, fått till­gång till elden och fått såda­na fär­dig­he­ter att de kun­de göra sig verk­tyg, klä­der och bostä­der, var de fort­fa­ran­de myc­ket utsat­ta. De lev­de utsprid­da i små grup­per, de angreps av vil­da djur och när de slöt sig sam­man behand­la­de de varand­ra illa. De sak­na­de kul­tur och soci­al för­må­ga.

Det­ta är inled­ning­en till en myt, som ingår i Pla­tons dia­log Pro­ta­go­ras. Den åter­ges av den austra­lis­ke filo­so­fen J. L. Mac­kie i boken ”Ethics – Inven­ting Right and Wrong”. Dia­lo­gen fort­sät­ter: ”Till slut för­bar­ma­de sig Zeus över män­ni­skor­na och sän­de Her­mes, att ge dem aidos (’mora­lisk käns­la’ eller ’en upp­fatt­ning om rätt och fel’) och dike (lag och rätt­vi­sa). Des­sa blev ord­nan­de prin­ci­per för sam­häl­let och band för vän­ska­pen.”

Dia­lo­gens huvud­per­so­ner är Sokra­tes och sofis­ten Pro­ta­go­ras. De dis­ku­te­rar dyg­dens natur och om det är möj­ligt att lära sig att bli dyg­dig och där­med ock­så att under­vi­sa i ämnet. Sva­ret blir ja, eftersom dyg­den i grund och bot­ten är bero­en­de av kun­skap. Den upp­fatt­ning­en tycks delas av Fri­mu­raror­den, som ju enligt Ordens all­män­na lagar (OAL) har till syf­te att ge sina med­lem­mar upp­lys­ning­ar i Den ädla veten­ska­pen att öva dyg­den och kuva las­ten.

Såväl Pla­ton som Orden tycks anse, att lag och rätt­vi­sa, men även en käns­la för moral, är nöd­vän­di­ga för­ut­sätt­ning­ar för att män­ni­skor skall kun­na leva till­sam­mans, och för att de skall kun­na över­vin­na vild­dju­ret i sig.

J.L. Mac­kie utveck­lar Pla­tons tan­kar genom att kri­tiskt grans­ka oli­ka system för nor­ma­tiv etik, d.v.s. i vad mån det går att ge reg­ler för män­ni­skors hand­lan­de, och om det går att objek­tivt fast­stäl­la vad som är rätt eller fel, gott eller ont. Hans huvud­tes är att det inte går. Sådan objek­ti­vi­tet före­kom­mer inte i vår värld. När någon påstår att något är gott eller rätt, säger han egent­li­gen ing­et annat än att han gil­lar det! Eller som fram­går av titeln på hans bok: ”Etik är att upp­fin­na rätt och fel.” Annorlun­da uttryckt: ”Det går inte att upp­täc­ka eti­kens rätt och fel, eftersom de objek­tivt sett inte finns!”

Det är myc­ket som kan gå snett i den mänsk­li­ga sam­va­ron. Det beror bl.a. på begrän­sa­de resur­ser, begrän­sad infor­ma­tion, begrän­sat för­nuft, men fram­förallt på begrän­sa­de sym­pa­ti­er. Män­ni­skor visar ibland en aktiv ill­vil­ja mot varand­ra. Vi kan vara mer sys­sel­sat­ta med våra egna själ­vis­ka mål än av att hjäl­pa and­ra. Mora­len tjä­nar i förs­ta hand till att mot­ver­ka den­na begräns­ning i män­ni­skors sym­pa­ti – eller kanske brist på empa­ti (för­må­ga att upp­le­va och för­stå and­ra per­so­ners käns­lor).

Mora­lis­ka reg­ler bör vara uni­ver­sel­la. Den som säger att en viss hand­ling är mora­liskt rik­tig eller fel­ak­tig, eller att en per­son eller före­te­el­se är god eller ond, har där­med bun­dit sig för att ha sam­ma upp­fatt­ning om and­ra i rele­van­ta avse­en­den lik­nan­de hand­ling­ar, per­so­ner eller före­te­el­ser. Vi bör nog tän­ka på det när vi ibland talar om En fri­mu­ra­res plik­ter.

Uni­ver­sel­la mora­lis­ka regel finns i alla sto­ra reli­gi­o­ner, även om de kan ha något oli­ka for­mu­le­ring­ar. Den krist­na vari­an­ten, Den gyl­le­ne regeln, kan vi läsa i Matt 7:12. Den är ock­så cite­rad i OAL: ”Allt vad ni vill att män­ni­skor­na skall göra för er, det skall ni ock­så göra för dem.” Regeln är inte invänd­nings­fri. Den tycks läm­na fäl­tet fritt för var och en att efter egna pre­fe­ren­ser avgö­ra vad som är gott eller ont. Vi ten­de­rar att gyn­na dem som lik­nar oss själ­va eller står oss nära och miss­gyn­na dem som är oli­ka eller finns på avstånd. Regeln ger ing­en garan­ti mot fel­be­döm­ning­ar. Vad den ene anser vara rik­tigt kan av någon annan anses vara helt fel. Geor­ge Bern­hard Shaw kon­sta­te­ra­de: ”Gör inte för and­ra, vad ni vill att de skall göra för er. De kanske har en annan smak.”

Regeln tycks behö­va utvid­gas. Ett sätt är att tän­ka sig in i and­ra män­ni­skors situ­a­tion. Då kanske den rike och fris­ke blir mer posi­tiv till att beta­la skatt, så att den fat­ti­ge och sju­ke får möj­lig­he­ter till krans­kärl­so­pe­ra­tion eller dia­lys. Möj­li­gen räc­ker inte ens det­ta för att vi skall enga­ge­ra oss för fri­he­ter vi själ­va inte är ange­läg­na att utö­va eller mot svag­he­ter vi själ­va vill tillå­ta oss. För all­mängil­tig­he­tens skull mås­te vi där­för ta ett steg till. Vi mås­te pla­ce­ra oss i and­ra per­so­ners stäl­le helt och hål­let, så att vi tar hän­syn inte bara till deras önsk­ning­ar, smak, ide­al och vär­de­ring­ar, utan ock­så till deras egen­ska­per, för­må­ga och situ­a­tion.

Men där­med har vi kanske visat att all­mängil­tig­het är omöj­lig – hur skall alla des­sa fak­to­rer kun­na vär­de­ras och avvä­gas? Moral tycks göras omöj­lig om vi mås­te ta hän­syn till alla behov och önsk­ning­ar. John Mac­kie vill där­för se den gyl­le­ne regeln som något slags garan­ti mot den värs­ta for­men av ego­ism. Han tycks före­dra en for­mu­le­ring av Tho­mas Hob­bes: ”Män­ni­skan skall nöja sig med så stor fri­het gente­mot and­ra, som hon vill tillå­ta and­ra mot sig själv.”

Även om det inte finns någ­ra objek­ti­va vär­den, och även om inga gil­ti­ga slut­sat­ser kan dras av logi­ken i mora­lis­ka reso­ne­mang, finns det moral. Moral­frå­gor har all­tid upp­ta­git män­ni­skors sin­nen. I regel kän­ner vi genast igen mora­len, när vi ser den utövas. Etik i en vida­re bety­del­se är en all­män, allt omfat­tan­de teo­ri om upp­trä­dan­de. I mera inskränkt bety­del­se är moral, att accep­te­ra såda­na begräns­ning­ar i hand­lings­fri­he­ten, vars inners­ta syf­te är att skyd­da vår näs­ta. Mora­len visar sig som en häm­sko på våra natur­li­ga böjel­ser eller spon­ta­na ten­den­ser att hand­la. Den synen avvi­ker radi­kalt från den machi­a­vel­lis­ka grund­sat­sen, att ända­må­let hel­gar med­len.

Även om vi, efter att nog­grant ha över­vägt våra hand­lings­möj­lig­he­ter, har fun­nit en mora­liskt väg­le­dan­de prin­cip, är inte sista ordet sagt. Även and­ra fak­to­rer kan spe­la in. Inte ens en accep­te­rad mora­lisk prin­cip behö­ver hind­ra någon att upp­rik­tigt säga: ”Jag med­ger att mora­len krä­ver att jag skall hand­la på ett visst sätt, men jag tän­ker inte göra det. And­ra över­vä­gan­den får mig i det­ta fall att bort­se från mora­len.” Tyvärr kan man ock­så, som Augus­ti­nus, skju­ta upp sin bätt­ring: ”Gör mig dyg­dig – men inte nu!”

Mac­kie visar på svag­he­ter i alla vik­ti­ga­re posi­tio­ner inom den nor­ma­ti­va eti­ken. Såväl kon­se­kven­se­ti­ker, plik­te­ti­ker, hand­lingse­ti­ker som regele­ti­ker tycks råka på logis­ka eller and­ra svå­rig­he­ter i sin argu­men­ta­tion. Där­e­mot ser John Mac­kie möj­lig­he­ter i spel­te­o­rin. Han använ­der den kän­da histo­ri­en om ”Fång­ar­nas dilem­ma”. Utgångs­punk­ten är emel­ler­tid en vari­ant med två sol­da­ter, Tom och Dan. De står på post i när­he­ten av varand­ra. Upp­gif­ten är att, om fien­den över­ras­kan­de anfal­ler, hej­da fram­ryck­ning­en tills de egna strids­ställ­ning­ar­na hin­ner besät­tas. Om båda stan­nar kvar där de är, har de goda möj­lig­he­ter att lyc­kas och att över­le­va. Om båda över­ger sitt post­stäl­le, kom­mer fien­den att bry­ta ige­nom och ris­ken för båda att stu­pa blir mar­kant stör­re. Om en flyr kom­mer han kanske att kla­ra sig, men den som stan­nar kvar på sin post kom­mer säkert att stu­pa.

Vi antar att des­sa fak­ta är kän­da och att båda reso­ne­rar ratio­nellt med målet att över­le­va. Tom tän­ker: ”Om Dan flyr kom­mer jag att stu­pa. Om Dan stan­nar, har jag en chans att kla­ra mig genom att fly. Vad Dan än gör är det klokt av mig att springa.” Dan kan reso­ne­ra på sam­ma sätt. I så fall kom­mer båda att fly. Ändå skul­le de ha störst möj­lig­het att över­le­va om något kun­de hål­la dem båda kvar på post.

Det­ta något skul­le kun­na vara att ked­ja fast dem vid post­stäl­let, eller hell­re någon form av disci­plin. Kan mili­tä­ra dyg­der, som mod, ära och loja­li­tet, tjä­na som osyn­li­ga ked­jor? Feg­he­tens stig­ma och plik­ten att inte svi­ka sina kam­ra­ter kan vara effek­ti­va­re än hot om straff. Kam­rat­skap och ömse­si­dig tillit är star­ka driv­kraf­ter. Om man nu mås­te slåss, är det bätt­re, även från själ­vis­ka utgångs­punk­ter, att till­hö­ra en disci­pli­ne­rad enhet än att ingå i ett gäng där alla främst tän­ker på sig själ­va.

Slut­sat­sen av spel­te­o­re­tis­ka ana­ly­ser blir att det inte räc­ker att vara ratio­nell. För­nuf­tigt kal­ky­le­ran­de om lång­sik­tig egen­nyt­ta räc­ker inte. Det är bätt­re att göra ömse­si­digt för­del­ak­ti­ga över­ens­kom­mel­ser och att sedan hål­la fast vid dem.

John Mac­ki­es syf­te är inte i förs­ta hand att dra någ­ra slut­sat­ser om hur ett mora­liskt system bor­de se ut. Han vill pre­sen­te­ra ett sätt att argu­men­te­ra i mora­lis­ka frå­gor. Hans för­hopp­ning är att kon­kre­ta mora­lis­ka frå­gor kan dis­ku­te­ras utan hän­vis­ning till någ­ra mytis­ka objek­ti­va vär­den eller någ­ra tran­scen­den­ta­la krav, för­plik­tel­ser eller nöd­vän­dig­he­ter. Dis­kus­sio­nen bör inte hel­ler ske med hän­vis­ning till någon påhit­tad enhet­lig och mät­bar lyc­ka, eller med argu­ment som för­sö­ker fast­stäl­la en all­män lyc­ka som ett över­gri­pan­de mål.

Fri­mu­ra­re kan kanske invän­da, att moral skall grun­das i Guds ord och tro på en hög­re rätt­vi­sa. Mac­kie har uppen­bar­li­gen and­ra utgångs­punk­ter, vil­ket inte bor­de hind­ra oss att ta del av hans tan­kar.

Mac­kie med­ger, att hans anslag har lik­he­ter med regelu­ti­li­ta­ris­men, d.v.s. den som säger att en hand­ling är rik­tig, om den föl­jer av en hand­lings­re­gel, som ger nyt­ti­ga­re kon­se­kven­ser än alter­na­ti­va reg­ler. Men det mås­te i så fall vara en uti­li­ta­rism (nyt­to­e­tik) som inte leder till såda­na kvan­ti­ta­ti­va och kva­li­ta­ti­va pro­blem som fick John Stu­art Mill att utbris­ta: ”Jag är hell­re en olyck­lig Sokra­tes än en till­freds­ställd gris.” Mac­kie för­or­dar sna­ra­re en uti­li­ta­rism med inslag, inte bara av reg­ler, utan även av rät­tig­he­ter, plik­ter, ett gott sin­ne­lag och en posi­tiv form av ego­ism.

En modi­fi­e­rad uti­li­ta­ris­tisk regel kan lyda: ”Gör det som med rim­lig säker­het kan antas ge störs­ta möj­li­ga till­freds­stäl­lel­se”, men den räc­ker inte. I prak­ti­ken mås­te man även för­li­ta sig på sekun­dä­ra prin­ci­per. Såda­na kan hand­la om van­lig hyfs, hän­syn mot omgiv­ning­en och loja­li­tet mot det sam­häl­le man är en del av.

När vi, som det bru­kar vara, tving­as hand­la utan till­räck­ligt lång tid för över­vä­gan­den och utan till­gång till alla fak­ta, är det lätt att läg­ga för stor vikt vid det som först är uppen­bart eller ome­del­bart ver­kar mest ange­lä­get. Det kan då ske till nack­del för annat som egent­li­gen och mera lång­sik­tigt är vik­ti­ga­re. Där­för är det en för­del att kun­na hand­la efter i för­väg genom­tänk­ta prin­ci­per. De prin­ci­per­na mås­te vara någorlun­da fas­ta. Vi är med rät­ta skep­tis­ka mot dem som tycks ha en ny prin­cip för var­je sär­skilt fall. Att som Groucho Marx säga: ”Jag hål­ler hårt på mina prin­ci­per, men om de inte pas­sar er så har jag and­ra” är till föga nyt­ta. Syf­tet med prin­ci­per är att und­vi­ka för­has­ta­de beslut och att mana till skep­sis mot det som först är mest iögo­nen­fal­lan­de.

Den eng­els­ke filo­so­fen W D Ross har häv­dat, att vi mås­te pri­o­ri­te­ra våra plik­ter, om det nu är såda­na som styr vårt hand­lan­de. Den typ av plik­ter, som Imma­nu­el Kant och and­ra (där­ibland FMO) har for­mu­le­rat kan vi ha som utgångs­punkt (pri­ma facie). I prak­ti­ken stri­der emel­ler­tid oli­ka plik­ter ofta mot varand­ra. Vi mås­te då avgö­ra vil­ken av dem som blir vår fak­tis­ka plikt i den situ­a­tion vi befin­ner oss. Enligt Ross är det vår intui­tion, som avgör vil­ken av pri­ma facie-plik­ter­na som blir vår fak­tis­ka plikt. Men vad styr intui­tio­nen – är den besläk­tad med: tro, vana, erfa­ren­het, lägg­ning, eller bero­en­de av de star­ka driv­kraf­ter­na: vil­ja att lyc­kas och räds­la att miss­lyc­kas?

En prin­cip som Mac­kie tycks gil­la är att ver­ka för ett gott liv. Vi kan göra det genom att arbe­ta från oss själ­va och utåt, d.v.s. i vårt hand­lan­de utgå från det som är till för­del för oss själ­va och fort­sät­ta med det som är bra för omgiv­ning­en eller åtminsto­ne inte med­ve­tet ska­dar det mera peri­fe­ra. Ett sådant hand­lings­sätt fram­står för Mac­kie som mer mora­liskt än ett som är fana­tiskt enga­ge­rat för en teo­ri, enligt vil­ken ett obe­kant antal okän­da per­so­ner skall upp­nå en god­tyck­ligt defi­ni­e­rad, genom­snitt­lig lyc­ka. Att ta över och föra vida­re, kanske med någon för­änd­ring, ett kul­tu­rellt arv är i sig en del av det goda livet. Det är det ock­så att ta del i en soci­al sam­va­ro, till vil­ken natur­li­gen hör både kon­flik­ter och sam­ar­be­te.

En bra utgångs­punkt är nog vad jag redan nämnt: ”I regel kän­ner vi igen mora­len, när vi ser den utövas.” Genom upp­fost­ran, erfa­ren­het och reflek­tion får vi en käns­la för moral. Vi bör föl­ja goda exem­pel och und­vi­ka de säm­re. För­må­ga till empa­ti och kom­mu­ni­ka­tion under­lät­tar.

Rune Carls­son

Sök inlägg