Inkrökt eller utåtriktad

Kan en frå­ga, som den i rubri­ken, stäl­las om verk­sam­he­ten inom Fri­mu­raror­den? Ja, var­för inte! Frå­gan har fle­ra bott­nar och kan ge upp­hov till fler frå­gor – och för­hopp­nings­vis någ­ra svar. Se ock­så illust­ra­tio­nen längst ner på den här sidan.

Uttryc­ket ”Inkrökt” är här häm­tat från Mar­tin Lut­her, Incur­va­tus in se (latin ’inkrökt i sig själv’). Han använ­de det för att beskri­va män­ni­skans arv­synd och nedärv­da ego­cent­ri­ci­tet. Jag skul­le tro att där finns någ­ra exem­pel på las­ter som Orden vill lära oss att bekäm­pa. And­ra kan tän­kas läg­ga and­ra bety­del­ser i begrep­pet. De kan då hän­vi­sa till vår peda­go­gik, som stöd­jer sig på fle­ra hund­ra år gam­la ritu­a­ler. Men ritu­a­ler­na är nog mer utåt­rik­ta­de än den oin­vig­de kan upp­fat­ta dem som.

De två axlar­na i figu­ren längst ner på sidan avser att illu­stre­ra två aspek­ter av vår verk­sam­het, d.v.s. i vil­ken grad den är Intro­vert eller Extro­vert, respek­ti­ve Ratio­nell eller Irra­tio­nell. Aspek­ter­na redo­vi­sas här utan någon vär­de­ring. Axlar­na är allt­så inte gra­de­ra­de från dåligt till bra. För­nuft är väsent­lig i många sam­man­hang, men som Ham­let säger (Akt 1, scen 5):

Mer finns i him­mel och på jord, Hora­tio,
Än någon­sin filo­so­fin har drömt om.

För­nuf­tet ger inte alla svar. And­lig­het och intui­tion kan ock­så vara väsent­li­ga. På mot­sva­ran­de sätt kan både inåt­vänd reflek­tion och utåt­vänt sökan­de vara anting­en bra eller dåligt bero­en­de på sam­man­hang­et. En verk­sam­het som helt sak­nar någon av aspek­ter­na, t.ex. för­nuft, skul­le för­mod­li­gen inte bli lång­li­vad. Det mås­te fin­nas viss balans mel­lan aspek­ter­na.

Man kan frå­ga sig hur myc­ket för­nuft det finns i våra ritu­a­ler och deras alle­go­ri­er, legen­der och sym­bo­ler. Vi mås­te idag ha svårt att före­stäl­la oss lev­nads­vill­ko­ren under den tid då ritu­a­ler­na till­kom, och vil­ka tan­kar som då upp­tog män­ni­skors sin­nen. För­mod­li­gen ger vi ritu­a­ler­na en del­vis annan bety­del­se än de gjor­de.

I vad mån ritu­a­ler­na kan upp­le­vas som inkrök­ta beror för­stås i hög grad på hur de tol­kas. Om tolk­ning­en beto­nar vad ritu­al­fä­der­na kan tän­kas ha menat på sin tid, blir ris­ken stor att de upp­fat­tas just som inkrök­ta – inte minst om de ratio­nel­la drag, som fak­tiskt finns där, tonas ned. Om ritu­a­ler­na där­e­mot för­kla­ras i lju­set av för­nuft och aktu­el­la erfa­ren­he­ter, tor­de san­no­lik­he­ten öka att de fram­står som tro­vär­di­ga för dagens med­lem­mar.

Våra ritu­a­ler hand­lar om evi­ga frå­gor som ”Var­i­från och vart­hän”. Frå­gor om tro och etik är cen­tra­la. Såda­na frå­gor ägnar sig väl för intro­vert reflek­tion. Men för en begrip­lig tolk­ning är mer utåt­rik­ta­de akti­vi­te­ter nöd­vän­di­ga. Att läsa ritu­a­ler­na ensam i den egna kam­ma­ren har ett begrän­sat vär­de. Att till­sam­mans med and­ra upp­le­va hur de gestal­tas i en loge eller bröd­ra­för­e­ning är en helt annan sak.

Rubri­kens frå­gor kan ock­så leda tan­kar­na till hur syf­tet med Ordens verk­sam­het kan för­verk­li­gas, d.v.s. om vägen från reflek­tion till hand­ling. Som redan antytts öpp­nas ock­så en ny dimen­sion, från uråld­rigt till aktu­ellt.

Som ald­rig förr tar nu soci­a­la media som Twit­ter, Face­book och Instagram stor plats i många män­ni­skors dag­li­ga liv. För­mod­li­gen gäl­ler det ock­så en del fri­mu­ra­re. Efter vad jag har hört har des­sa media en bak­si­da. De kan inne­hål­la vul­ga­ri­te­ter, hat, för­do­mar, lögn och för­tal. Inne­bär det att mora­len har för­säm­rats med sam­häl­lets snab­ba digi­ta­li­se­ring? Sva­ret tor­de vara nej!

Veten­skap­lig och tek­nisk utveck­ling har inne­bu­rit sto­ra väl­sig­nel­ser, men det finns nack­de­lar i mil­jö­för­stö­ring och för­lo­rad när­het mel­lan män­ni­skor. Para­dox­alt nog är det genom veten­skap och tek­nik som de nack­de­lar­na kan över­vin­nas.

Män­ni­skans utveck­ling, från att ingå i aplik­nan­de floc­kar med pri­mi­ti­va red­skap till att bil­da sam­häl­len med kom­pli­ce­ra­de eko­no­mis­ka och poli­tis­ka system, med för­må­ga att byg­ga bilar och rym­dra­ke­ter och att fram­stäl­la såväl konst­verk som avan­ce­ra­de medi­ci­ner, har främst dri­vits av hen­nes för­må­ga till sam­ar­be­te. Män­ni­skan är ska­pad för att kny­ta soci­a­la nät­verk och att lösa pro­blem till­sam­mans.

Vår indi­vi­du­el­la utveck­ling beror till stor del på vil­ka vi möter och vil­ka vi sam­ver­kar med i oli­ka grup­per: våra famil­jer, våra arbets­kam­ra­ter, för­e­ning­ar, säll­skap eller sam­fund – och vil­ka vi accep­te­rar som före­dö­men. Pro­ces­sen har dju­pa evo­lu­tio­nä­ra röt­ter och ger män­ni­skor vad som skul­le kun­na kal­las en delad verk­lig­het, som är en för­ut­sätt­ning för sam­ar­be­te.

Det är des­sa ”vil­ka vi möter” som har för­änd­rats med digi­ta­li­se­ring­en. Många har fler vir­tu­el­la bekan­ta genom soci­a­la medi­er än de har verk­li­ga bekan­ta; de får fler intryck genom ett stän­digt flö­de av digi­tal infor­ma­tion än de får genom möten och sam­tal med med­män­ni­skor. Den­na ano­ny­mi­se­ring ger en gro­grund för osak­lig infor­ma­tion och aggres­sivt bete­en­de. Det är lätt att vara vårds­lös eller aggres­siv mot någon som man inte ris­ke­rar att möta ansik­te mot ansik­te. Pro­ble­met för­vär­ras av att det är lätt att få för­do­mar bekräf­ta­de på nätet när infor­ma­tion där­i­från blir ensi­dig.

Lös­ning­en på pro­ble­met lig­ger i män­ni­skans för­må­ga att rea­ge­ra mot aggres­sion och att vår­da sam­man­håll­ning. Det har hon all­tid gjort genom att kol­lek­tivt straf­fa och skuld­be­läg­ga klan­der­värt bete­en­de. Här kan Fri­mu­raror­den dra sitt strå till stac­ken. Kanske inte när det gäl­ler digi­ta­li­se­ring­ens avar­ter, inte hel­ler genom skuld­be­lägg­ning, men väl genom att ge goda exem­pel och genom att vår­da sam­man­håll­ning och gemen­skap bland de egna med­lem­mar­na. Bröd­ramål­ti­der och and­ra soci­a­la akti­vi­te­ter bru­kar ses som vik­ti­ga medel för det. Men även ritu­a­ler­na är vik­ti­ga för gemen­ska­pen. De stär­ker vår käns­la av att till­hö­ra en grupp; en grupp med vär­di­ga ide­al.

En sådan käns­la blir för­stås än star­ka­re av en gemen­sam för­stå­el­se av ritu­a­ler­nas bud­skap – en ”delad verk­lig­het” inom grup­pen. Då tror jag det är vik­tigt att tal och före­drag under sam­man­koms­ter­na inte bara ”läggs till hand­ling­ar­na”. Kom­men­ta­rer och dis­kus­sio­ner i anslut­ning till före­drag, under instruk­tions­lo­ger eller under bröd­ramål­ti­der kan bely­sa hur ritu­a­ler­na talar till oss idag. Allt dock med måt­ta! Det kan vara skönt att slip­pa ”under­vis­ning”, men kom­mu­ni­ka­tion är ändå att före­dra fram­för ”pek­pin­nar”. Våra kapi­tel, loger och bröd­ra­för­e­ning­ar bru­kar kla­ra den balans­gång­en.

Rune Carls­son

Axlar­na i bil­den repre­sen­te­rar två aspek­ter av FMO:s verk­sam­het, dels i vad mån den är sig själv nog eller hur den beror på löpan­de intryck uti­från, och dels i vad mån den är base­rad i mystik och spe­ku­la­tio­ner respek-tive i erfa­ren­het, veri­fi­er­ba­ra fak­ta och för­nuf­ti­ga reso­ne­mang. Den blå figu­ren är ett för­sök att beskri­va var tyngd­punk­ten i verk­sam­he­ten kan tän­kas lig­ga. Hur kon­tu­ren här skär respek­ti­ve axel redo­vi­sar inte resul­ta-tet av någon soci­o­lo­gisk under­sök­ning, men bor­de ändå kun­na ge under­lag för en dis­kus­sion om verk­sam­he­tens inrikt­ning

Sök inlägg