Hönan och ägget

”Vil­ket kom först – hönan eller ägget?” Frå­gan kan tyc­kas omöj­lig att besva­ra. Eller kanske med: ”Det beror på!”

Både hönan och ägget har utveck­lats genom natur­ligt urval från myc­ket enk­la orga­nis­mer, allt­så sam­ti­digt. En gång i tiden var det påbjud­na sva­ret: ”Båda har ska­pats av Gud”, vil­ket av nöd­vän­dig­het tor­de ge sam­ma slut­sats: ”Sam­ti­digt!” Argu­men­ten för att nå fram till sam­ma svar kan allt­så skil­ja sig väsent­ligt. Det beror natur­ligt­vis på skill­na­der i situ­a­tion, refe­rens­ra­mar och verk­lig­hets­upp­fatt­ning, från indi­vid till indi­vid och från tid till annan.

Det går att föra ett lik­nan­de reso­ne­mang om våra ritu­a­ler. Är de ska­pa­de vid ett till­fäl­le, eller har de gått ige­nom en lång utveck­lings­pro­cess?  De ritu­a­ler, som fast­ställ­des år 1800, har i stort sett behål­lit sin form till idag, men hade de före­gång­a­re, och är inne­hål­let oför­änd­rat? Ställ­de fri­mu­ra­re i bör­jan av 1800-talet sam­ma frå­gor om ritu­a­ler­nas bud­skap som vi gör i bör­jan av 2000-talet – och är sva­ren desam­ma?

Ritu­a­ler­na har en lång utveck­lings­hi­sto­ria. De tar upp sym­bo­ler, alle­go­ri­er och legen­der som kan vara urgam­la, även om de skrift­li­ga beläg­gen inte är lika gam­la. I de s.k. Regi­us- och Coo­ke-manu­skrip­ten från 1390 respek­ti­ve 1425 står det (över­satt från latin): ”Den fem­te veten­ska­pen är geo­me­trin, även känd som fri­mu­re­ri. Den är kons­ten att mäta allt mel­lan him­mel och jord”. Manu­skrip­ten hand­la­de om den tidens ope­ra­ti­va ”mura­re”. Men när fri­mu­re­ri i vår mening, med ”spe­ku­la­ti­va fri­mu­ra­re”, upp­stod på de brit­tis­ka öar­na i slu­tet av 1500-talet tog de upp en del av före­gång­ar­nas tra­di­tio­ner.

Till de förs­ta kän­da spe­ku­la­ti­va fri­mu­rar­na hör­de Eli­as Ash­mo­le. Han var med­lem i Royal Soci­e­ty och grun­da­re av Ash­mo­le­an Muse­um i Oxford. Någ­ra pro­to­koll för­des inte i den tidens loger, men Ash­mo­le gjor­de anteck­ning­ar i sin dag­bok, om hur han blev med­lem 1646. Någ­ra pro­to­koll för­des inte hel­ler när den förs­ta stor­lo­gen grun­da­des i Lon­don 1717. Det förs­ta skrift­li­ga under­la­get är kon­sti­tu­tio­nen 1723, en mot­sva­rig­het till vår Ordens all­män­na lagar. Syste­met, ”the Craft”, var då fort­fa­ran­de under utveck­ling. Den tred­je, och avslu­tan­de, gra­den fick sin slut­li­ga form först omkring 1730. Syste­met för­des till Sve­ri­ge via Frank­ri­ke 1735.

En ano­nym berät­tel­seFama fra­ter­ni­ta­tis” eller ‘Bröd­ra­ska­pets beröm­mel­se´ tryck­tes i Kas­sel 1614. Den har beskri­vits som ockult, kab­ba­lis­tisk och teo­so­fisk. Den hand­lar om en mytisk ”Fader C. R.”, som gör en pil­grims­re­sa till Jeru­sa­lem. Där under­vi­sas han av öster­länds­ka vise män. När han kom­mer till­ba­ka till Tyskland grun­dar han ett eso­te­riskt, kris­tet bröd­ra­skap. För­fat­ta­re var tro­li­gen en då känd peda­gog och pre­di­kant, Johan Valen­tin Andre­ae. I sina skrif­ter uttryck­te han sig gär­na alle­go­riskt och sati­riskt. Han kan ha miss­för­ståtts, men vän­de sig mot vad han ansåg vara den tidens reli­giö­sa och sed­li­ga för­fall.

Den­na, och and­ra myter och legen­der, som odla­des i oli­ka ”höggrads­ri­ter” på kon­ti­nen­ten, för­des i omgång­ar till Sve­ri­ge under 1700-talet. Här blev de Andre­as­gra­der och någ­ra Kapi­tel­gra­der, vil­ka lades till de ursprung­li­ga Johan­nes­gra­der­na. Man kan säga, att det svens­ka fri­mu­re­ri­et ska­pa­des, när den s.k. Svens­ka riten fick sin form år 1800. Men den ska­pa­des inte av Gud ur intet. Den ska­pa­des av mänsk­lig hand, och den präg­la­des av sin tid och sin långa utveck­lings­hi­sto­ria. Intres­set för Orden hade bör­jat fal­na, så till­koms­ten besva­ra­de en frå­ga, som fri­mu­ra­re hade bör­jat stäl­la sig: ”Vad kan her­tig Karl göra för att gju­ta nytt liv i Orden?”

Vil­ket inne­håll fick då den­na ska­pel­se? Det bru­kar sägas, att där sex fri­mu­ra­re sam­las finns det sju upp­fatt­ning­ar om den saken! Men jag påstår frankt, att bud­ska­pet hand­lar om ”Den ädla veten­ska­pen att öva dyg­den och kuva las­ten”. Så vitt jag kan för­stå, finns det två sätt att få grepp om den veten­ska­pen. Anting­en går vi till käl­lor­na och för­sö­ker för­stå hur ritu­al­fä­der­na reso­ne­ra­de, eller för­sö­ker vi med våra nuva­ran­de refe­rens­ra­mar kom­ma fram till vad det inne­bär att ”öva dyg­den och kuva las­ten”. Den kun­skap, vi even­tu­ellt kom­mer fram till, mås­te resul­te­ra i hand­ling ”här och nu” för att vara menings­full. Där­för före­fal­ler det mera rim­ligt att söka vår egen san­ning, än den som her­tig Karl kan ha dis­po­ne­rat. Egent­li­gen hand­lar det nog om både och, eftersom form och inne­håll mås­te hänga ihop. Annars talar vi om något annat än fri­mu­re­ri.

Jean-Paul Sar­t­re hör­de till för­ra århund­ra­dets främs­ta exi­sten­ti­a­lis­ter. Han häv­da­de att ”Exi­sten­sen före­går essen­sen.” Med det­ta vil­le Sar­t­re ha sagt, att män­ni­skan är en aktiv ska­pa­re av sitt eget livs­pro­jekt, sin egen moral och sin egen mening med livet. I över­förd mening kan det ock­så sägas om våra ritu­a­ler. De exi­ste­rar som de är fast­ställ­da av Ordens stor­mäs­ta­re, men de får sin essens, sin inners­ta kär­na och mening, av vår tolk­ning av dem.

En deter­mi­nis­tisk tolk­ning av ritu­a­ler­na är att de hand­lar om sam­spe­let mel­lan intui­tion, för­nuft och vil­ja. Psy­ko­lo­gis­ka tes­ter, hjärn­skan­ning m.m. har visat att vi fat­tar våra beslut intui­tivt, innan vi är med­vet­na om dem. Först där­ef­ter kan vi för­hopp­nings­vis prö­va dem med vårt för­nuft. Vår karak­tär och vil­je­kraft avgör sedan om vi genom­för beslu­tet – och om beslu­tet är till för­del för oss själ­va och vår omgiv­ning.

Frå­gan är om våra ritu­a­ler kan bidra till att dana vår karak­tär. Att änd­ra den är inte det lät­tas­te pro­jek­tet. Hur det skall gå till är kanske vad de sex nämn­da fri­mu­rar­na egent­li­gen är oen­se om.

Vår Orden vilar på kris­ten grund, men her­tig Karl för­de ock­så in en del mystik i ritu­a­ler­na. Både reli­gi­on och mystik är av pri­vat natur, men båda ägnar sig väl för att prak­ti­se­ras till­sam­mans med lika­sin­na­de. När det gäl­ler reli­gi­o­nen är Orden tyd­lig med att den inte är någon kyr­ka, men den upp­ma­nar sina med­lem­mar att fira guds­tjänst och att vara fli­ti­ga i bön. Med mysti­ken för­hål­ler det sig annorlun­da. Den behö­ver inte för­sva­ras utåt, behö­ver inte jäm­fö­ras med and­ra system och behö­ver inte hel­ler offent­lig­gö­ras. Den hör egent­li­gen till en för­gång­en tid, men kan fort­fa­ran­de bidra till vårt sätt att for­mu­le­ra exi­sten­ti­el­la frå­gor, även om den inte ger någ­ra svar. Lud­wig Witt­genste­in, en av vår tids främs­te filo­so­fer, sam­man­fat­tar saken ele­gant: ”Mys­ti­ker för­und­ras inte över hur värl­den är, men att värl­den är.”

Min egen högst pri­va­ta upp­fatt­ning om vad fri­mu­re­ri­et går ut på är, att det ger till­fäl­le att regel­bun­det träf­fa lika­sin­na­de, varav många har helt and­ra erfa­ren­he­ter än jag själv har. Vi umgås under vär­di­ga for­mer och får del­ta i ritu­a­ler­nas skå­de­spel. Vi för­vän­tas inte för­und­ras över hur värl­den är och att vri­da den rätt. Men vi får gär­na för­und­ras över att värl­den är, och att spe­ku­le­ra över var­för.

Rune Carls­son

Sök inlägg