En estnisk familjehistoria i Orions tecken

Det­ta är histo­ri­en om hur en fri­mu­ra­re genom sin recep­tion  för 107 år sedan i S:t Johan­neslo­gen Ori­on i Oskars­hamn skul­le kom­ma att påver­ka sin släkts fram­tid.

Året var 1907. Den rys­ke Tsa­ren Niko­lai II hade gått på grund i den fins­ka skär­går­den med sitt sto­ra segel­far­tyg Stan­dard . Far­ty­get var utrus­tad med mahog­ny­pa­ne­ler och kri­stall­kro­nor som det anstod Tsa­ren och hans familj men nu var läget kri­tiskt. Stan­dard hade gått på ett omärkt under­vat­tens­grund och tog in vat­ten och höll på att sjun­ka. Hela den kej­ser­li­ga famil­jen ris­ke­ra­de att omkom­ma.
Den est­nis­ke sjö­kap­te­nen Wol­de­mar Horst för­de befäl på rädd­nings­bå­ten Mete­or under Bal­tis­ka

Tsa­rens sto­ra seger­far­tyg und­sat­tes av den bli­van­de fri­mu­ra­ren Wol­de­mar Horst och hans besätt­ning på Mete­or.

Bärg­nings­bo­la­gen. Est­land till­hör­de Tsar­ryss­land på den­na tid. Mete­or skic­ka­des att und­sät­ta Tsa­ren och lyc­ka­des väl med ope­ra­tio­nen. Både Tsar­fa­mil­jen och far­ty­get räd­da­des.

Wol­de­mar blev som tack adlad och erhöll den rys­ka Sta­nislavor­den av klass II.
Niko­laj den and­ra till­hör­de det rys­ka kej­ser­li­ga huset Holste­in-Got­torp-Roma­nov, och var Ryss­lands sista tsar mel­lan åren 1894–1917. Han avslu­ta­de den 300 år långa Roma­novs­ka dynastin.
Wol­de­mar var gift med Miche­li­ne, ursprung­li­gen från Litu­aen. De hade tre barn, Söner­na Sid­ney född 1893, Karin född 1896 och Alfred född 1900.
År 1911 var det fort­fa­ran­de fred i Euro­pa och skul­le så vara någ­ra år till. Kap­ten Horst för­de fort­fa­ran­de befäl på Mete­or. När han inte var till sjöss så bod­de han i Tal­linn. Men den 7:e okto­ber det­ta år skul­le han befin­na sig någon helt annan­stans, näm­li­gen på svens­ka Små­lands­kus­ten, i Oskars­hamn på S:t Johan­neslo­gen Ori­on
År 1911 led­des S:t Johan­neslo­gen i Ori­on i Oskars­hamn fort­fa­ran­de av sin förs­te Ord­fö­ran­de Mäs­ta­re Övers­te Carl Gustaf Hult, men inte så länge till då han gick bort i feb­ru­a­ri 1912. Carl Gustaf Hult var en av logens grun­da­re och led­de logen i 32 år.

Gustaf Hult Ori­ons förs­te OM.

Om den­na tid kan man läsa i S:t Johan­neslo­gen Ori­ons min­nes­bok från 2005:
“Från pro­to­kol­len mär­ker man den vid den­na tid i Oskars­hamn så blomst­ran­de sjö­far­ten. Den defi­ni­tivt van­li­gas­te titeln på nya med­lem­mar är sjö­kap­ten”.

En av des­sa sjö­kap­te­ner var Wol­de­mar Horst från Tal­linn, eller Reval som var det namn som använ­des i Sve­ri­ge på den­na tid.
Från arki­ven
Den 7:e okto­ber 1911 infann sig Wol­de­mar Johan Horst i Oskars­hamns loge­hus för recep­tion i förs­ta gra­den. I pro­to­kol­let läser man:
På till­frå­gan sade sig sökan­de vara född i Bal­ti­se­port i Est­land av rät­ta reli­gi­o­nen och bor­ger­lig här­komst. För­ut Rid­da­re av:
Rys­ka S:t Anna Orden III klass
Rys­ka S:t Sta­nislavor­den II klass och
Rys­ka S:t Wla­di­miror­den med sabel
Den kej­ser­li­ga S:t Anna Orden var en rid­daror­den med mot­tot ”Aman­ti­bus Justi­ti­am, Pie­ta­tem, Fidem” eller på svens­ka ”För de som äls­kar rätt­vi­sa, from­het och tro­fast­het”.

Sankt Vla­di­mirs orden skul­le belö­na livs­lång för­tjänst­full insats, civil eller mili­tär, samt fram­stå­en­de för­tjäns­ter åt kej­sar­ri­ket. Var den dess­utom med sabel så var den extra fin.
Wol­de­mar stan­na­de sedan i Oskars­hamn en tid och när­va­ra­de vid loger den 1210 och den 2010 1911. Vid en av des­sa loger reci­pi­e­ra­de sjö­kap­ten Sta­nislaus Adam Juch­newiez från Reval (Tal­linn) som bör ha varit Wol­de­mars vän och kol­le­ga. Enligt logens anteck­ning­ar utvand­ra­de Sta­nislaus Juch­newiez sena­re till USA.
Under de förs­ta 50 åren i S:t Johan­neslo­gen Ori­on från 1880 – 1930 så reci­pi­e­ra­de bara 5 sökan­den med utländsk adress. Av des­sa 5 hade två svensk­k­ling­an­de namn och en var norr­man. De övri­ga två var just Wol­de­mar Horst och Adam Juch­newiez från Tal­linn.
1912 kom Wol­de­mar Horst till­ba­ka till Oskars­hamn. Han när­va­ra­de på en loge i grad I den 9/9 innan han fick grad II med dis­pens den 310. Dis­pen­sen var tro­li­gen för att han inte tjä­nat ut sin tid för att få grad II. Efter 1912 finns ing­en regi­stre­rad när­va­ro eller beta­lad logeav­gift på logen för Wol­de­mar.

Men hur ham­na­de då Wol­de­mar i Oskars­hamn och S:t Johan­neslo­gen Ori­on?
Jo, nyc­keln till det står att fin­na på när­va­ro­lis­tan från hans recep­tion i grad I.
Det sista nam­net på lis­tan är reci­pi­en­ten själv, W. J. Horst. Det näst sista är P.O. Grön­ber­ger.
Per Olof Grön­ber­ger var kol­le­ga till Wol­de­mar Horst och direk­tör i Skan­di­na­vis­ka Bärg­nings­bo­la­get, f.d. Nep­tun. Bola­get hade tidi­ga­re ock­så haft fili­al i Tal­linn. Det var han som var Wol­de­mars länk till det svens­ka fri­mu­re­ri­et och säker­li­gen hans fad­der. Grön­ber­ger var med i logen sedan år 1900.
Fri­mu­re­ri i Est­land
Det est­nis­ka fri­mu­re­ri­et star­ta­de redan på 1700-talet men för­bjöds 1822 det av den rys­ka tsa­ren. Under det sov­je­tis­ka sty­ret fort­sat­te för­bu­det. Först 1992, efter befri­el­sen från Sov­je­tu­ni­o­nen, kun­de den förs­ta logen i Est­land i modern tid star­ta. Eftersom kap­ten Horst dess­utom hade bli­vit adlat av Tsa­ren och påstås ha varit god vän med den beröm­de rys­ka ami­ra­len Maka­rov så bör hans resor över havet till sin svens­ka loge ha före­ta­gits med störs­ta möj­li­ga tyst­nad.

År 1914 bröt Förs­ta världs­kri­get ut. Mete­or med besätt­ning mobi­li­se­ra­des i den rys­ka bal­tis­ka flot­tan. Wol­de­mar del­tog under den här tiden i rädd­nings­ar­be­te i Öster­sjön och under hans befäl räd­da­des ett tret­ti­o­tal skepp.
I feb­ru­a­ri 1917 svep­te en våg av myte­ri och upp­ror över den rys­ka öster­sjö­flot­tan som en del av den påbör­ja­de rys­ka revo­lu­tio­nen.

Ryss­lands sis­te tsar Niko­laj II och hans familj avrät­ta­des av 17 juli 1918 under fång­en­ska­pen i Jekatrin­burg av de röda.

Den sis­te tsar­fa­mil­jen avrät­ta­des av Bol­sje­vi­ker­na i juli 1918.
Paral­lellt med de omväl­van­de hän­del­ser­na i Ryss­land hade den est­nis­ka själv­stän­dig­hets­rö­rel­sen vux­it sig stark.

År 1918 utro­pa­des Est­lands själv­stän­dig­het men bara någon dag sena­re ocku­pe­ra­des lan­det av Tyskland och sena­re på nytt av Ryss­land. Efter det est­nis­ka fri­hets­kri­get år 1920 blev lan­det så till slut själv­stän­digt och skul­le så för­bli under mel­lan­k­rigs­ti­den.
Wol­de­mar Horst ska enligt tra­di­tion i famil­jen under Fri­hets­kri­get ha för­med­lat ett köp av tolv strids­vag­nar från Renault i Frank­ri­ke varav två ska ha betalts ur egen fic­ka.
Såvitt vi vet åter­vän­de Bro­der Wol­de­mar Horst ald­rig till logen i Oskars­hamn efter kri­get men det gick bra för honom i hem­lan­det. År 1917 köp­te han ett stort antal akti­er i Bal­tis­ka Bärg­nings­bo­la­gen och blev huvud­ä­ga­re och sty­rel­se­ord­fö­ran­de. De fles­ta rädd­nings­bå­tar­na fick namn efter kvin­nor i famil­jen.

En famil­je­histo­ria berät­tar att Wol­de­mar var en tuff affärs­man och kanske inte all­tid så ”fri­mu­re­risk” i sitt arbe­te som befäl­ha­va­re över en bärg­nings­flot­ta. Histo­ri­en berät­tar att när ett skepp ham­nat i sjö­nöd så kom Kap­ten Horst till und­sätt­ning. Den nöd­ställ­de frå­ga­de då hur myc­ket bärg­ning­en kos­ta­de och Wol­de­mar gav sitt svar. Van­li­gen utbrast då den nöd­ställ­de ”Det är all­de­les för myc­ket”, var­på Wol­de­mars bärg­nings­båt lång­samt bör­ja­de åka där­i­från. Han kal­la­des då strax till­ba­ka och för­hand­ling­en var klar.
Wol­de­mar Horst hade under åter­sto­den av sitt liv fle­ra högt upp­sat­ta pos­ter inom est­niskt närings­liv innan hans liv slut­li­gen ända­des av en lung­sjuk­dom år 1927. Döds­an­non­ser­na upp­tog stor plats i Tal­linns tid­ning­ar.

En intres­sant detalj är att han står upp­ta­gen som avli­den år 1945 i S:t Johan­neslo­gen Ori­ons regis­ter. Det­ta är uppen­bart fel­ak­tigt då 1927 är det rät­ta årta­let. Men var­för det står 1945, det kom­mer vi att få reda på om en stund.
Som en direkt följd av adlan­det av Wol­de­mar så hade båda hans söner Sid­ney och Alfred tagits in på rys­ka Kung­li­ga Offi­cers­sko­lan där de utbil­dats till mari­nof­fi­ce­ra­re.

Sid­ney döp­tes tro­li­gen efter Bal­tis­ka bärg­nings­bo­la­gens grun­da­re Baron Sid­ney von Fran­ken. Efter Est­lands själv­stän­dig­het så utnämn­des Sid­ney till det fria Est­lands mili­tä­r­at­ta­ché i Paris där han till­bring­a­de någ­ra år.

Lil­le­bror Alfred döda­des under rys­ka revo­lu­tio­nen. Det finns någ­ra paral­lel­la histo­ri­er om hans bort­gång men en av dem för­täl­jer att han köl­ha­la­des av de Röda, d.v.s. fast­spänd med två rep drogs under kölen på ett far­tyg tills han drunk­na­de.
Sid­ney fort­sät­ter sin kar­riär som est­nisk diplo­mat och blir bland annat erbju­den en plats på Est­länds­ka ambas­sa­den i Spa­ni­en. När and­ra världs­kri­get när­mar sig arbe­tar han som ambas­sad­sek­re­te­ra­re på Est­lands ambas­sad i Ber­lin. Efter Molo­tov-Rib­bentrop-pak­ten där Hit­ler och Sta­lin dela­de upp Euro­pa mel­lan sig så hade Sov­je­tu­ni­o­nen ocku­pe­rat Est­land.

Nära 2 000 ledan­de per­so­ner i Est­land avrät­ta­des eller depor­te­ra­des till Sibi­ri­en. När ”Wehr­macht” avan­ce­ra­de österut året där­på så tilläm­pa­de de Sov­je­tis­ka trup­per­na “Brän­da Jor­dens tak­tik” i lan­det med stor för­öd­el­se som följd.
Tys­kar­na sågs av många invå­na­re i Est­land som befri­a­re och man hop­pa­des att de skul­le åter­upp­rät­ta Est­lands själv­stän­dig­het. Så var nu knap­past fal­let då Hit­ler hade helt and­ra pla­ner för de bal­tis­ka län­der­na.

Under de förs­ta åren av 1940-talet utveck­la­de nazis­ter­na den s.k. ”Gene­ral­plan Ost”. Pla­nen inne­bar ger­ma­ni­se­ring av öst­ra Euro­pa och skul­le ha krävt folk­mord och etnisk rens­ning i stor ska­la. Man räk­na­de med att cir­ka hälf­ten av Est­lands befolk­ning skul­le utro­tas eller depor­te­ras på tju­go års sikt. Om det­ta viss­te man emel­ler­tid ingen­ting i Est­land år 1940 och av två onda ting så tog en majo­ri­tet av est­län­dar­na tys­kar­nas par­ti och många mobi­li­se­ra­des i kri­get i tys­ka enhe­ter.
En av des­sa var Sid­ney. Han var nu 47 år gam­mal. Som utbil­dad mari­nof­fi­cer fick han till upp­gift att leda en mind­re bärg­nings­styr­ka inom tys­ka mari­nen med upp­drag att bär­ga krigs­far­tyg som bli­vit sänk­ta av alli­e­ra­de bomb­flyg eller sjö­strids­kraf­ter.

När Fin­land gav upp kri­get mot Sov­je­tu­ni­o­nen under sep­tem­ber 1944 så insåg Tyskland att det inte skul­le kun­na för­sva­ra Est­land och drog sig till­ba­ka. I slu­tet av 1944 var Est­land ocku­pe­rat av de sov­je­tis­ka trup­per­na och kom att bli en del av Sov­je­tu­ni­o­nen igen.
Strax före krigs­slu­tet 1945 så lyc­ka­des Sid­ney ta sig till nor­ra Tyskland. Han göm­de undan sin uni­form i ett skogs­om­rå­de på grän­sen mel­lan Tyskland och Dan­mark och begav sig sedan som est­nisk flyk­ting till Köpen­hamn där gam­la vän­ner till hans far bod­de.
I Köpen­hamn träf­fa­de han Ire­ne som hade en lik­nan­de bak­grund. Hon hade arbe­tat som rysk tolk åt tys­ka mari­nen. Under Röda Arméns fram­ryck­ning eva­ku­e­ra­des hon väs­terut till Dres­den i Tyskland, där hon över­lev­de den eldstorm som bil­da­des när över 1000 alli­e­ra­de plan sam­ti­digt under två nät­ter bom­ba­de sta­den.

Euro­pas Hiros­hi­ma” kal­la­des bomb­ning­en av kul­tursta­den Dres­den där 25 000 per­so­ner mest civi­la brän­des ihjäl.Chockad hade även hon under bör­jan av 1945 lyc­kats ta sig till Köpen­hamn, till hen­nes avlid­na för­äld­rars goda vän­ner.

Ire­ne var mer än 20 år yng­re
än Sid­ney men tyc­ke upp­stod ändå dem emel­lan och de båda gif­te sig.
Sista liv­li­nan
Under hös­ten 1945 fann Sid­ney och Ire­ne fram­ti­den i Köpen­hamn osä­ker. Man dis­ku­te­ra­de att ta sig till Tyskland men för­kas­ta­de snart den idén. Att bege sig till Tal­linn var otänk­bart. De skull ha bli­vit sat­ta i sibi­riskt fång­lä­ger eller avrät­ta­de.
Sid­ney hade dock en sista liv­li­na. Han hade hört sin fars histo­ri­er om att han varit med­lem i den svens­ka fri­mu­rar­lo­gen, i S:t Johan­neslo­gen Ori­on i Oskars­hamn.

Sid­ney och hans hust­ru
bestäm­de sig för att fly vida­re över Öresund till Sve­ri­ge och anlän­de så små­ning­om till Oskars­hamn. Vi vet inte om de hade någon gam­mal kon­takt från fadern note­rad eller om de helt enkelt knac­ka­de på i loge­hu­set men de fick kon­takt med någon i logen. Det bekräf­tas även av den fel­ak­ti­ga upp­gif­ten på faderns döds­da­tum i logens arkiv. Det var helt enkelt det år då sonen bekräf­ta­de att kap­ten Wol­de­mar Horst var avli­den.
De för­kla­ra­de sin situ­a­tion. Fadern hade en gång varit med­lem i S:t Johan­neslo­gen Ori­on.

Nu hade hans son och son­hust­ru
läm­nat allt bakom sig och behöv­de hjälp. De var ensam­ma i Sve­ri­ge och ägde knappt mer än klä­der­na på krop­pen. Kun­de logen möj­li­gen hjäl­pa en gam­mal Ori­onbro­ders son i nöd? Det kun­de logen. Sid­ney och Ire­ne fick 300 kr av brö­der­na som hjälp till själv­hjälp, mot­sva­ran­de 6000 kr i dagens pen­ning­vär­de.
Ett nytt liv i det nya lan­det
Med det lil­la start­ka­pi­ta­let på fic­kan fort­sat­te Sid­ney och Ire­ne norrut till Stock­holm där det redan fanns en stor kolo­ni av est­nis­ka flyk­ting­ar efter den sto­ra flyk­ting­vå­gen 1944.
Här bosat­te de sig och deras förs­te son föd­des som­ma­ren 1946.
Det finns idag fle­ra svens­ka ätt­ling­ar efter paret men hade det inte varit för S:t Johan­neslo­gen Ori­on så hade kanske deras öde varit helt annorlun­da.

Text:Michael Sten­felt

Bil­der: Tack till Est­nis­ka sjöfartsmuseet,Ivar Horst,Estniska natio­nal­bib­li­o­te­ket  och S:t Ori­ons arkiv.

Fot­not: Redak­tio­nen väl­kom­nar fler histo­ris­ka famil­je­re­por­tage med anknyt­ning till fri­mu­re­ri­et i vår för­del­ning.

Sök inlägg