Kristen etik

Kristen etik

Fri­mu­ra­re påstås ibland till­hö­ra ett uråld­rigt bröd­ra­skap. Orga­ni­sa­tions­hi­sto­riskt kan det ifrå­ga­sät­tas. De fles­ta histo­ri­ker tycks nu vara över­ens om att fri­mu­re­ri, som vi kän­ner det, upp­stod på de brit­tis­ka öar­na omkring sekel­skif­tet 1600. Sedan har det i oli­ka for­mer spritt sig över värl­den. Idéhi­sto­riskt lig­ger emel­ler­tid röt­ter­na betyd­ligt läng­re till­ba­ka – åtminsto­ne när det gäl­ler det reli­giö­sa inne­hål­let.

Grun­der­na för kris­ten­do­men och and­ra världs­re­li­gi­o­ner lades redan mel­lan år 900 och 200 f.Kr. av Budd­ha, Kon­fu­ci­us, Sokra­tes och Gam­la Tes­ta­men­tets pro­fe­ter. Jesus Kristus för­kla­ra­de sitt för­hål­lan­de till det gam­la för­bun­det: ”Tro inte att jag har kom­mit för att upp­hä­va lagen eller pro­fe­ter­na. Jag har inte kom­mit för att upp­hä­va utan för att upp­fyl­la.” Berät­tel­ser­na om Kristi liv, hans verk och hans före­dö­me har haft en avgö­ran­de bety­del­se för den väs­ter­länds­ka kul­tu­rens utveck­ling och fort­lev­nad.

Bibeln hand­lar i förs­ta hand om tro och reli­gi­on. Men bud­ska­pen får mora­lis­ka kon­se­kven­ser. Kris­ten­do­men erbju­der en syn på män­ni­skans plats i ska­pel­sen och på mening­en med livet. Eti­ken kom­mer in i synen på vårt för­hål­lan­de till med­män­ni­skor­na.

I den all­män­na eti­ken har Imma­nu­el Kant haft ett myc­ket stort infly­tan­de. Han ansåg att våra hand­ling­ar skall bedö­mas efter deras inne­bo­en­de vär­de, inte enbart efter deras kon­se­kven­ser. Hans tan­kar har uppen­bar­li­gen påver­kat avsnit­tet om en fri­mu­ra­res plik­ter i Ordens all­män­na lagar (OAL). Kant for­mu­le­ra­de 1785 vad han ansåg vara mora­lens högs­ta prin­cip i ett kate­go­riskt impe­ra­tiv: “Hand­la endast efter den max­im genom vil­ken du tilli­ka kan vil­ja att den blir en all­män lag”.

En annan for­mu­le­ring av det­ta impe­ra­tiv anses ha sam­ma inne­börd: ”Var­je män­ni­ska bör behand­las som ett ända­mål och ald­rig som ett medel.” Enligt kris­ten­do­men är var­je män­ni­ska unik och vär­de­full, ska­pad till Guds avbild. Eftersom var­je män­ni­ska är unik och vär­de­full bör hon behand­las som ett mål i sig. Där­för kan kris­ten­do­men påstås leda till en plik­te­tik där upp­fyll­da plik­ter och en god vil­ja är det högs­ta goda. OAL ger exem­pel på ett spe­ci­al­fall av sådan plik­te­tik. For­mu­le­ring­ar­na där har kopp­ling­ar till arbets­gra­der­nas ritu­a­ler.

And­ra filo­so­fer, som exem­pel­vis John Stu­art Mill och G.E. Moo­re, hade en annan utgångs­punkt. De ansåg att hand­ling­ar ute­slu­tan­de skall bedö­mas efter hur goda eller åtrå­vär­da deras kon­se­kven­ser är, det vill säga de ansåg att man bör hand­la så att lyc­kan max­i­me­ras och lidan­det mini­me­ras. Enligt kris­ten­do­men skall du äls­ka din näs­ta. Kär­le­ken till med­män­ni­skan inne­bär att vi vill efter­strä­va hen­nes lyc­ka och för­hind­ra hen­nes lidan­de. Kris­ten­do­men leder då till en så kal­lad nyt­to­e­tik.

De gre­kis­ka filo­so­fer­na Pla­ton och Aristo­te­les beto­na­de dyg­dens bety­del­se. I modern tid har de tan­kar­na utveck­lats av bl.a. Mart­ha Nuss­baum. De går ut på att män­ni­skan bör strä­va efter att utveck­la goda karak­tär­se­gen­ska­per. Exemp­lets makt och tyng­den i Kristi före­dö­me bör få oss att utfö­ra dyg­di­ga gär­ning­ar. Sät­tet att bli dyg­dig är enligt Aristo­te­les att utfö­ra dyg­di­ga gär­ning­ar. Kris­ten­do­men leder då till en dyg­de­tik, som visar sig i kär­lek till och omsorg om vår näs­ta. Även dyg­de­ti­ken gestal­tas i våra ritu­a­ler – sär­skilt i arbets­gra­der­na. Där beto­nas bland annat såda­na dyg­der som har bety­del­se för vår loja­li­tet mot Orden, mot oss själ­va och mot våra med­män­ni­skor. De rent krist­na aspek­ter­na utveck­las tyd­li­ga­re i kapi­tel­gra­der­na.

Den krist­na eti­ken har allt­så lik­he­ter med oli­ka upp­fatt­ning­ar inom den prak­tis­ka filo­so­fin. Men i grun­den lig­ger Kristi omsorg om de fat­ti­ga och utstöt­ta. Kristus kon­sta­te­rar, att det är genom att ge den hung­ri­ge mat, den törs­ti­ge dryck, den hem­lö­se omsorg, den nak­ne klä­der, den sju­ke omvård­nad och den fång­ne besök, som vi visar att vi är krist­na. ”San­ner­li­gen, vad ni har gjort för någon av des­sa mins­ta som är mina brö­der, det har ni gjort för mig.” Ibland kal­las Nya tes­ta­men­tets etik för ”aga­pism”, av gre­kis­ka agape, som kan över­sät­tas ”osjäl­visk kär­lek till näs­tan” (cari­tas på latin). När Kristus fick frå­gan om vil­ket som är det störs­ta budet sva­ra­de han, att vik­ti­gast är kär­le­ken till Gud, där­näst kom­mer det­ta: ”Du skall äls­ka din näs­ta som dig själv”.

Oli­ka kyr­kor har ändå del­vis oli­ka syn på eti­ken. För Svens­ka kyr­kan har natur­ligt­vis Mar­tin Lut­her haft ett avgö­ran­de infly­tan­de. Han avvi­sar till exem­pel tan­ken om rätt­fär­dig­gö­rel­se genom gär­ning­ar. Det var en av orsa­ker­na till att han vän­de sig mot avlats­han­deln. Rätt­fär­dig­gö­rel­se kan enligt honom endast upp­nås genom tro, sola fide, och genom skrif­ten, sola scrip­tu­ra, det vill säga han menar, att den ratio­nel­le läsa­ren själv kan uttol­ka Bibeln. Lut­her häv­da­de ock­så att män­ni­skan lever i två ”rege­men­ten”, det and­li­ga och det världs­li­ga. Eftersom män­ni­skan är som hon är, mås­te över­he­ten upp­rätt­hål­la ord­ning­en med hjälp av moral­la­gar, lag­stift­ning och straff. ”Över­he­ten bär inte svär­det för­gä­ves!” Men, ansåg Lut­her, om man för­sö­ker tilläm­pa evan­ge­li­ets etik i den världs­li­ga ord­ning­en leder det till kaos.

Den­na ”två­re­ge­ments­lä­ra” var kanske inte så tyd­lig i Sve­ri­ge under den tid då fri­mu­re­ri­et väx­te fram här. Sta­tens och kyr­kans rol­ler var starkt sam­man­flä­ta­de. Det­ta till skill­nad från i För­en­ta sta­ter­na, där kon­sti­tu­tio­nen från 1787 gör en klar åtskill­nad mel­lan stat och reli­gi­on. Svens­ka kyr­kan släpp­te inte sina band till sta­ten för­rän år 2000. Lut­hers syf­te med två­re­ge­ments­lä­ran var bland annat att hind­ra suve­rä­ner att upp­trä­da med anspråk på gudom­lig sank­tion. Läran kom tyvärr att van­tol­kas för att ursäk­ta kata­stro­falt okrist­li­ga hand­ling­ar. Under 1930-talet häv­da­de vis­sa tys­ka teo­lo­ger, att Hit­lers makt vila­de på en legi­tim utöv­ning av det världs­li­ga rege­men­tet!

Mind­re all­var­ligt är att teo­rin har svårt att för­kla­ra det fak­tum, att krist­na och icke-krist­na ofta reso­ne­rar på sam­ma sätt i mora­lis­ka frå­gor. Finns det en natur­lig, evo­lu­tio­när moral eller har rege­men­te­na påver­kat varand­ra? Jag skul­le åtminsto­ne tro att Upp­lys­nings­ti­dens idéer om för­nuft och fri­het har mild­rat den lut­hers­ka orto­dox­in – som nog inte i förs­ta hand Lut­her skall las­tas för. Han har haft uttol­ka­re med en mer sinis­ter syn på livet än han hade.

Den katols­ka eti­ken skil­jer sig från den pro­te­stan­tis­ka på fle­ra punk­ter. Den katols­ka kyr­kan delar till exem­pel inte Lut­hers syn på sola scrip­tu­ra. Utö­ver i Bibeln anses läran fin­nas i kyr­kans tra­di­tio­ner och i påvars och kyr­ko­fä­ders uttolk­ning­ar. Den katols­ka kyr­kan anslu­ter sig ock­så till en kasu­istik, som var främ­man­de för Lut­her. Kasu­istik i romersk-katolsk tapp­ning syf­tar till att befria indi­vi­den från egna, själv­stän­di­ga avgö­ran­de i sam­vets­frå­gor. Istäl­let har det ska­pats ett system för nor­me­ran­de moral­reg­ler för livets alla situ­a­tio­ner. Den katols­ka kate­ke­sen, utgi­ven 1992, inne­hål­ler i den eng­els­ka utgå­van 2 865 artik­lar, för­de­la­de på 822 sidor. De fles­ta artik­lar­na utveck­lar läran, men där finns ock­så reg­ler för vad en kris­ten får göra och inte får göra.

Som jäm­fö­rel­se omfat­tar Lut­hers lil­la kate­kes i 1878 års svens­ka upp­la­ga bara fem huvud­styc­ken, utveck­la­de i 268 punk­ter, allt för­de­lat på 126 sidor. Det mesta hand­lar om trons inne­börd, men där finns ock­så tio Guds bud för­kla­ra­de, vil­ka ju är grund­läg­gan­de för såväl GT:s som NT:s etik.

Teo­ri­er­na är många både i den krist­na och seku­lä­ra eti­ken, men hur de kom­mer att prak­ti­se­ras beror myc­ket på per­spek­tiv och män­ni­sko­syn. Det­ta gäl­ler även de ibland mot­stri­di­ga bibelor­den. Ensta­ka bibelord ger inte all­tid rele­van­ta svar på våra frå­gor. Sam­man­hang och hel­het är avgö­ran­de.

Sve­ri­ge hör till värl­dens mest seku­la­ri­se­ra­de län­der. Dog­mer­na får mind­re bety­del­se för sam­häl­let, men är för­stås fort­fa­ran­de cen­tra­la för den krist­na tron. Vil­ken bety­del­se har då den krist­na eti­ken idag? Räc­ker det inte med för­nuft och intui­tion (käns­la, empa­ti eller altru­ism) för att avgö­ra skill­na­den mel­lan rätt och fel, ont och gott? Kanske, men kris­ten­do­men har haft avgö­ran­de bety­del­se för att for­ma våra per­spek­tiv och vår män­ni­sko­syn. Eti­ken utveck­las emel­ler­tid stän­digt. Den påver­kas av nya erfa­ren­he­ter och nya argu­ment. Och till sist är för­stås prak­ti­ken vik­ti­ga­re än teo­ri­er­na.

Rune Carls­son

 

Sök inlägg