Frimurare påstås ibland tillhöra ett uråldrigt brödraskap. Organisationshistoriskt kan det ifrågasättas. De flesta historiker tycks nu vara överens om att frimureri, som vi känner det, uppstod på de brittiska öarna omkring sekelskiftet 1600. Sedan har det i olika former spritt sig över världen. Idéhistoriskt ligger emellertid rötterna betydligt längre tillbaka – åtminstone när det gäller det religiösa innehållet.
Grunderna för kristendomen och andra världsreligioner lades redan mellan år 900 och 200 f.Kr. av Buddha, Konfucius, Sokrates och Gamla Testamentets profeter. Jesus Kristus förklarade sitt förhållande till det gamla förbundet: ”Tro inte att jag har kommit för att upphäva lagen eller profeterna. Jag har inte kommit för att upphäva utan för att uppfylla.” Berättelserna om Kristi liv, hans verk och hans föredöme har haft en avgörande betydelse för den västerländska kulturens utveckling och fortlevnad.
Bibeln handlar i första hand om tro och religion. Men budskapen får moraliska konsekvenser. Kristendomen erbjuder en syn på människans plats i skapelsen och på meningen med livet. Etiken kommer in i synen på vårt förhållande till medmänniskorna.
I den allmänna etiken har Immanuel Kant haft ett mycket stort inflytande. Han ansåg att våra handlingar skall bedömas efter deras inneboende värde, inte enbart efter deras konsekvenser. Hans tankar har uppenbarligen påverkat avsnittet om en frimurares plikter i Ordens allmänna lagar (OAL). Kant formulerade 1785 vad han ansåg vara moralens högsta princip i ett kategoriskt imperativ: “Handla endast efter den maxim genom vilken du tillika kan vilja att den blir en allmän lag”.
En annan formulering av detta imperativ anses ha samma innebörd: ”Varje människa bör behandlas som ett ändamål och aldrig som ett medel.” Enligt kristendomen är varje människa unik och värdefull, skapad till Guds avbild. Eftersom varje människa är unik och värdefull bör hon behandlas som ett mål i sig. Därför kan kristendomen påstås leda till en pliktetik där uppfyllda plikter och en god vilja är det högsta goda. OAL ger exempel på ett specialfall av sådan pliktetik. Formuleringarna där har kopplingar till arbetsgradernas ritualer.
Andra filosofer, som exempelvis John Stuart Mill och G.E. Moore, hade en annan utgångspunkt. De ansåg att handlingar uteslutande skall bedömas efter hur goda eller åtråvärda deras konsekvenser är, det vill säga de ansåg att man bör handla så att lyckan maximeras och lidandet minimeras. Enligt kristendomen skall du älska din nästa. Kärleken till medmänniskan innebär att vi vill eftersträva hennes lycka och förhindra hennes lidande. Kristendomen leder då till en så kallad nyttoetik.
De grekiska filosoferna Platon och Aristoteles betonade dygdens betydelse. I modern tid har de tankarna utvecklats av bl.a. Martha Nussbaum. De går ut på att människan bör sträva efter att utveckla goda karaktärsegenskaper. Exemplets makt och tyngden i Kristi föredöme bör få oss att utföra dygdiga gärningar. Sättet att bli dygdig är enligt Aristoteles att utföra dygdiga gärningar. Kristendomen leder då till en dygdetik, som visar sig i kärlek till och omsorg om vår nästa. Även dygdetiken gestaltas i våra ritualer – särskilt i arbetsgraderna. Där betonas bland annat sådana dygder som har betydelse för vår lojalitet mot Orden, mot oss själva och mot våra medmänniskor. De rent kristna aspekterna utvecklas tydligare i kapitelgraderna.
Den kristna etiken har alltså likheter med olika uppfattningar inom den praktiska filosofin. Men i grunden ligger Kristi omsorg om de fattiga och utstötta. Kristus konstaterar, att det är genom att ge den hungrige mat, den törstige dryck, den hemlöse omsorg, den nakne kläder, den sjuke omvårdnad och den fångne besök, som vi visar att vi är kristna. ”Sannerligen, vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig.” Ibland kallas Nya testamentets etik för ”agapism”, av grekiska agape, som kan översättas ”osjälvisk kärlek till nästan” (caritas på latin). När Kristus fick frågan om vilket som är det största budet svarade han, att viktigast är kärleken till Gud, därnäst kommer detta: ”Du skall älska din nästa som dig själv”.
Olika kyrkor har ändå delvis olika syn på etiken. För Svenska kyrkan har naturligtvis Martin Luther haft ett avgörande inflytande. Han avvisar till exempel tanken om rättfärdiggörelse genom gärningar. Det var en av orsakerna till att han vände sig mot avlatshandeln. Rättfärdiggörelse kan enligt honom endast uppnås genom tro, sola fide, och genom skriften, sola scriptura, det vill säga han menar, att den rationelle läsaren själv kan uttolka Bibeln. Luther hävdade också att människan lever i två ”regementen”, det andliga och det världsliga. Eftersom människan är som hon är, måste överheten upprätthålla ordningen med hjälp av morallagar, lagstiftning och straff. ”Överheten bär inte svärdet förgäves!” Men, ansåg Luther, om man försöker tillämpa evangeliets etik i den världsliga ordningen leder det till kaos.
Denna ”tvåregementslära” var kanske inte så tydlig i Sverige under den tid då frimureriet växte fram här. Statens och kyrkans roller var starkt sammanflätade. Detta till skillnad från i Förenta staterna, där konstitutionen från 1787 gör en klar åtskillnad mellan stat och religion. Svenska kyrkan släppte inte sina band till staten förrän år 2000. Luthers syfte med tvåregementsläran var bland annat att hindra suveräner att uppträda med anspråk på gudomlig sanktion. Läran kom tyvärr att vantolkas för att ursäkta katastrofalt okristliga handlingar. Under 1930-talet hävdade vissa tyska teologer, att Hitlers makt vilade på en legitim utövning av det världsliga regementet!
Mindre allvarligt är att teorin har svårt att förklara det faktum, att kristna och icke-kristna ofta resonerar på samma sätt i moraliska frågor. Finns det en naturlig, evolutionär moral eller har regementena påverkat varandra? Jag skulle åtminstone tro att Upplysningstidens idéer om förnuft och frihet har mildrat den lutherska ortodoxin – som nog inte i första hand Luther skall lastas för. Han har haft uttolkare med en mer sinister syn på livet än han hade.
Den katolska etiken skiljer sig från den protestantiska på flera punkter. Den katolska kyrkan delar till exempel inte Luthers syn på sola scriptura. Utöver i Bibeln anses läran finnas i kyrkans traditioner och i påvars och kyrkofäders uttolkningar. Den katolska kyrkan ansluter sig också till en kasuistik, som var främmande för Luther. Kasuistik i romersk-katolsk tappning syftar till att befria individen från egna, självständiga avgörande i samvetsfrågor. Istället har det skapats ett system för normerande moralregler för livets alla situationer. Den katolska katekesen, utgiven 1992, innehåller i den engelska utgåvan 2 865 artiklar, fördelade på 822 sidor. De flesta artiklarna utvecklar läran, men där finns också regler för vad en kristen får göra och inte får göra.
Som jämförelse omfattar Luthers lilla katekes i 1878 års svenska upplaga bara fem huvudstycken, utvecklade i 268 punkter, allt fördelat på 126 sidor. Det mesta handlar om trons innebörd, men där finns också tio Guds bud förklarade, vilka ju är grundläggande för såväl GT:s som NT:s etik.
Teorierna är många både i den kristna och sekulära etiken, men hur de kommer att praktiseras beror mycket på perspektiv och människosyn. Detta gäller även de ibland motstridiga bibelorden. Enstaka bibelord ger inte alltid relevanta svar på våra frågor. Sammanhang och helhet är avgörande.
Sverige hör till världens mest sekulariserade länder. Dogmerna får mindre betydelse för samhället, men är förstås fortfarande centrala för den kristna tron. Vilken betydelse har då den kristna etiken idag? Räcker det inte med förnuft och intuition (känsla, empati eller altruism) för att avgöra skillnaden mellan rätt och fel, ont och gott? Kanske, men kristendomen har haft avgörande betydelse för att forma våra perspektiv och vår människosyn. Etiken utvecklas emellertid ständigt. Den påverkas av nya erfarenheter och nya argument. Och till sist är förstås praktiken viktigare än teorierna.
Rune Carlsson