Förkristen etik

Förkristen etikÄven om Bibeln i förs­ta hand är en sam­ling böc­ker om reli­gi­on, hand­lar den ock­så om etik. För den tro­en­de får reli­gi­o­nen mora­lis­ka kon­se­kven­ser. De två aspek­ter­na kan inte skil­jas från varand­ra utan att en av dem eller båda för­vans­kas. Med de för­ut­sätt­ning­ar­na i åtan­ke bor­de det gå att urskil­ja och beskri­va såväl en för­kris­ten som en kris­ten etik som de fram­står i Bibelns berät­tel­ser. Det­ta inlägg är ett för­sök att med utgångs­punkt i Gam­la tes­ta­men­tet beskri­va en för­kris­ten etik.

Gam­la tes­ta­men­tet kan efter inne­hål­let delas upp i Lagar, Histo­ria, Poe­si, Vis­dom och Pro­fe­ti­or. Böc­ker­na avspeg­lar många tra­di­tio­ner, fram­vux­na under en lång tids­pe­ri­od och var och en med bak­grund i sitt kul­tu­rel­la och soci­a­la sam­man­hang. De kan där­för inte för­vän­tas pre­sen­te­ra något själv­stän­digt och tid­löst etiskt system, som kan ge oss svar på alla frå­gor. Men de berät­tar om hur Guds folk för­höll sig, och bör för­hål­la sig, till sin ende Gud och hans vil­ja.

Lagar. Hebre­is­kan har ing­et ord som direkt mot­sva­rar vårt ”lag”. Den använ­der ”Torah”, vil­ket sna­ra­re bety­der ”under­vis­ning” eller ”instruk­tion”. När vi läser de isra­e­lis­ka lagar­na mås­te vi skil­ja på vil­ka vi kan accep­te­ra som uni­ver­sellt gil­ti­ga och vil­ka som var mena­de som soci­al väg­led­ning eller ritu­ell ord­ning i den tidens sam­häl­le.

Torah mot­sva­rar de fem Mose­böc­ker­na i vår Bibel, den s.k. Pen­ta­teu­ken. Dess kär­na är berät­tel­ser­na om hur Abra­hams Gud hör­de fol­kets kla­gan, hur han befri­a­de det från sla­ve­ri­et i Egyp­ten och hur de ingick ett för­bund. Myc­ket av inne­hål­let hand­lar om just lagar, som bekräf­tar det­ta för­bund. Men de har inte getts vid ett enda till­fäl­le, utan har arbe­tats fram under en läng­re tid av kre­a­ti­va rätts­lär­da, som ändå varit trog­na de mosa­is­ka rättstra­di­tio­ner­na.

Lagar­na är av två slag: kasu­is­tis­ka och apo­dik­tis­ka. De kasu­is­tis­ka lagar­na, som består av all­män­na grund­sat­ser som är mena­de att tilläm­pas på enskil­da fall, lik­nar såda­na som fanns även på and­ra håll inom kul­tur­om­rå­det. De apo­dik­tis­ka (obe­strid­li­ga, oemot­säg­li­ga, nöd­vän­di­ga) lagar­na, som för­kas­tar alla and­ra gudar och som sta­kar ut grän­ser­na för indi­vi­dens hand­lings­fri­het, tycks vara en inno­va­tion.

Lagar­na är teo­kra­tis­ka i den mening­en att all makt utgår från Gud, men på ett sätt är de även demo­kra­tis­ka. Även de sty­ran­de lyder under lagar­na. Det är inte de som for­mu­le­rar och råder över dem. Lagar­na ger mora­liskt skydd åt famil­jen, men även åt skydds­lö­sa som änkor, för­äld­ra­lö­sa, främ­man­de och de fat­ti­ga. Med ”främ­man­de” menas icke-isra­e­ler, som uppe­hål­ler sig inom lan­det, men även isra­e­ler, som uppe­hål­ler sig utan­för sitt eget stam­om­rå­de.

Att även främ­man­de räk­na­des in bland dem som bör skyd­das är intres­sant. Där finns en fri­mu­re­risk kopp­ling. I Royal Arch kal­las någ­ra av de högs­ta ämbets­män­nen ”främ­man­de” (eng. ’sojour­ner’).

Histo­ria. Berät­tel­ser­na sträc­ker sig från hur Isra­el blev ett folk, över stor­hets­ti­den under kung David, till åter­koms­ten från exi­len i Baby­lon. Myc­ket är myt, t.ex. ska­pel­se­be­rät­tel­sen, flyk­ten från Egyp­ten, Mose och sten­tav­lor­na och Guds för­bund med Abra­ham. Sna­ra­re än histo­ri­e­skriv­ning i vår mening är det frå­ga om att defi­ni­e­ra det utval­da fol­ket och moti­ve­ra dess reli­gi­on.

Vis­dom. Den bib­lis­ka vis­hetslit­te­ra­tu­ren (Ord­språks­bo­ken, Job, Pre­di­ka­ren m.fl.) har mot­sva­rig­he­ter i Egyp­tis­ka och Meso­po­ta­mis­ka för­la­gor. I Egyp­ten syf­ta­de den till att utbil­da hov­män och att ge farao verk­tyg för effek­ti­va­re ledar­skap. I Meso­po­ta­mi­en hand­la­de den mera om kult och magi. I Bibeln kan den nog ses som en del av män­ni­skans inne­bo­en­de strä­van efter kun­skap och för­sök att göra till­va­ron begrip­lig och rika­re.

Upp­märk­sam­het mot natu­rens skift­ning­ar och män­ni­skors erfa­ren­he­ter gjor­de det möj­ligt för ”de visa” att upp­fat­ta till­va­rons grund­läg­gan­de vill­kor; regel­bun­den­he­ter som det var både klokt och mora­liskt att ta hän­syn till. De före­språ­ka­de en etik som till­go­do­såg, både de ”enk­la” och väsent­li­ga ting som kun­de för­gyl­la livet, som kär­le­ken mel­lan man och kvin­na (Höga visan), men ock­så strä­van efter vis­het som sådan. De dol­de inte hel­ler att vis­het och lag­ly­dig­het inte är någon garan­ti för lyc­ka. Dess­utom kan det vara omöj­ligt för män­ni­skan att nå vis­he­ten (Job 28).

På ett sätt sam­man­fat­tas vis­hetslit­te­ra­tu­ren av Pre­di­ka­ren i 12:13: ”Nu har du hört allt, och det­ta är sum­man: fruk­ta Gud och håll hans bud.”

Poe­si. Näs­tan en tred­je­del av den hebre­is­ka Bibeln har poe­tisk form. Pro­fe­ter­na använ­de den för att över­ty­ga, de visa för att under­vi­sa och psal­mis­ten för att lov­pri­sa. För­u­tom sitt este­tis­ka vär­de ger for­men möj­lig­he­ter till fri­a­re och mer tid­lö­sa tolk­ning­ar än pro­san, som för­vis­so ock­så ger fler tolk­nings­möj­lig­he­ter än den bok­stav­li­ga.

Pro­fe­ti­or. Pro­fe­ter fanns av oli­ka slag. I all­män­het var de män eller kvin­nor som ansågs på något sätt stå i kon­takt med Jah­ve och kun­de vida­re­be­ford­ra hans vis­dom och vil­ja till kung, oli­ka grup­per eller folk. På sena­re tid, efter exi­len, uppe­höll de sig ofta åt aktu­el­la pro­blem och att ge röst åt hop­pet om en åter­upp­rät­tel­se av svun­nen stor­het.

Pro­fe­ter­nas bud­skap för­an­led­des all­tid av att fol­ket på något sätt bru­tit mot för­bun­det med Gud (t.ex. Hosea 8:1). De var ock­så all­tid kon­kre­ta i sina för­dö­man­den. Sär­skilt för­döm­des de som bara ytligt iakt­tog för­bun­det i ritu­a­ler och cere­mo­ni­er, men utan tro­fast­het och utan att skyd­da de sva­ga (Amos 5:21–24).

Den­na kor­ta genom­gång visar, dels att GT inne­hål­ler myc­ket kla­ra etis­ka reg­ler, som i de tio bud­or­den, deka­lo­gen (2 Mos 20, 5 Mos 5:6–21), och dels mera sub­ti­la bud­skap, som krä­ver stu­di­er och reflek­tion för att ta till sig. Sin mora­lis­ka bety­del­se får de reli­giö­sa och etis­ka bud­ska­pen genom att påver­ka de tro­en­des inställ­ning till livet och syn på omvärl­den och med­män­ni­skan. För en kris­ten lig­ger bety­del­sen av GT natur­ligt­vis främst i att det utgör basen för NT och dess bud­skap om Jesus Kristus och hans före­dö­me.

Rune Carls­son

 

Sök inlägg