Tung gåva till frimurarna i Norrköping

Tho­mas del­vis fram­hugg­na och välsli­pa­de sten­kub är en per­fekt illust­ra­tion av fri­mu­re­ri­ets syf­te, anser Norr­kö­pings­brö­der­na som gläds åt hans gåva. Obser­ve­ra verk­ty­gen. Foto: Lars Kling­s­tröm.

Ja, det här är utan tve­kan den tyngs­ta utsmyck­ning­en i norr­kö­pings­fri­mu­rar­nas loka­ler på S:t Pers­ga­tan. Ett fle­ra hund­ra kilo tungt sten­block. Till stör­re delen ohug­get – men där sten­hug­ga­ren kom­mit en bra bit på väg med att for­ma det till en sli­pad och form­full­än­dad kub.

Bloc­ket är en gåva av fri­murar­bro­dern Tho­mas Håkans­son, som i den all­män­na värl­den är en av Sve­ri­ges bara sex sten­mäs­ta­re. Sten­hug­ga­ryr­ket är ett av de rik­tigt gam­la skråyr­ke­na och bedrivs på i stort sett sam­ma sätt sedan medel­ti­den och med sam­ma sorts verk­tyg. Mäs­tar­bre­vet är utfär­dat av Sve­ri­ges Hant­verks­råd.

– Det är en idé som jag burit på länge som till slut gick i full­bor­dan, säger Tho­mas. Att omfor­ma en ohug­gen sten och göra den vin­kel­rät och slät är ju en bäran­de meta­for i  den fri­mu­re­ris­ka peda­go­gi­ken.

Den sten som Tho­mas val­de för sitt pro­jekt har tidi­ga­re san­no­likt varit en del av en kyr­ko­gårds­mur.

– Jag har ett för­råd av utan­för Norr­kö­ping där jag sam­lat på mig ste­nar genom åren. Tyvärr vet jag inte exakt var det har sut­tit, men jag kom över den i då kyr­kan i Norr­kö­ping skul­le avveck­la ett lager.

Tho­mas Håkans­son är en av Sve­ri­ges bara sex sten­huggar­mäs­ta­re. Foto: Arbo­ga Tid­ning.

Norr­kö­pings­brö­der­nas reak­tio­ner inför gåvan har varit över­sval­lan­de posi­ti­va. Omdö­men som att ”det här mås­te vara den ulti­ma­ta fri­mu­rar­sym­bo­len”, har varit van­li­ga.

– Natur­ligt­vis är jag jät­te­glad över att få ta emot så många gla­da till­rop, säger Tho­mas. Det ver­kar som man tar till sig bud­ska­pet direkt. Sten är ju det mest natur­li­ga mate­ri­al som finns och som vi möter över­allt i var­da­gen – men som sam­ti­digt är väl­digt krä­van­de att bear­be­ta.

Tho­mas har arbe­tat med sten i drygt tju­go år.

– Jag job­ba­de innan dess med under­håll i Norr­kö­pings kom­mun. Man hade på den tiden två sten­hug­ga­re anställ­da och jag tyck­te det var fasci­ne­ran­de att se hur de kun­de for­ma sten till oli­ka for­mer med hjälp av bara ham­ma­re och hugg­mej­sel. Jag fick chan­sen att lära mig och på den vägen är det.

Idag dri­ver Tho­mas eget före­tag i sten­huggar­bran­schen med upp­drag över hela Mel­lans­ve­ri­ge. Han job­bar med allt från sten­mu­rar och slotts­trap­por till sten­sat­ta kajer och bro­ar.

– Det hand­lar om att vår­da det kul­tur­arv vi har. Hug­gen sten har använts till oänd­ligt många ända­mål i tusen­tals år. Men under de senas­te 100–150 år har den soli­da ste­nen allt­mer kom­mit att ersät­tas av betong – i de fles­ta fall för­ödan­de för kul­tur­vär­det.

Han gläds där­för åt att det idag finns kraf­ter som ver­kar för att åter­uppli­va tra­di­tio­nel­la mate­ri­al och meto­der. Bland annat spe­la­de han en huvud­roll då den mång­hund­ra­å­ri­ga och uttjän­ta sten­bron vid Ulriks­dals slott utan­för Stock­holm ersat­tes med en ny.

Foto: Tho­mas Håkans­son.

– Den gam­la bron hade byggts om och repa­re­rats ett antal gång­er, senast med betong på 1920-talet.

Sta­tens Fas­tig­hets­verk över­väg­de fle­ra alter­na­tiv, men val­de att riva den gam­la och byg­ga upp den på nytt med sam­ma ste­nar. Det blev ett myc­ket intres­sant pro­jekt. Idag är det ing­en som kan tro annat än att det är ori­gi­nal­bron från 1700-talet som står där.

Sten­val­ven är slag­na enligt sam­ma prin­ci­per som i anti­ken och Tho­mas använ­de sam­ma typer av verk­tyg som man använ­de då för att pas­sa ihop ste­nar­na.

– Bron kla­rar alla de krav som man stäl­ler på dagens bro­ar, säger Tho­mas. Plus att kul­tur­vär­de­na i slottspar­ken är intak­ta. Det är lite häf­tigt!

Text: Lars Kling­s­tröm

 

 

 

 

Sök i arkivet