Retorik – konsten att övertyga

Reto­ri­kens bör­jan är enkel. En upp­sats eller ett anfö­ran­de kan delas upp i: inled­ning, avhand­ling och avslut­ning. Redan Cice­ro anslöt sig till den­na själv­klar­het, men han kal­la­de för­stås delar­na: exor­di­um, nar­ra­tio och perora­tio. Jag har ing­en dju­pa­re kun­skap att för­med­la i ämnet, men kan del­ge någ­ra fun­de­ring­ar över såda­na latins­ka begrepp.

Under exor­di­um bör tala­ren för­sö­ka vin­na åhö­rar­nas väl­vil­ja, cap­ta­tio bene­vo­len­te. Redan där för­svin­ner all enkel­het. I själ­va ver­ket är reto­ri­ken en konst, en konst med många mot­stri­di­ga upp­fatt­ning­ar om vad som är rätt och fel. Ibland häv­das att tala­ren har någ­ra få sekun­der på sig att fånga åhö­rar­nas intres­se. Till­fäl­let kan lätt gå för­lo­rat. Jag tror inte det är så all­var­ligt – åtminsto­ne inte i loge­sam­man­hang. Där är brö­der­na i regel redan väl­vil­ligt inställ­da. De vet unge­fär vad de har att vän­ta. De sit­ter där de sit­ter och för­vän­tas var­ken pro­te­ste­ra eller läm­na loka­len. Det värs­ta som kan hän­da är att de som­nar. I regel bru­kar tae­dium, ”leda” hos åhö­rar­na, inträf­fa efter omkring 12 minu­ter. Sedan är åhö­rar­na inte så pas­si­va som de ser ut. Om tala­ren inte har något nytt eller kon­tro­ver­si­ellt att med­de­la, bör­jar åhö­rar­nas tan­kar vand­ra och men­talt kan de snart befin­na sig någon helt annan stans.

Cap­ta­tio bene­vo­len­te kan upp­nås med rätt­fram­het: ”Det­ta tän­ker jag tala om”, prin­ci­pio, eller mera sub­tilt, insi­nu­a­tio. Ing­en­de­ra meto­den gyn­nas av att tala­ren tar fram en pärm eller en bok, som han bör­jar läsa ur. Dis­kre­ta anteck­ning­ar med stol­par eller att tala fritt ur hjär­tat ver­kar mind­re avskräc­kan­de och bör räc­ka om ämnet inte är allt­för kom­pli­ce­rat. Det finns för­stås ock­så före­språ­ka­re för klas­sisk kate­der­fö­re­läs­ning med hög­läs­ning ur manus. Resul­ta­tet häng­er som van­ligt på hur det utförs, actio.

Talets huvud­del, nar­ra­tio, inleds ofta med pro­po­si­tio, där yrkan­det eller tesen fram­förs. Den bru­kar föl­jas av en argu­men­ta­tion för saken, argu­men­ta­tio. Den kan inne­hål­la två delar, den som syf­tar till att ”bevi­sa” eller ”bekräf­ta” den fram­lag­da tesen, pro­ba­tio respek­ti­ve con­fir­ma­tio. Den and­ra delen kan bestå av en ”veder­lägg­ning” av tänk­ba­ra argu­ment mot den fram­lag­da tesen, refu­ta­tio eller con­fu­ta­tio.

Där­ef­ter är det dags för talets avslut­ning, perora­tio eller con­clu­sio. Här ges en kort sam­man­fatt­ning av tesens huvud­in­ne­håll och de vik­ti­gas­te argu­men­ten. Det­ta är san­ning­ens ögon­blick. Går det att avlä­sa åhö­rar­nas inställ­ning – är bud­ska­pet i hamn eller behövs en sista kraft­full och gär­na känslo­mäs­sig väd­jan till audi­to­ri­et?

Aristo­te­les mena­de att det krävs tre egen­ska­per hos en tala­re för att han skall lyc­kas med sitt upp­såt: etos, logos och patos. Etos hand­lar om den talan­des karak­tär eller per­son­lig­het. Det var bris­ter i den egen­ska­pen som fick pros­ten att utbris­ta: ”Ni skall leva som jag lär, inte som jag lever!” Logos hand­lar om sak­skä­len. Det är en för­del om tala­ren själv tror på vad han säger. Det är lät­ta­re att över­ty­ga då. Ordens val­språk: ”Veri­tas per­su­a­det”, ’San­ning­en över­ty­gar’, talar för att vi bör läg­ga stor vikt vid just logos.

Tala­ren mås­te kän­na patos för sin sak, det vill säga ha för­må­ga att väc­ka käns­lor. Men reto­rik kan använ­das både för att över­ty­ga och att för­fö­ra. Ett beprö­vat sätt att rela­ti­vi­se­ra san­ning­en är att över­an­vän­da patos. Resul­ta­tet blir då , att anting­en blir var och en sin egen san­nings smed, eller att san­ning­en blir den som fram­ma­nas av grupp­tryck och en medryc­kan­de auk­to­ri­tet. Såda­na san­nings­be­grepp avvi­sa­des av filo­so­fen Karl Pop­per. Redan på 1940-talet beskrev han det öpp­na sam­häl­let som ett system i avsak­nad av deter­mi­nis­tis­ka och uto­pis­ka slut­mål. Han såg kun­skap som pre­li­mi­nä­ra åsik­ter, grans­ka­de veten­skap­ligt och kri­tisk, och ännu inte mot­sag­da av verk­lig­he­ten.

Oxford Dic­tio­na­ri­es har utsett 2016 års eng­els­ka ord. Det blev post-truth. Begrep­pet bör­ja­de cir­ku­le­ra på 1990-talet, men har under det gång­na året ökat i använd­ning med 2 000 pro­cent, främst i sam­band med Brex­it och den ame­ri­kans­ka pre­si­dent­vals­kam­pan­jen. En reto­rik som hands­kas vårds­löst med san­ning­en tycks ändå kun­na vin­na åhö­rar­nas för­tro­en­de. Vi har för­stås hög­re anspråk. En menings­full, ärlig och argu­men­te­ran­de reto­rik mås­te ha någon kon­takt med san­ning­en – hur den nu ser ut.

Någon full­stän­dig, objek­tiv san­ning finns knap­past att till­gå för oss. Vår upp­fatt­ning om värl­den fär­gas av vår karak­tär och av våra erfa­ren­he­ter. Vi letar ändå stän­digt efter en hög­re san­ning utan­för oss själ­va. När vi med reto­ri­ken som hjälp­me­del utby­ter tan­kar om en sådan ”san­ning” kanske vi bör vara mera efter­tänk­sam­ma. Talar vi med logos om ritu­a­ler­nas form eller med patos om deras inne­håll? Och har vi i det sena­re fal­let rätt etos för att utta­la oss? Det finns paral­lel­ler inom jour­na­li­sti­ken. I bäs­ta fall skil­jer den mel­lan news och views. Fak­ta behand­las med kon­se­kvensne­ut­ra­li­tet, vil­ket inne­bär att de skall redo­vi­sas utan över­vä­gan­den om vem de gyn­nar eller miss­gyn­nar. Tid­nings­kung­en Wil­li­am Ran­dolph Hearst har sagt: ”News is somet­hing some­bo­dy doesn’t want prin­ted; all else is adver­ti­sing.”

På mot­sva­ran­de sätt mås­te allt­så den reto­rik, som jag talar om här, han­te­ra två aspek­ter av våra ritu­a­ler – deras form eller lydel­se, till vil­ka det finns ett facit, och deras inne­håll, det vill säga vår tolk­ning av lydel­sen, som till stor del består av åsik­ter. För Orden är båda aspek­ter­na vik­ti­ga, men för den enskil­de fri­mu­ra­rens per­son­li­ga utveck­ling mås­te inne­hål­let vara vik­ti­gast. Frå­gan är då om for­men och inne­hål­let har sam­ma ursprung. Jag tror inte det. Ritu­a­len och dess form är barn av sin tid. De inspi­re­rar oss till att tol­ka bud­ska­pet, så att det blir rele­vant för oss själ­va i vår tid. Det finns många jät­tar på vars axlar vi kan stäl­la oss när vi spa­nar efter mening­en i, eller egent­li­gen mening­en med, ritu­a­ler­na. En del av jät­tar­na är äld­re, and­ra yng­re, än ritu­a­ler­nas text.

Någon av des­sa jät­tar kan rentav tjä­na som före­dö­me. Orden för­or­dar det före­dö­me som i Johan­nes­pro­lo­gen pre­sen­te­ras med orden: ”I begyn­nel­sen fanns Ordet (Logos)”. Vi kan ock­så ha and­ra före­dö­men. Då är det för­mod­li­gen mind­re logos än etos och patos som gör att vi kän­ner igen honom eller hen­ne som ett sådant.

Rune Carls­son

Sök i arkivet