Den kristna grunden

-Vi behö­ver både tron och eti­ken, skri­ver vår bro­der Rune Carls­son i den­na arti­kel om “Den krist­na grun­den”. Ett ämne som under året varit före­mål för fle­ra semi­na­ri­er och som ofta dis­ku­te­ras.

I Ordens all­män­na lagar, förs­ta kapit­let förs­ta para­gra­fen – ända­målspa­ra­gra­fen, sägs bl.a.: ”Ordens syf­te är att med­de­la sina med­lem­mar upp­lys­ning i den ädla veten­ska­pen att öva dyg­den och kuva las­ten.” And­ra para­gra­fen fort­sät­ter: ”Orden vilar på kris­ten grund.” Så långt finns knap­past någon anled­ning till invänd­ning­ar. Föl­jan­de mening kan där­e­mot ge upp­hov till en för­hopp­nings­vis kon­struk­tiv reflek­tion: ”Med­lem­skap för­ut­sät­ter där­för kris­ten bekän­nel­se.” (Min under­stryk­ning.)

Egent­li­gen finns väl ing­et direkt kau­salt sam­band mel­lan kris­ten grund och kris­ten bekän­nel­se. Den krist­na grun­den kan vara histo­riskt eller ide­o­lo­giskt beting­ad, utan att det där­av föl­jer att alla anhäng­a­re mås­te bekän­na sig till en kris­ten tro. Där­e­mot mås­te den för­stås erkän­nas och respek­te­ras av den som vill vara med­lem. Sedan står det natur­ligt­vis Orden fritt att för­ut­sät­ta kris­ten bekän­nel­se hos sina med­lem­mar, men Orden bor­de väl då sna­ra­re beteck­nas som kris­ten än som vilan­de på kris­ten grund – vil­ket för­mod­li­gen inte skul­le stö­ra de fles­ta fri­mu­ra­re. Den krist­na grun­den och, om man så vill den krist­na bekän­nel­sen, ger ju många möj­lig­he­ter till tolk­ning av ritu­a­len. Pro­ble­met – om det finns något sådant – är att Orden före­skri­ver en inskränk­ning i den fri­het, som kan tyc­kas bor­de vara själv­klar för en fri­mu­ra­re.

Vad är då en kris­ten bekän­nel­se? För her­tig Karl i slu­tet av 1700-talet fanns inga alter­na­tiv. Alla, fri­mu­ra­re eller and­ra som vis­ta­des i riket, för­ut­sat­tes bekän­na sig till den rena evan­ge­lis­ka läran. Seder­me­ra har and­ra sam­fund, med kato­li­ker och fri­re­li­giö­sa, accep­te­rats som krist­na. För inte så länge sedan accep­te­ra­des reli­gi­ons­fri­he­ten även för judar, mus­li­mer, and­ra reli­gi­o­ner och t.o.m. för kon­fes­sions­lö­sa.

I Fun­da­men­tal­stad­gan från år 1800 fanns inte den nuva­ran­de skri­vel­sen i and­ra para­gra­fen. Den ansågs inte vara nöd­vän­dig. De all­män­na lagar­na har änd­rats ett antal gång­er sedan år 1800, men en mera radi­kal för­änd­ring inför­des först fr.o.m. 2001. Då hade stats­kyr­kan just avskaf­fats och Sve­ri­ge hade full reli­gi­ons­fri­het sedan fem­tio år. Det kan där­för betrak­tas som något para­dox­alt, att skriv­ning­en om den krist­na grun­den och kris­ten bekän­nel­se till­kom då. Åtminsto­ne om man ser den som till­ba­kablic­kan­de på vill­ko­ren på her­tig Karls tid sna­ra­re än som en anpass­ning till dagens för­hål­lan­den. Men den ansågs tyd­li­gen som ett moti­ve­rat klar­läg­gan­de.

Den kyr­ka, som her­tig Karl hade i tan­kar­na när han skrev sina bestäm­mel­ser, kal­lar vi idag Svens­ka kyr­kan. I dess gäl­lan­de Kyr­ko­ord­nings förs­ta kapi­tel förs­ta para­graf kan vi läsa:
”Svens­ka kyr­kans tro, bekän­nel­se och lära, som gestal­tas i guds­tjänst och liv,
är grun­dad i Guds heli­ga ord, såsom det är givet i Gam­la och Nya tes­ta­men­tets pro­fe­tis­ka och apo­sto­lis­ka skrif­ter,
är sam­man­fat­tad i den apo­sto­lis­ka, den nicens­ka och den atha­na­si­ans­ka tros­be­kän­nel­sen samt i den oför­änd­ra­de augsburgs­ka bekän­nel­sen av år 1530,
är beja­kad och erkänd i Upp­sa­la mötes beslut 1593,
är för­kla­rad och kom­men­te­rad i Kon­kor­die­bo­ken samt i and­ra av Svens­ka kyr­kan beja­ka­de doku­ment.”

I inled­ning­en till kapit­let för­kla­ras vad det­ta bety­der: ”… Kyr­kans lära for­mu­le­ras genom den teo­lo­gis­ka reflek­tio­nen över vad tron och bekän­nel­sen inne­bär. Det är en upp­gift för enskil­da krist­na och kyr­kan i var­je tid på nytt leva sig in i trons djup och klar­läg­ga dess inne­börd. Läran uttrycks i tros­be­kän­nel­sen, i skrif­ter från kyr­kans histo­ria, i guds­tjänst­böc­ker och and­ra nuti­da doku­ment som kyr­kan har beja­kat. Var­ken tros­be­kän­nel­sen eller läran är före­mål för tro. De redo­vi­sar vad kyr­kans över­ty­gel­se består i och utläg­ger tron…”

Vi kan läg­ga mär­ke till att kyr­kan beto­nar, att i var­je tid mås­te enskil­da och kyr­kan som hel­het leva sig in i och tol­ka tron. Till vår hjälp har vi nuti­da doku­ment: nyö­ver­sätt­ning­ar av Bibeln, nya Evan­ge­lie­böc­ker, nya Kyr­ko­hand­böc­ker m.m. Var­je tid har sin tolk­ning, men kyr­kans över­ty­gel­se består. Det är utlägg­ning­en som skif­tar. Kan det­ta över­sät­tas till Fri­mu­raror­dens för­hål­lan­den?

Ritu­a­len består, men tolk­ning­en skif­tar. Nya med­lem­mar till­kom­mer, gam­la för­svin­ner. Deras syn på livs­frå­gor­na änd­ras med sam­hälls­för­hål­lan­de­na, men änd­ras Fri­mu­raror­den? Jo, Fri­mu­raror­den kan nog inte und­gå att för­änd­ras när dess med­lem­mar för­änd­ras, även om det kanske sker mera pas­sivt än aktivt.

Ett exem­pel på hur Fri­mu­raror­den för­änd­ras är att den krist­na grun­den för­änd­ras. Fri­mu­raror­den häv­dar ing­en egen reli­gi­on och för­val­tar inga sak­ra­ment. I Ordens all­män­na lagar and­ra kapit­let tred­je para­gra­fen stad­gas: ”En fri­mu­ra­re skall av hela sitt hjär­ta fruk­ta och äls­ka Gud i såväl ord som gär­ning. Han skall visa vörd­nad för Guds san­na och uppen­ba­ra­de ord i den Heli­ga skrift, vara nitisk i bön och bevis­ta guds­tjäns­ter.”

Ing­et i den­na for­mu­le­ring är exklu­sivt kris­tet. Ändå finns för­ut­sätt­ning­en om kris­ten bekän­nel­se för fri­mu­ra­ren; men, vil­ket kan före­fal­la olo­giskt, någon sådan för­ut­sätt­ning finns inte för att bli med­lem i t.ex. Svens­ka kyr­kan, ändå är det från Svens­ka kyr­kan, eller något annat sam­fund, som fri­mu­ra­ren häm­tar sin bekän­nel­se. Någon exa­mi­na­tion eller kon­troll av inne­hål­let i bekän­nel­sen före­kom­mer inte. Inte hel­ler finns det, mig veter­ligt, någon bestäm­mel­se om ute­slut­ning av den som för­lo­rat sin tro. Orden för­ut­sät­ter bara att den finns där.

Fri­mu­ra­rens bekän­nel­se utveck­las genom att han del­tar i sin för­sam­lings guds­tjäns­ter. På sena­re tid har många fri­mu­ra­re hört utlägg­ning­ar, och för­mod­li­gen påver­kats, i sam­lev­nads- och famil­je­frå­gor, jäm­ställd­hets- och ämbets­frå­gor m.m. m.m. – Inte har det med­fört änd­ring­ar i Fri­mu­raror­dens ritu­a­ler! Möj­li­gen har de påver­kat vår tolk­ning av dem.

Den krist­na grun­den bru­kar beskri­vas som något unikt för det svens­ka syste­met. Det må vara så, att grun­den är unik bland värl­dens fri­mu­rar­sy­stem – den kan ock­så kal­las vär­de­full och omist­lig för oss, men det svens­ka syste­met är inte någon del av den världs­vi­da kyr­kan. Vi mås­te häm­ta kraft och för­ny­el­se för vår krist­na grund från en ”rik­tig” kyr­ka.

I Ordens ända­målspa­ra­graf talas om att öva dyg­den och kuva las­ten. För mig låter det som att det hand­lar om etik. Jag har sett beskriv­ning­ar av den krist­na tron, som häv­dar att den inte ingår i något etiskt system, men den ger etis­ka kon­se­kven­ser. För­mod­li­gen hand­lar utlägg­ning­ar i logen ofta­re om etik än om tro, åtminsto­ne i arbets­gra­der­na, som jag har mest erfa­ren­het av, men vi behö­ver både tron och eti­ken. Vil­ken del som beto­nas, beror för­mod­li­gen mer på intres­se och kom­pe­tens hos den som gör utlägg­ning­en, än på for­mu­le­ring­ar i Ordens all­män­na lagar. Där­för är det­ta inte en plä­de­ring för änd­ring­ar där, men det kan vara intres­sant att reflek­te­ra över vil­ken bety­del­se for­mu­le­ring­ar­na egent­li­gen har.

Text: Rune Carls­son

Sök inlägg