Vilken sanning söker vi i frimureriet?

Fri­mu­re­ri lik­ställs ibland med att söka kun­skap, kanske t.o.m. san­ning­en. Vil­ken san­ning är det då vi söker?

Det frå­gar sig vår bro­der Rune Carls­son. Han tar även upp frå­gan om den ame­ri­kans­ke psy­ko­lo­gen Abra­ham Mas­lows behovs­mo­dell kan ha en del i fri­mu­re­ri­ets livs­kraft.

Om vi söker en objek­tiv san­ning, bor­de vi vän­da oss till veten­ska­pen. Om det är en reli­giös san­ning vi söker, som i: ”Jag är vägen, san­ning­en och livet” (Joh. 14:6), bor­de vi kanske i förs­ta hand vän­da oss till kyr­kan.

Men, någon slags san­ning finns för­stås även inom Fri­mu­raror­den. Ett sätt att beskri­va den är, att den består av en sub­jek­tiv för­stå­el­se som delas av alla (eller åtminsto­ne de fles­ta) fri­mu­ra­re; det som psy­ko­lo­ger kal­lar inter­sub­jek­ti­vi­tet. Vi har av vana (eller om man så vill genom indokt­ri­ne­ring) accep­te­rat vår ritu­al som bära­re av en san­ning. Hur den san­ning­en slut­li­gen kan tän­kas se ut är nog högst indi­vi­du­ellt, men de fles­ta fri­mu­ra­re kan nog skri­va under på tale­sät­tet: ”Fri­mu­re­ri­et har inga hem­lig­he­ter, utom för utö­var­na själ­va.”

Vilken sanning sökte Karl XIII?En san­ning lades ner i ritu­a­len av her­tig Karl i slu­tet av 1700-talet. Han var väl bevand­rad i fri­mu­re­ris­ka ämnen. Han var mys­ti­ker, rid­dar­ro­man­ti­ker och på sitt sätt en makt­män­ni­ska, men med nuti­da nor­mer kan han knap­past ses som ett dyg­de­möns­ter.

Hur myc­ket av ”san­ning­en” hade han erfa­ren­het av? Hans är dock den ove­der­säg­li­ga äran, att ha kon­stru­e­rat en ritu­al, som fort­fa­ran­de göm­mer på hem­lig­he­ter, hem­lig­he­ter som gene­ra­tion efter gene­ra­tion av fri­mu­ra­re för­sökt avko­da.

Var­för har de gjort det – och var­för har vi så svårt att nå ända fram med vår tolk­ning? Åtminsto­ne tycks det all­tid fin­nas något mer att upp­täc­ka i ritu­a­len. Dess­utom bju­der den på spän­nan­de och tänk­vär­da skå­de­spel.

En för­kla­ring kan vara, att vi ofta stäl­ler frå­gor av exi­sten­ti­ell natur och där­för inte får någ­ra full­stän­di­ga svar. Ändå mås­te frå­gor­na stäl­las. Fri­mu­re­ri­et erbju­der en ram där det är natur­ligt att stäl­la såda­na frå­gor.

En annan för­kla­ring kan vara, att inter­sub­jek­ti­vi­te­ten i sig är nog för att ska­pa den gemen­skap, som för många är huvud­skä­let för att fort­sät­ta som fri­mu­ra­re. I så fall behövs inga and­ra svar, eller de blir ett slags gräd­de på moset.

Den amerikanske psykologen Abraham Maslow.En tred­je för­kla­ring kan fin­nas i Mas­lows behovs­hi­e­rar­ki. Det är en moti­va­tions- och belö­nings­mo­dell, som lades fram av den ame­ri­kans­ke psy­ko­lo­gen Abra­ham Mas­low i mit­ten av för­ra sek­let. Den har fem nivå­er, som beskri­ver hur hög­re nivå­er gör sig gäl­lan­de först när behov på läg­re nivå­er bli­vit till­freds­ställ­da. Om för­kla­ring­en till fri­mu­re­ri­ets livs­kraft finns i den­na modell, för­blir nog ändå den dju­pa­re anled­ning­en till det­ta en hem­lig­het, som den enskil­de bro­dern beva­rar för sig själv och inte basu­ne­rar ut.

  1. Fysis­ka behov – De fles­ta till­go­do­ses för­hopp­nings­vis på annat håll, men till en del även i våra bröd­ramål­ti­der, som ju är en väsent­lig del av logear­be­tet.
  2. Trygg­het – Ritu­a­len, som i stort sett är oför­änd­rad sedan år 1800, upp­re­pas gång på gång på sam­ma sätt. Det erbju­der en form av trygg­het.
  3. Gemen­skap – Kan för oss till­go­do­ses genom den nämn­da inter­sub­jek­ti­vi­te­ten och åter­se­en­dets gläd­je.
  4. Upp­skatt­ning – Kanske av en väl genom­förd roll i ritu­a­len eller någon annan insats till brö­ders from­ma.
  5. Själv­för­verk­li­gan­de – En aspekt som jag har haft mina dubi­er om. Men, om man skall tro Ordens hem­si­da, så lig­ger kanske fri­mu­re­ri­ets behåll­ning på den­na höga nivå. Det tycks fak­tiskt vara en del av vår inter­sub­jek­ti­vi­tet. Som van­ligt beror det på hur man ser på saken.

På sena­re tid har Mas­lows modell kom­plet­te­rats med en noll­ni­vå. Den beskri­ver det nume­ra mest basa­la beho­vet. För inte så få tycks det vara – att ha en fun­ge­ran­de bred­bandsupp­kopp­ling!

Ett sätt att se på själv­för­verk­li­gan­de är att det är vik­tigt för vårt inre jag att för­stå och leva upp till vårt ide­al­jag; och att där­med skaf­fa sig en god själv­käns­la. Trygg­het, gemen­skap och upp­skatt­ning i grup­pen bidrar till det. Fri­mu­re­ri­et beskri­ver dess­utom ett ide­al­jag i sina ritu­a­ler. Orden upp­ma­nar oss att strä­va mot det, men stäl­ler inga egent­li­ga krav på att vi skall leva upp till det. Sådant kan ock­så stär­ka själv­käns­lan.

För det ytt­re jaget är det vik­tigt att skaf­fa sig en iden­ti­tet och ett gott anse­en­de. För oss under­lät­tas ju det­ta av att redan med­lem­ska­pet ger en iden­ti­tet och att vi ”bara” behö­ver vår­da vårt anse­en­de som fri­mu­ra­re.

Om det lig­ger något i den­na beskriv­ning föl­jer att ritu­a­len bör ses som ett medel, inte som ett mål. Om vi söker en san­ning där, mås­te vi för­mod­li­gen ska­pa den själ­va. Där­för är det vik­tigt att reflek­te­ra över de frå­gor som ritu­a­len hjäl­per oss att stäl­la. Vi bör ock­så göra vad vi kan för att inte bara vi själ­va, utan även övri­ga brö­der, kan klätt­ra i den beskriv­na behovs­hi­e­rar­kin.

Text: Rune Carls­son

Fot­not: Rune Carls­son har grad X sedan 1998 och till­hör ÖPL. Han har en mång­å­rig kar­riär som ämbets­man bakom sig  bl a i Den mel­lers­ta Pela­ren och kapi­tel­bröd­ra­för­e­ning­en Vik­tor Ryd­berg i Jön­kö­ping och Adolf Fred­rik i Stock­holm.

Rune Carls­son har även en bak­grund som leda­mot av Sofia-Jär­storps kyr­koråd och av Jön­kö­pings kyr­ko­nämnd, lik­som tidi­ga­re leda­mot i Täby för­sam­lings kyr­koråd och ersät­ta­re i Stock­holms stifts­sty­rel­se. 

 

Sök inlägg