Frimureriets innersta väsen

Tre ting upp­skat­tar jag sär­skilt hos fri­mu­re­ri­et: enkel­he­ten, vär­men och fri­he­ten.

De förs­ta två möter vi redan i förs­ta gra­den, t.ex. i lär­ling­ens pryd­na­der och i hur den nyan­tag­ne bro­dern tas emot.

Den ulti­ma­ta enkel­he­ten såg jag i musé­et i Freemason’s Hall i Edin­burgh. Stor­mäs­ta­rens pryd­nad ställs ut där – ett enkelt, vitt lamm­skinn.

Fri­he­ten är mer kom­pli­ce­rad. Den finns exem­pel­vis i vår fri­het att tol­ka ritu­a­len. Den gör fri­mu­re­ri­et upp­ly­san­de, men inte mis­sio­ne­ran­de.

Det hän­der, när jag hör någon läg­ga ut tex­ten i ett fri­mu­re­riskt ämne eller läser en arti­kel i Fri­mu­ra­ren, att jag kom­mer att tän­ka på ett gam­malt tale­sätt: ”Fri­mu­re­ri­et äger inga hem­lig­he­ter, utom för sina utö­va­re.” Fri­mu­re­ri­ets bäran­de tan­ke är nog enkel, men visst kan vi krång­la till den. Det är så med sym­bo­ler och alle­go­ri­er. De kan uttryc­ka något myc­ket enkelt, men ock­så något som inte kan uttryc­kas med ord. Den där, en gång ned­lag­da kun­ska­pen, mås­te vi tol­ka.

Vi tol­kar den dol­da kun­ska­pen med stöd av veten­skaps­män, filo­so­fer och för­fat­ta­re, som inte all­tid varit fri­mu­ra­re själ­va. Fri­mu­re­ri­ets sto­ra för­tjänst är att all den­na kun­skap smälts sam­man, genom en eklek­tisk pro­cess om man så vill, och ger upp­hov till reflek­tion.

Reflek­tion kan ge ovän­ta­de lös­ning­ar på pro­blem, som svår­li­gen skul­le låta sig lösas på annat sätt. Men, jag skul­le tro, att det inte i förs­ta hand är en dold kun­skap vi söker. Min för­mo­dan är att vi söker: gemen­skap, avkopp­ling, sti­mu­lans och möj­li­gen bekräf­tel­se.

Var­i­från kom­mer då våra sym­bo­ler och alle­go­ri­er? De fles­ta kon­stru­e­ra­des av her­tig Karl och hans när­mas­te krets i slu­tet av 1700-talet. Allt var inte nykon­struk­tio­ner. Våra före­gång­a­re drog nyt­ta av kun­skap och erfa­ren­he­ter, som till delar hade sekel­gam­malt ursprung. En del kan kanske beteck­nas som uråld­rigt eller all­män­mänsk­ligt. Är det den­na kun­skap, som de lade in i sym­bo­ler och alle­go­ri­er, som vi för­sö­ker tol­ka nu?

Var­för kun­de de inte uttryc­ka sin kun­skap och erfa­ren­het i klar­text? Var­för gå omvä­gen över sym­bo­ler och alle­go­ri­er? Var­för kan inte jag tala klar­text, när jag, genom den val­da rubri­ken, tycks anty­da att jag vet något om fri­mu­re­ri­ets inners­ta väsen? Det kanske skul­le gå, men när klar­språ­ket väl var utsagt, vad skul­le då åter­stå att reflek­te­ra över eller byg­ga vida­re på för Fri­mu­raror­den.

För egen del skul­le jag inte hel­ler kla­ra den upp­gif­ten. Vad säger att min upp­le­vel­se av fri­mu­re­ri­et delas av någon annan – i dju­pa­re mening? När jag knappt kan beskri­va min egen upp­le­vel­se av ritu­a­len, hur skul­le jag då kun­na beskri­va någon annans upp­le­vel­se? Fri­mu­re­ri­ets inners­ta väsen lig­ger kanske i vår egen reflek­tion och i vår gemen­skap. I gemen­ska­pen lig­ger att vår egen tolk­nings­fri­het mås­te göra halt där den ris­ke­rar att inskrän­ka någon annans fri­het. Fri­mu­re­ri­et är upp­ly­san­de, men inte mis­sio­ne­ran­de.

Text: Rune Carls­son

Sök inlägg