Sveriges sista krig

Ovan­för por­ten på Öst­ra Stor­ga­tan 29 i Jön­kö­ping finns en min­nes­tav­la med tex­ten: Vid sista freds­för­hand­ling­ar­na med Dan­mark år 1809 bod­de de dans­ka dele­ga­ter­na i det­ta hus. Den svens­ka dele­ga­tio­nen bod­de tvärs över gatan i det s.k. Steds­ka huset. Nr 29 finns allt­så kvar, men myc­ket för­änd­rat. Steds­ka huset brann ned 1965. (Den ännu ver­kan­de fri­mu­rar­lo­gen ”Den Mel­lers­ta Pela­ren”, som grun­da­des år 1800, hade sina loka­ler i Steds­ka huset 1819–1826 och i nr 29 från 1827 till 1860.)

Freds­för­hand­ling­ar­na i Jön­kö­ping avslu­ta­des den 10 decem­ber utan någ­ra ter­ri­to­ri­el­la för­änd­ring­ar.  Den 17 sep­tem­ber sam­ma år hade en mind­re lyckso­sam fred slu­tits med Ryss­land i Fred­rik­shamn (någ­ra mil öster om Helsing­fors). Som bekant fick Sve­ri­ge då avträ­da Fin­land. Någ­ra år sena­re kom­pen­se­ra­des Sve­ri­ge, när Dan­mark tving­a­des avträ­da Nor­ge till Sve­ri­ge, genom fre­den i Kiel den 15 janu­a­ri 1814. Norr­män­nen väg­ra­de att accep­te­ra Kiel­fre­dens bestäm­mel­ser, vil­ket led­de till Sve­ri­ges (hit­tills?) sista krig (om nu inte inter­na­tio­nel­la insat­ser, som i Kon­go, Afgha­nis­tan med fle­ra stäl­len, skall räk­nas).

Den nyval­de svens­ke tron­föl­ja­ren Karl Johan möt­te den rys­ke tsa­ren Alex­an­der I i Åbo den 27–30 augusti 1812. Där bekräf­ta­des en upp­gö­rel­se som slu­tits mel­lan län­der­na redan i april, någ­ra måna­der före Napo­le­ons inva­sion av Ryss­land, att Sve­ri­ge skul­le få ryskt stöd för en kom­man­de svensk eröv­ring av Nor­ge. Den led­de till att Sve­ri­ge anslöt sig till Ryss­land, Stor­bri­tan­ni­en och Preus­sen mot Napo­le­on och kom att sän­da en expe­di­tions­kår till nor­ra Tyskland. Många offi­ce­ra­re uttryck­te sitt miss­nö­je med att slåss till­sam­mans med rys­sar­na, de gam­la fien­der­na, mot frans­män­nen, de tra­di­tio­nel­la alli­e­ra­de. Ber­na­dot­te, Napo­le­ons mar­skalk, som bytt sida och som kron­prins Karl Johan nu led­de den svens­ka armén, lyc­ka­des kvä­sa mot­stån­det och sam­la sina styr­kor mot den nya fien­den. Han land­steg i Pom­mern i maj 1813.

Kron­prin­sen led­de den s.k. Nor­dar­mén – bestå­en­de av 155 000 svens­ka, preus­sis­ka, han­se­a­tis­ka och rys­ka sol­da­ter. Den 23 augusti 1813 slog den en fransk armé vid Gross­be­e­ren strax söder om Ber­lin. A 6 före­gång­a­re, Kungl. Göta artil­le­ri­re­ge­men­te, del­tog i fält­tå­get med en fältar­til­le­ri­di­vi­sion med bl.a. två sex­pun­di­ga bat­te­ri­er (nion­de och tion­de). Major Gil­lis Eden­h­jelm var divi­sions­chef. Även för­band ur Svea artil­le­ri­re­ge­men­te del­tog, lik­som Wen­des, som stod under befäl av det svens­ka artil­le­ri­ets nyda­na­re, Carl von Car­dell. De utmärk­te sig, för­u­tom vid Gross­be­e­ren, även vid Den­newitz och i det avgö­ran­de sla­get vid Leip­zig. De nam­nen finns med som seger­namn på Wen­des vita heders­stan­dar, som fort­fa­ran­de kan föras, till­sam­mans med det kvar­va­ran­de Artil­le­ri­re­ge­men­tets eget, vid hög­tid­li­ga till­fäl­len.

Sla­get vid Leip­zig

Sla­get vid och storm­ning­en av Leip­zig den 16–19 okto­ber 1813 var det störs­ta som ägt rum i Euro­pa före 1900-talet. Där stod 125 000 frans­män och alli­e­ra­de polac­ker, tys­kar och hol­län­da­re mot den Sto­ra koa­li­tio­nen av 300 000 öster­ri­ka­re, preus­sa­re, rys­sar och svens­kar. Svens­kar­nas utgångs­grup­pe­ring var i när­he­ten av det histo­ris­ka slag­fäl­tet Brei­ten­feld. Den svens­ka artil­le­ri­in­sat­sen var fram­gångs­rik, men begrän­sad. Car­dells tju­go pjä­ser hann avfy­ra cir­ka 1 000 skott under sin fyra tim­mar långa insats den 18 okto­ber, vil­ket kan jäm­fö­ras med de 200 000 skott som 730 frans­ka kano­ner sköt under tre dagar.

I nion­de bat­te­ri­ets krigs­dag­bok anteck­nas för den 19 okto­ber: ”Döds­sköts artil­le­ris­ten n:r 23 Rahm och 5 häs­tar. Åtgick föl­jan­de ammu­ni­tion: kule­skott st. –; dubb­la kar­te­scher st. 26; enk­la kar­te­scher st. 9; geschwin­ta rör st. 52; brän­na­re st. 9; lun­ta fam­nar –.”

Frank­ri­ke för­lo­ra­de sla­get och reti­re­ra­de. De frans­ka för­lus­ter­na upp­gick till 60 000 stu­pa­de och såra­de och 11 000 till­fång­a­tag­na. Koa­li­tio­nen för­lo­ra­de över 50 000 man (16 %), varav 178 svens­kar (1 %). För­lust­siff­ror­na för­an­led­de en tysk nid­vi­sa, rik­tad mot Karl Johan:

”Er zählt die Köp­fe sei­ner Lie­ben
und sieh! Es fehlen ihm nur sie­ben.“

I Sve­ri­ge såg man natur­ligt­vis annorlun­da på saken. Karl Johans insat­ser glo­ri­fi­e­ra­des länge, för att sedan ned­vär­de­ras. I vår tid har histo­ri­ker kom­mit fram till en mer nyan­se­rad bild. Den för­kla­rar var­för den svens­ka armén spa­ra­des och gör mer rätt­vi­sa åt kron­prin­sens ledar­skap.

Sve­ri­ge på nya fält­tåg

I decem­ber drog sig den frans­ka armén till­ba­ka över Rhen. Karl Johan pas­sa­de under vin­tern på att använ­da Nor­dar­mén för att gå mot Dan­mark. I ett kort fält­tåg ocku­pe­ra­de svens­kar­na Schleswig och Holste­in. Jyl­land låg öppet. Det enda fältsla­get stod den 7 decem­ber vid Born­höft, tre mil söder om Kiel. Dan­mark tving­a­des avträ­da Nor­ge till Sve­ri­ge. Koa­li­tio­nen full­följ­de kri­get mot Napo­le­on genom att gå in i Frank­ri­ke. Svens­kar­na del­tog så långt som till Brys­sel, men hade ett eget krigs­mål, var­för de åter­trans­por­te­ra­des till Sve­ri­ge. Napo­le­on kapi­tu­le­ra­de först i april 1814 och gick i lands­flykt, men åter­kom som bekant någ­ra måna­der sena­re och kros­sa­des defi­ni­tivt vid Water­loo den 18 juni 1815.

Norr­män­nen väg­ra­de som sagt att accep­te­ra Kiel­fre­dens bestäm­mel­ser. Karl Johan tving­a­des till ett tre vec­kor långt fält­tåg mot Nor­ge, dock utan stör­re stri­der. Kri­get inled­des den 28 juli med svens­ka sjö­o­pe­ra­tio­ner mot skär­går­den utan­för Fred­rikstad. Kung­en, den vid 65 års ålder seni­le och lätt slag­rör­de Karl XIII, blev så uppig­gad av möj­lig­he­ter­na att upp­re­pa sina bra­va­der vid Hogland, att han insi­ste­ra­de att få leda den svens­ka flot­tan. Han led­des ombord av två hov­män på lin­je­skep­pet ”Gus­tav den sto­re” i Strömstad under trum­petstö­tar och stor salut.

Redan efter ett dygn hade mark­trup­per ring­at in Fred­riks­s­tens fäst­ning och den 4 augusti var Fred­rikstad och över­gång­ar­na över Glom­mas utlopp eröv­ra­de. När svens­kar­na stod 35 km från Kristi­a­nia (Oslo) och hota­de att inne­slu­ta de nors­ka trup­per­na från två håll i områ­det mel­lan Moss och Kristi­a­nia, inled­des för­hand­ling­ar. Den 14 augusti sköts de sista skot­ten i kri­get. Den dagen stu­pa­de eller till­fång­a­togs 60 norr­män. De svens­ka för­lus­ter­na upp­gick till tre stu­pa­de och 14 såra­de. Kungl. Göta artil­le­ri­re­ge­men­te del­tog även i det nors­ka fält­tå­get med sina från Tyskland hem­för­da fält­för­band och med ett i Göte­borg nyupp­satt s.k. ”lätt bergs­bat­te­ri” med sex­pun­di­ga pjä­ser. Artil­le­ri­ets sista insats var under­stöd av liv­gre­nad­jä­rer­nas över­gång av Glom­men vid Köl­bergs bro. Ett norskt bat­te­ri på bort­re stran­den bekäm­pa­des och norskt infan­te­ri uppe­hölls genom beskjut­ning med druv­ha­gel. Seder­me­ra översten vid A 2, Peter Carl Heyl, utmärk­te sig, belö­na­des med tap­per­hets­me­dalj och sades vara den som ”lät avlos­sa det sista skot­tet i det sista av Sve­ri­ges krig.”

Vapen­vi­la och fred

Vapen­vi­la, och i prak­ti­ken fred, slöts genom kon­ven­tio­nen i Moss den 14 augusti 1814. De vik­ti­gas­te punk­ter­na var att Kristi­an Fred­rik, som valts till norsk kung den 17 maj, avsa­de sig den nors­ka tro­nen och den svens­ke kung­en erkän­de Eids­volls­grund­la­gen, som norr­män­nen hade anta­git den 17 maj 1814. Karl XIII val­des av norr­män­nen till norsk kung, Karl II, den 4 novem­ber.

Kri­get har en epi­log – utö­ver och tidi­ga­re än uni­ons­upp­lös­ning­en 1905. (För­hand­ling­ar­na ägde rum i fri­mu­rar­lo­ka­ler­na i Karl­stad.) Var­för fort­sat­te inte Karl Johan kri­get tills han nåd­de en full­stän­dig mili­tär fram­gång och norsk kapi­tu­la­tion? En orsak kan vara att vin­tern stod för dör­ren, och att den ris­ke­ra­de att för­drö­ja och för­svå­ra ett avgö­ran­de. Det kun­de bli en lång och på fle­ra sätt kost­sam kam­panj. Dess­utom, den sto­ra inter­na­tio­nel­la kon­gres­sen för att bestäm­ma Euro­pas fram­tid, skul­le inle­das i Wien i sep­tem­ber 1814. Där kanske vill­ko­ren i Kiel­fre­den kun­de kom­ma att ifrå­ga­sät­tas. Så blev det ock­så. Svens­ka Pom­mern kom att över­läm­nas till Preus­sen, inte till Dan­mark som var över­ens­kom­met i Kiel. Det har spe­ku­le­rats om en tred­je, och kanske avgö­ran­de, orsak. Om Ber­na­dot­te kom­pro­mis­sa­de med norr­män­nen och lät dem behål­la sin demo­kra­tis­ka för­fatt­ning, kun­de det öka hans möj­lig­he­ter att bli vald till kung av Frank­ri­ke. Han lär ha haft såda­na ambi­tio­ner.

Text: Rune Carls­son

Sök inlägg