Tolkning av ritual

När ter­mins­star­ten nu när­mar sig blir det åter aktu­ellt att tol­ka ritu­a­ler­na. Vi får kanske anled­ning att stäl­la oss frå­gan om de i förs­ta hand är tänk­ta att för­med­la ett bud­skap eller om deras huvud­funk­tion är att ska­pa stäm­ning och ge oss till­fäl­le att reflek­te­ra över de frå­gor som gestal­tas. Att ritu­a­ler­na i stort sett är oför­änd­ra­de sedan sekel­skif­tet 1800 talar för det sena­re. Boken av A.D. Nut­tall: ”Sha­kespe­a­re the thin­ker” (2006), visar på en del lik­he­ter i hur skal­dens tex­ter och våra ritu­a­ler kan upp­fat­tas.

Sha­kespe­a­re (1564−1616) har med lysan­de intel­lekt och mäs­ter­lik for­mu­le­rings­konst gestal­tat tid­lö­sa frå­gor, men han har egent­li­gen inte avslö­jat något av vad han själv ansåg om sin sam­tid. Refor­ma­tio­nens svall­vå­gor hade inte helt lagt sig när han for­mu­le­ra­de sig. Kanske var det där­för han var för­sik­tig. Möj­li­gen strä­va­de han med­ve­tet efter att vara tid­lös. John Mil­ton, som lev­de omkring 50 år efter Sha­kespe­a­re, var tyd­li­ga­re. Han trod­de t.ex. inte på Den heli­ga tre­e­nig­he­ten och han ansåg att gif­ta par, som inte kom över­ens, bor­de få skil­ja sig.

Våra ritu­a­ler har för­stås inte sam­ma lit­te­rä­ra kva­li­te­ter som Sha­kespe­a­res tex­ter, men de är på lik­nan­de sätt und­fly­en­de och tid­lö­sa. Deras egent­li­ga vär­de lig­ger i vår tolk­ning av dem. Ett annat sätt att se på ritu­al, eller egent­li­gen litur­gi, finns hos kyr­kan. Bibel­tex­ter och and­ra kyr­kans tex­ter kan för­vis­so vara poe­tis­ka eller histo­ris­ka, men de för­med­lar i förs­ta hand ett bud­skap. Där­för mås­te tex­ter­na kun­na för­stås. De skall lig­ga nära sitt ursprung, men utfor­mas med ett språk som kan tol­kas rätt av dagens män­ni­skor.

Svens­ka kyr­kan visar bety­del­sen av att väga ord på guld­våg i sitt arbe­te på en ny Kyr­ko­hand­bok – ändå är den nu gäl­lan­de inte så gam­mal. Även Vati­ka­nen har nyli­gen fast­ställt en ny dopli­tur­gi. För­ut inled­des den med orden: ”… den krist­na gemen­ska­pen väl­kom­nar dig med stor gläd­je.” Nu heter det: ”Guds Kyr­ka väl­kom­nar dig med stor gläd­je.” Vad som lig­ger bakom änd­ring­en kän­ner jag inte när­ma­re till, men för en lek­man kan den möj­li­gen upp­fat­tas som att gemen­ska­pen med Gud mar­ke­ras star­ka­re än gemen­ska­pen med för­sam­ling­en. Påvens och bis­ko­par­nas ledan­de roll och för­sam­ling­ar­nas under­ord­ning finns där kanske ock­så under­för­stådd. Ety­mo­lo­gin för kyr­ka är för övrigt; av gre­kis­ka kyri­a­kon ’som hör till Her­ren’, till kyri­os ’her­re’.

Mot­sva­ran­de for­mu­le­ring i det svens­ka hand­boks­för­sla­get, i ett exem­pel på Tack­bön är: ”Gud, vi tac­kar för NN och för att du bär henne/honom/dem i din kär­lek. Tack för gåvan och för­tro­en­det vi fått och det liv som vi får dela med varand­ra i Jesu namn. Amen.”

Litur­gi­er hand­lar, så vitt jag kan för­stå, om för­hål­lan­det mel­lan det heli­ga och den verk­lig­het vi män­ni­skor lever i. Våra ritu­a­ler kan ock­så tol­kas inom såda­na ramar, men med stor indi­vi­du­ell fri­het, eftersom bud­ska­pet ibland är något dun­kelt.

Text: Rune Carls­son

Sök inlägg