Evidensbaserad homiletik

Den­na något kryp­tis­ka rubrik skul­le kun­na utty­das: ”Pre­di­ko­konst som grun­das på hypo­te­ser, som kan veri­fie­ras eller fal­si­fie­ras genom att tes­ta dem mot evi­dens eller kän­da fak­ta.” – Tan­ken om en sådan konsts even­tu­el­la existens upp­stod ur en fun­de­ring om vad jag själv har för­sökt uttryc­ka om fri­mu­re­ri­ets inners­ta väsen och vad jag har hört av and­ras pre­sta­tio­ner i gen­ren. Ett sätt, att kom­ma runt svå­rig­he­ter i ange­läg­na ämnen, är att ge prak­tis­ka exem­pel. Jag kom­mer att tän­ka på reflek­tio­nen hos en för­sam­lings­bo över en ny kyr­ko­her­des pre­dik­ning­ar: ”Han är nog inte så reli­giös – han bru­kar mest berät­ta vad som har hänt när han cyklar till kyr­kan.” Ett uttryck för en behjär­tans­värd strä­van att kon­kre­ti­se­ra meta­fy­sis­ka frå­gor?

Enlig SFMO:s All­män­na lagar är Ordens syf­te, att med­de­la sina med­lem­mar upp­lys­ning i den ädla veten­ska­pen, att öva dyg­den och kuva las­ten (1 kap 1 §). Ordens kun­ska­per skall med­de­las genom histo­ris­ka under­rät­tel­ser och mora­lis­ka lär­do­mar samt legen­der, alle­go­ri­er och sym­bo­ler i den ord­ning som Ordens lagar och ritu­a­ler före­skri­ver (1 kap 4 §). For­mu­le­ring­ar­na anty­der en sär­skild slags homi­le­tik, väl känd av de invig­da, men för­bor­gad i sina uttryck för övri­ga. Inne­hål­let kan där­e­mot påstås vara all­män­mänsk­ligt. De histo­ris­ka under­rät­tel­ser som med­de­las bör vara veri­fi­e­rings­ba­ra – även om urva­let och tolk­ning­en anpas­sas för var tid och för de aktu­el­la omstän­dig­he­ter­na. Hur är det då med de mora­lis­ka lär­do­mar­na?

Esa­i­as Teg­nér ger i dik­ten ”Det evi­ga” uttryck för en gam­mal tan­ke, att reli­gi­on, moral och este­tik häng­er ihop. Han häv­dar, att det san­na, det rät­ta och det skö­na är evi­ga. Sista stro­fen lyder:

Så fat­ta all san­ning, så våga allt rätt,
och bil­da det skö­na med gläd­je.
De tre dö ej ut bland män­skors ätt,
och till dem från tiden vi väd­je.
Vad tiden dig gav må du ge igen,
blott det evi­ga bor i ditt hjär­ta än.

Histo­ris­ka under­rät­tel­ser hand­lar om något som fak­tiskt har hänt, om de inte är rena legen­der. ”Det evi­ga” är där­e­mot av annan natur. Det är till exem­pel svårt att häv­da att det finns någon objek­tiv moral, men det finns gott om empi­ri. Där logos (tan­ke, för­nuft) inte räc­ker får myt­hos (tro, fan­ta­si) ersät­ta. En filo­sof har sagt: ”Jag bru­kar veta om jag har hand­lat rätt eller fel, även om jag inte kan moti­ve­ra det teo­re­tiskt.” Svå­rig­he­ter att kon­kre­ti­se­ra, och fram­förallt att leva upp till, Ordens syf­te, kan nog få oss att ibland ”vara ute och cyk­la”, unge­fär som den nämn­de pre­la­ten.  Vi bör då tän­ka på, att läg­ga för stor vikt vid legen­der, alle­go­ri­er och sym­bo­ler är att spän­na vag­nen fram­för häs­ten. De är inte målet, de är med­let att när­ma oss och om möj­ligt för­stå det de repre­sen­te­rar.

Det kan där­för vara nyt­tigt att ibland tän­ka på ursprung­et till ordet ”sym­bol”. I det anti­ka Gre­kland använ­des ler­ski­vor ’sym­bo­lon’ som igen­kän­nings­tec­ken. Man bröt en sådan i delar, av vil­ka man tog var sin. Om des­sa vid ett sena­re till­fäl­le kun­de sam­man­fo­gas, fick man bekräf­tel­se på att man hade rätt per­son, eller en repre­sen­tant för den­ne, fram­för sig. Så skall legen­der­na, alle­go­ri­er­na och sym­bo­ler­na få oss att kän­na igen vad som behö­ver göras för att upp­nå Ordens syf­te.

Text: Rune Carls­son

Sök inlägg