Tolkning av symboler

Mån­da­gen den 5 novem­ber arran­ge­ra­des ett semi­na­ri­um i kapi­tel­bröd­ra­för­e­ning­en Vik­tor Ryd­berg. Det var en fort­sätt­ning och utveck­ling av ett tidi­ga­re före­drag av kyr­ko­her­de Hans Boe­ryd om tre cen­tra­la sym­bo­ler i VIII:e gra­den.

Sköl­den
Semi­na­ri­et gick inte så myc­ket in på ritu­al­frå­gor utan uppe­höll sig mera vid all­män sym­bol­tolk­ning. En utgångs­punkt var Efe­si­er­bre­vet 6:16–17: ”Håll stän­digt trons sköld fram­för er, … och grip … Andens svärd, som är Guds ord.” Den led­de till en intres­sant dis­kus­sion om sköl­dar och heral­di­kens sym­bol­språk. Någ­ra ord ägna­des åt en fram­ställ­ning från 1500-talet av ”Trons sköld”, som för­kla­ring av tre­e­nig­he­tens myste­ri­um (se figur). Den kan sägas illu­stre­ra den atha­na­si­ans­ka tros­be­kän­nel­sen (säl­lan använd men, till­sam­mans med den apo­sto­lis­ka och den nicens­ka bekän­nel­sen, erkänd av Svens­ka kyr­kan):  ”Vi dyr­ka en enda Gud i tre per­so­ner och tre per­so­ner i en enda Gudom, i det att vi var­ken sam­man­blan­da per­so­ner­na eller sönd­ra det gudom­li­ga väsen­det.”

Trons Sköld

Svär­det
”Andens svärd” kan ges skif­tan­de uttryck. Med ”Guds ord” menas natur­ligt­vis de som åter­ges i Bibelns pro­fe­tis­ka och apo­sto­lis­ka böc­ker. Någon har häv­dat tolk­ning­en att ”Guds ord” skall lik­stäl­las med ”Ordet” i den bety­del­se det har i Johan­nes­pro­lo­gen, d.v.s. en omskriv­ning av Kristus. Med tan­ke på ”Ordets” ursprung i gre­kis­ka ”Logos”, med bety­del­sen ’för­nuft’, öpp­nas per­spek­tiv mot hur för­nuf­tet väx­te i bety­del­se på reli­gi­o­nens bekost­nad under den veten­skap­li­ga revo­lu­tio­nen och Upp­lys­nings­ti­den. Det var då fri­mu­re­ri­et väx­te fram.

Hur meta­fo­ren ”Andens svärd” eller ’Gla­di­us spi­ri­tus’ ” skall fram­stäl­las sym­bo­liskt kan dis­ku­te­ras. En bok är en tyd­lig sym­bol för Guds ord. Meta­fo­ren kan natur­ligt­vis sym­bo­li­se­ras av ett fysiskt svärd. Ett svärd med spet­sen upp­åt sym­bo­li­se­rar vil­ja, makt, mod och seger. Med spet­sen nedåt sym­bo­li­se­rar det under­kas­tel­se och död. Eftersom vi för­vän­tas seg­ra i den and­li­ga stri­den, bor­de ”Andens svärd” för­stås åter­ges med spet­sen upp­åt. Ett svärd i all­män­het bör där­e­mot ha spet­sen nedåt, när under­kas­tel­se beto­nas, t.ex. när en sol­dat ber knä­bö­jan­de inför ett stör­tat svärd och där­med visar sin under­kas­tel­se under Guds vil­ja eller när svär­det sänks i stor salut för fanan eller stats­che­fen; likaså när döden beto­nas.

Sedan 1200-talet bru­kar Pau­lus avbil­das med ett svärd som attri­but. Han hål­ler det då över axeln eller med spet­sen nedåt, eftersom han avrät­ta­des med svärd. Pau­lus använ­de ofta meta­fo­ren “Andens svärd”. Han omvän­des när han möt­te den upp­stånd­ne fräl­sa­ren på väg till Damas­kus, en stad känd för sina vapen­sme­der och sitt damaske­ner­stål. Den hän­del­sen blev en starkt bidra­gan­de orsak till kris­ten­do­mens seger­tåg. Se där ett argu­ment för att meta­fo­ren “Andens svärd” bor­de repre­sen­te­ras av ett rätt­vänt svärd.

Svär­det som sym­bol för jäm­lik­het
Var­ken kyr­kan eller Fri­mu­raror­den ser svär­det enbart som ett and­ligt verk­tyg. Mat­teus ger i 10:34 exem­pel på hur svärd kan bru­kas: ”Jag (Kristus) har inte kom­mit med fred utan med svärd.” Redan Bileams åsna såg Her­rens äng­el stå på vägen med dra­get svärd (4 Mos 22:31) Rom 13:4 är ett annat känt exem­pel: ”… Det är inte för inte som över­he­ten bär sitt svärd; …” Svär­det är ock­så en vik­tig fri­mu­re­risk sym­bol för fri­het, jäm­lik­het och bro­der­skap. I de tidi­ga frans­ka fri­mu­rar­lo­ger­na bars vär­ja av samt­li­ga brö­der, medan det i sam­häl­let i övrigt, inte bara i Frank­ri­ke, var för­be­hål­let adels­män.

Ring­en
Under kväl­len upp­märk­sam­ma­des ock­så ring­en som sym­bol. Ett tidigt exem­pel på vad den står för gavs i den s.k. inve­sti­tur­stri­den mel­lan påven Gre­go­ri­us VII och kej­sa­ren Hen­rik IV. Påven hade egent­li­gen tänkt star­ta det förs­ta kors­tå­get, men tving­a­des över­läm­na den upp­gif­ten till sin efter­trä­da­re Urban II. Stri­den kul­mi­ne­ra­de när kej­sa­ren avsat­te påven och påven bann­lys­te kej­sa­ren, men avblås­tes till­fäl­ligt efter kej­sa­rens vand­ring till Canossa år 1077. Stri­den avgjor­des inte slut­ligt för­rän med kon­kor­da­tet i Worms 1122. Inve­sti­tu­ren upp­de­la­des då, så att påven, till en nyut­nämnd bis­kop, över­läm­na­de en stav, som tec­ken på and­lig ledar­ställ­ning, och en ring, som tec­ken på tro­het. Kej­sa­ren över­läm­na­de sedan en spi­ra som tec­ken på att bis­ko­pen även hade världs­lig makt.

För de fles­ta tor­de ring­en som tro­hets­sym­bol i förs­ta hand för­knip­pas med vig­seln. Där hän­vi­sas ofta, av uppen­ba­ra skäl, till Höga visan. Kap. 8 v. 6 säger: ”Hav mig såsom en sig­net­ring vid ditt hjär­ta, såsom en sig­net­ring vid din arm. Ty kär­le­ken är stark som döden, dess träng­tan obe­tving­lig såsom döds­ri­ket; dess glöd är såsom eldens glöd, en Her­rens låga är den.” Onek­li­gen ord som lyf­ter, häm­ta­de ur 1917 års bibe­lö­ver­sätt­ning. Över­sätt­ning­en 2000 lyder: ”Bär mig som ett sigill vid ditt hjär­ta, som ett sigill vid din arm.” – Säker­li­gen mer tro­get ori­gi­nal­tex­ten, men inte alls med sam­ma poe­tis­ka kraft. Ett av många exem­pel på att ”utveck­ling” kan få tra­di­tio­ner och ritu­a­ler att för­lo­ra fot­fäs­tet.

Även fri­mu­rar­ring­en är en sym­bol för tro­het. Vad ring­ens tre bok­stä­ver bety­der för­kla­ras i ritu­a­len, men alter­na­ti­va läs­ning­ar kan beto­na tro­het mot Gud, fäder­nes­lan­det eller Orden. Alla aspek­ter­na har natur­ligt­vis fort­satt bety­del­se, men hur de beto­nas och vil­ka ytt­ring­ar de ges avgörs nume­ra i stor fri­het av fri­mu­ra­ren själv.

Grad­ban­det
Något utrym­me gavs även åt fun­de­ring­ar över vil­ket ursprung våra grad­band kan ha. Det ver­kar tro­ligt att idén är häm­tad från världs­li­ga ordens­band, men var­i­från kom­mer de? En teo­ri kan vara att de här­stam­mar från de mun­du­kar eller ser­vet­ter, ora­ri­um, med vil­ka dia­ko­ner, redan i forn­kyr­kan, tor­ka­de natt­vardskal­ken. De utveck­la­des till ett band, som häng­de över väns­ter axel. Dia­ko­ner bär fort­fa­ran­de sin sto­la över axeln och dia­go­nalt över brös­tet som ett grad­band. Präs­ter bär sto­la över axlar­na och kor­sad över brös­tet. Bis­ko­pars sto­la kor­sas inte. Sto­lan sym­bo­li­se­rar Kristi ok (Matt 11:28ff): ”Kom till mig, alla ni som är tyng­da av bör­dor; jag skall skän­ka er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjär­ta, så skall ni fin­na vila för er själ. Mitt ok är skon­samt och min bör­da lätt.” I den svens­ka kyr­kan använ­des sto­la in på 1600-talet. Som bekant avskaf­fa­des en del ”påv­li­ga lar­vig­he­ter” efter refor­ma­tio­nen. Bru­ket åter­kom på 1920-talet.

En per­son­lig tolk­ning
Eftersom semi­na­ri­et avhölls i ”Vik­tor Ryd­berg” kan det i sam­man­hang­et för­tjä­na påpe­kas, att Vik­tor Ryd­berg var starkt kri­tisk till bru­ket av kors­tec­ken och att han ifrå­ga­sat­te tre­e­nig­hets­lä­ran och Kristi gudom i den kon­tro­ver­si­el­la boken: ”Bibelns lära om Kristus”. Det­ta hind­ra­de inte att han var en varmt tro­en­de kris­ten, fri­mu­ra­re, leda­mot av Göte­borgs dom­ka­pi­tel och ombud i det förs­ta all­män­na kyr­komö­tet 1868.

Text: Rune Carls­son

Sök inlägg