Det godas natur

I en nyut­kom­men fol­der sam­man­fat­tar Ordens Infor­ma­tions­di­rek­to­ri­um vad fri­mu­re­ri­et kan ge oss:

  • Per­son­lig utveck­ling
  • Ett liv med dju­pa­re inne­håll
  • Brö­d­ra­ge­men­skap med utveck­lan­de kon­tak­ter under vär­di­ga for­mer
  • Sam­hö­rig­hets­käns­la
  • Möj­lig­het att stan­na upp, häm­ta inspi­ra­tion och sam­la nya kraf­ter.

Utveck­ling genom reflek­tion
Det är frå­ga om en kort­fat­tad pre­sen­ta­tion, där­för kan Ordens syf­te och berät­ti­gan­de nog inte uttryc­kas myc­ket bätt­re, sär­skilt som bud­ska­pet är avsett för den ännu inte invig­de. För den erfar­ne fri­mu­ra­ren blir saken något annorlun­da. De fles­ta kan för­mod­li­gen instäm­ma i beskriv­ning­en, punk­ter­na häng­er ihop och är tro­vär­di­ga, men i det enskil­da fal­let kanske någon punkt kan tas bort, någon till­kom­ma och någon omfor­mu­le­ras. Fram­förallt – utan reflek­tion och dis­kus­sion får de val­da orden ing­en dju­pa­re inne­börd och leder då knap­past till det goda de beskri­ver.

Kol­lek­tiv och enskild utveck­ling
Det fri­mu­re­ri som beskrivs i fol­dern är mång­fa­set­te­rat och har histo­ris­ka röt­ter redan i 1600- och 1700-talets veten­skap­li­ga revo­lu­tion och upp­lys­ning, men har ock­så mys­tis­ka och roman­tis­ka inslag. Som rörel­se är den natur­ligt­vis av kol­lek­tiv art och kan åtminsto­ne till delar beskri­vas. Men, som antyds av ovanstå­en­de punk­ter, så utgörs den väsent­li­ga kär­nan av den enskil­de fri­mu­ra­rens resa. Hur den resan skall beskri­vas är den resan­des ensak. Där­för är jag böjd att hål­la med dem som anser att det inte är så menings­fullt att för­sö­ka ge all­män­na beskriv­ning­ar av såda­na upp­le­vel­ser.

Alter­na­tiv
Om jag för egen del skul­le tving­as for­mu­le­ra vad Orden gett mig, skul­le jag kun­na tän­ka mig:

  • Brö­d­ra­ge­men­skap med till­fäl­le till reflek­tion över det godas natur.

I upp­räk­ning­en kanske någon sak­nar:

  • Till­fäl­le att for­mu­le­ra frå­gor om män­ni­skan och hen­nes exi­sten­ti­el­la vill­kor.

Fri­mu­raror­den ger knap­past någ­ra svar i såda­na frå­gor, men den hjäl­per oss att for­mu­le­ra dem. Många söker sådan hjälp i reli­gi­o­nen eller filo­so­fin. För egen del kom jag, föga ori­gi­nellt, i kon­takt med filo­so­fin i sko­lan och fak­tiskt under befäls­ut­bild­ning i för­sva­ret.

Utveck­ling i “den all­män­na värl­den”
Mina förs­ta år som fri­mu­ra­re sam­man­föll med en myc­ket intres­sant peri­od i mitt yrkes­liv. Till­sam­mans med ett antal kol­le­gor fick jag i upp­gift att utar­be­ta pla­ner för och leda utbild­ning i det som kal­la­des ”Ny befäls­ord­ning”. På erfa­ren­he­tens grund och med stöd av då aktu­ell peda­go­gisk forsk­ning inför­des del­vis nya prin­ci­per för utbild­ning och ledar­skap. Situ­a­tions­an­pas­sat ledar­skap, grupp- och pro­ble­m­in­rik­tad metod var orden för dagen. Yrkets vill­kor gjor­de det vik­tigt att dis­ku­te­ra och utveck­la en yrkes­e­tik och läg­ga fast en gemen­sam vär­de­grund.

Den erfa­ren­he­ten gör mig tvek­sam till ”per­son­lig utveck­ling” inom Fri­mu­raror­den. Jag har upp­levt de kraft­ful­la verk­tyg som finns på annat håll. De går bland annat ut på att uti­från ett gott före­dö­me prö­va ett bete­en­de, reflek­te­ra över utfal­let, få feed­back, ta del av and­ras erfa­ren­he­ter och teo­ri­er och där­ef­ter prö­va ett nytt bete­en­de. Det är en metod som lig­ger långt från den som före­kom­mer inom vår Orden – med goda skäl. En så ingri­pan­de metod skul­le vara helt främ­man­de i vårt sam­man­hang. Vi går lång­sam­ma­re fram och över­lå­ter åt var och en att ta ställ­ning på egen hand till even­tu­el­la bud­skap. Om det leder till utveck­ling eller ”bara” till vid­ga­de per­spek­tiv kan dis­ku­te­ras.

Grun­der för tän­kan­de och vetan­de
Den förs­ta bok om filo­so­fi, som inte var ren kurslit­te­ra­tur och som jag läs­te av rent intres­se, osagt om det berod­de på min yrkes­roll eller på fri­mu­re­risk nyfi­ken­het, var ”Prin­ci­pia Ethi­ca” av G.E. Moo­re. Den utgavs förs­ta gång­en 1903. I för­or­det påpe­kar Moo­re att den oenig­het och de oli­ka upp­fatt­ning­ar som före­kom­mer bland filo­so­fer till stor del beror på att de ofta ger sina svar innan de är helt kla­ra på frå­gan. Han for­mu­le­ra­de själv två frå­gor: ”What kind of things ought to exist for their own sakes?” och ”What kind of actions ought we to per­form?” Där­ef­ter kun­de han bör­ja fun­de­ra över vad som menas med ”gott” och med ”goda hand­ling­ar”.

Moo­re var uti­li­ta­rist (före­språ­ka­de nyt­to­mo­ral), men kri­ti­se­ra­de den klas­sis­ka uti­li­ta­ris­men. Han mena­de att den hade blan­dat sam­man upp­fatt­ning­ar­na om lyc­kan som något efter­strä­vat och som något efter­strä­vans­värt. Att defi­ni­e­ra det mora­liskt goda med hjälp av något påtag­ligt och enligt erfa­ren­he­ten exi­ste­ran­de är enligt Moo­re ett miss­tag. God­het går inte att defi­ni­e­ra. Det är som gott ledar­skap. Vi har svårt att defi­ni­e­ra det, men vi kän­ner igen det när vi ser det. Även upp­fatt­ning­en om vad som är en god hand­ling är till stor del intui­tiv. Svå­rig­he­ten lig­ger inte i att veta hur vi bör hand­la, utan att verk­li­gen göra det – med eller utan defi­ni­tion. Moo­re besva­ra­de sin förs­ta frå­ga med att det är vis­sa med­ve­tan­de­till­stånd, gläd­jen i umgäng­et med and­ra och vid anblic­ken av vack­ra före­mål, som är goda ute­slu­tan­de för sin egen skull. Den and­ra frå­gan besva­ra­de han med att vi bör utfö­ra de hand­ling­ar som i störs­ta möj­li­ga omfatt­ning fram­bring­ar goda saker.

Vad är fri­mu­re­riskt gott?
Om jag har för­stått Moo­re rätt, så är brö­d­ra­ge­men­skap något gott i sig. Det är ock­så käns­lan när vi del­tar i en väl genom­förd ritu­al – sär­skilt om den lyc­kas öka vår insikt i etis­ka frå­gor som: ”Vad är gott och ont?”, ”Hur bör jag hand­la?”, ”Är det fel att göra så?” eller ”Har jag bru­kat mitt för­nuft och kan jag ha ett gott sam­ve­te?” Sedan är det en annan sak att det var plik­te­ti­kern Kant, som var ton­gi­van­de filo­sof när det svens­ka fri­mu­re­ri­et utfor­ma­des. Ett helt kapi­tel ägnas i Ordens all­män­na lagar åt: ”En fri­mu­ra­res plik­ter”.

Våra loger och bröd­ra­för­e­ning­ar är var­ken någ­ra kyr­kor eller någ­ra filo­so­fis­ka insti­tu­tio­ner. Där­för är det inga bekym­mer att myc­ket vat­ten har run­nit under de filo­so­fis­ka bro­ar­na sedan Kants och Moo­res dagar. Jag är till exem­pel en av de få, som har läst Lud­wig Witt­genste­ins ”Tracta­tus Logi­co-Phi­lo­sop­hicus” och en av de många som inte för­stått den. Men, vi är inte bero­en­de av aka­de­mis­ka kun­ska­per för att dra slut­sat­ser av våra ritu­a­ler. Livs­er­fa­ren­het och sunt för­nuft är gott nog. Ett fli­tigt del­ta­gan­de visar ock­så att fri­mu­ra­re har nyt­ta och nöje av sam­man­koms­ter­na. Där­för har de rent av ett egen­vär­de.

Text: Rune Carls­son

 

Sök inlägg