Tradition och förnyelse

Vår nye stor­mäs­ta­re tar upp väsent­li­ga frå­gor i sin pro­gram­för­kla­ring. Ing­en har väl för­vän­tat sig att han skul­le se sig som en ny kvast, som skall sopa bort allt gam­malt. Tvärtom, han tryc­ker på vär­det i att beva­ra omist­li­ga tra­di­tio­ner i våra gam­la ritu­a­ler. – Någon efter­tan­ke kan möj­li­gen väc­ka frå­gan, vad den­na omist­lig­het egent­li­gen består av? Nog är det fasci­ne­ran­de, att en reci­pi­end idag upp­le­ver i stort sett sam­ma ritu­al som hans före­gång­a­re år 1800. Frå­gan är dock om upp­le­vel­sen är lika­dan. Ritu­a­len är den­sam­ma, men värl­den och våra vill­kor och för­hål­lan­den har för­änd­rats i en utsträck­ning som en reci­pi­end på den tiden knap­past kun­de före­stäl­la sig. Inte ens vi lär inse hela vid­den.

De exi­sten­ti­el­la frå­gor­na är väl ändå desam­ma? Vore inte det ett under, om en och sam­ma ritu­al kun­de för­kla­ra när­mast obe­grip­li­ga frå­gor såväl för mig som för min före­gång­a­re för över 200 år sedan? Etis­ka, och and­ra väsent­li­ga livs­frå­gor, kan knap­past dis­ku­te­ras utan att tan­kar­na för­ank­ras i vår omgi­van­de verk­lig­het. Vi mås­te rim­ligt­vis tol­ka ritu­a­len del­vis oli­ka, bero­en­de på vil­ken värld vi lever i och hur vår livs­si­tu­a­tion ser ut. Är det då ritu­a­len eller tolk­ning­en som är omist­lig? Ramen är den­sam­ma, men tav­lan mås­te stän­digt målas om. Är det så – vad är då moti­vet? Jo, det som vi i grun­den strä­var efter att för­stå tor­de vara verk­lig­he­ten. Det är den vi mås­te tol­ka. Kanske ock­så, i den mån det går, det som finns bort­om verk­lig­he­ten, meta­fy­si­ken. En sådan tolk­ning kan vi inspi­re­ras till och för­sö­ka uttryc­ka med stöd av ritu­a­len.

Är det­ta bara onö­digt hårkly­ve­ri? Möj­li­gen, men det är bra att skil­ja på form och inne­håll och att kla­ra ut vad som är ”pudelns kär­na”. Den som skall hål­la ett före­drag eller skri­va en arti­kel om fri­mu­re­ri mås­te ta ställ­ning till det. Fun­de­ra ett ögon­blick över skill­na­den mel­lan ett före­drag som syf­tar till att avslö­ja hem­lig­he­ter i ritu­a­len, utan att kopp­la dem till verk­lig­he­ten, och ett som för­sö­ker dra slut­sat­ser om väsent­li­ga, verk­lig­hetsnä­ra frå­gor, och som kopp­lar dem till alle­go­ri­er och sym­bo­ler i ritu­a­len.

Att ritu­a­len används på det­ta sena­re sätt är ett skäl i sig, att den respek­te­ras och vår­das. En vac­ker ram bidrar till upp­le­vel­sen av tav­lan. En gam­mal ritu­al har ett egen­vär­de; så länge den inte, för­stås, blir ett själ­vän­da­mål. Det gäl­ler i sär­skilt hög grad de delar som har sitt ursprung så långt till­ba­ka som på 1500‑, 1600- och 1700-talet i Eng­land och Skott­land. Vi bru­kar tala om att vår omgiv­ning för­änd­ras med en svind­lan­de has­tig­het. Inte hel­ler den tiden var sta­tisk. Den beskrivs i en bok om Euro­pas histo­ria under rubri­ker som: ”Upp­vak­nan­de” och ”Besatt­he­tens tid” och skild­rar refor­ma­tion, reli­gi­ons­krig, veten­skap­lig revo­lu­tion, den äro­ri­ka revo­lu­tio­nen, frans­ka revo­lu­tio­nen, upp­lys­ning­en och kamp för åsikt­fri­het, sam­vets­fri­het och reli­gi­ons­fri­het. Ritu­a­len har växt fram i den verk­lig­he­ten, och bär på en stark tra­di­tion. Fort­fa­ran­de kan den använ­das; nu för att speg­la det post­mo­der­na infor­ma­tions­sam­häl­let. Utan att tolk­ning­en utsätts för stän­dig för­ny­el­se, skul­le det inte vara möj­ligt.

Text: Rune Carls­son

 

Sök inlägg