Praktisk etik

Det sägs att det går bra att tänka frimureriska tankar i såväl hängmattan som på stranden. De kanske blir mera lättsamma än vanligt, men varför inte?

Inför terminsstarten, som ännu känns avlägsen, har jag förberett två inlägg: Kristen etik och Förkristen etik. I ett av dem nämner jag i förbigående den engelske filosofen G.E. Moore. Hans bok Principia Ethica gavs ut 1903. Jag läste den första gången i slutet av 1980-talet. Sedan dess har jag ofta haft anledning, både professionellt och frimureriskt, att återvända till och att fundera över innehållet.

Moore ansåg att den handling är riktig, som leder till mesta möjliga nytta eller lycka och minsta möjliga lidande. Däremot var han kritisk till en del andra företrädare för samma uppfattning. Han hävdade, att de gjorde sig skyldiga till ett ”naturalistiskt misstag”. De förväxlade det eftersträvade med det eftersträvansvärda. – Bara för att människor eftersträvar något, är det inte säkert att det är något gott och eftersträvansvärt, menade han.

Enligt Moore handlar etiken om vad som är ”gott”, men ”godhet” är inte en naturlig och påtaglig egenskap som existerar inom vår erfarenhet – det är ett begrepp, som inte går att analysera och därmed inte heller går att definiera. Att det ändå finns företeelser som anses vara ”goda, nyttiga eller eftersträvansvärda” är uppenbart. Men vår uppfattning om sådana tycks betingas av subjektiva faktorer, som kultur, situation, tradition, värderingar o.s.v. Att begreppet ”godhet” inte är hugget i sten, bekräftas av att vår uppfattning om etik kan påverkas av nya erfarenheter och nya argument.

Vi kan alltså, på motsvarande sätt som vi kan känna igen färger, även om vi inte kan definiera dem, få kunskap om förekomsten av egenskaper som godhet och skönhet. Moore menar att vi får det med hjälp av sunt förnuft och moralisk intuition. Genom uppmärksamhet kan vi alltså få kunskap om förekomsten av egenskaper som godhet. Sedan borde vi, genom att följa goda exempel eller föredömen, kunna förbättra oss själva. Moore anser också, att vissa medvetandetillstånd, glädjen vid umgänget med andra och tillfredsställelsen vid anblicken av vackra föremål, är goda uteslutande för sin egen skull.

Eftersom vår logeverksamhet även har etiska inslag, borde Moores budskap kunna prövas mot dessa. Är det vi eftersträvar verkligen eftersträvansvärt? Leder logeverksamheten mot det goda, det sköna och det sanna? Kanske – om den leder till bättre kunskap om vad som kan anses vara gott. Men då krävs förstås en hel del mer än att bara delta.

Det är också möjligt, om logeverksamheten lyckas framkalla sådana medvetandetillstånd som Moore syftar på, att det är tillräckligt för att rättfärdiga vår verksamhet.

Rune Carlsson