Utveckling

En numera slopad text i våra ritualer talade om: ”Angelägenheten att väl använda den tid vi leva till större fullkomlighets vinnande.” Den tanken lever vidare, även om formuleringen har tagits bort. Åtminstone påstår Ordens hemsida, att ett av Ordens syften är att bidra till vår personliga utveckling, vilken väl kan ses som en väg mot större ”fullkomlighet”

Hur är det tänkt att gå till? Den unge man, som får tillfälle att recipiera i vår Orden, har nått en ålder då han nog kan förutsättas vara i stort sett färdigutvecklad. Till de egenskaper, som utvecklas sent hör: omdöme, empati och självständighet. Sannolikt kan en del sådana egenskaper utvecklas vidare under hela livet – inte minst genom det som brukar kallas livserfarenhet.

Ordens allmänna lagar (OAL) talar, även i sitt nyligen utgivna reviderade skick, om en frimurares plikter. Att bättre uppfylla dessa plikter, är det personlig utveckling? Kanske! Livet kan dock vara alltför komplicerat för att enbart ha uppfyllda plikter som mål. Våra traditioner är emellertid så viktiga, att OAL:s plikter förstås även fortsättningsvis kan och skall vara våra vägvisare, men listan kan också ses som ett tidsdokument.

De som formulerade våra ritualer omkring år 1800 var bildade män. De var väl insatta i sin tids teologi, filosofi och övriga vetenskaper. Inom alla dessa områden har utvecklingen fram till våra dagar varit omvälvande. Omkring år 1800 var det en vedertagen uppfattning, att det gick att formulera regler, som skulle leda till den rätta handlingen. Att definiera och räkna upp plikter var en del av det sättet att tänka.

Den tidens filosofer funderade mycket över om verkligheten är den som skapas av vårt förnuft eller om det är den vi uppfattade med våra sinnen. En annan tvistefråga var om kropp och själ existerar var för sig eller om de hänger ihop. Ett exempel på den tidens vetenskapssyn var läran om de fyra elementen. Den fick frimurerisk signifikans. Proven i Mozarts Trollflöjten genomförs som en vandring genom jord, eld, luft och vatten.

Idag har filosofi, samhällsvetenskap och naturvetenskap ett ofantligt mycket större kunskapsinnehåll och en annan inriktning än vad deras motsvarigheter hade i slutet av 1700-talet. Inte så många diskuterar idag den rätta handlingen, fler diskuterar vad som menas med det rätta livet. Det hindrar inte att gamla problem fortfarande diskuteras – även antika frågeställningar har fått förnyad aktualitet, till exempel innebörden av begrepp som det rätta, det sanna och det sköna. Antika filosofer såg filosofin som ett sätt att leva. Det gör en del samtida filosofer också – eller de ser den åtminstone mer som en aktivitet än som en samling regler.

Texten i ritualerna är i stort sett oförändrad sedan år 1800. Däremot har vårt samhälle förändrats så genomgripande, att vi omöjligt kan uppfatta ritualerna på samma sätt som våra föregångare gjorde. Att 1700-talet ofta romantiseras bidrar till detta. Ritualerna är beroende av omvärlden och av vilka associationer kopplingarna väcker. Därför tror jag att förutsättningarna för vår personliga utveckling blir bättre om vi låter ritualerna inspirera oss till att utgå från dagens samhälle och dess kunskap, värderingar och förhållanden, snarare än att söka sanningen i 200 år gamla ritualer och spörsmålsböcker. Urkunderna har ändå stor betydelse på andra sätt.

Men personlig utveckling enligt frimurerisk modell kanske inte i första hand är beroende av vetenskapen. Möjligen handlar den mera om religion. Inom den finns liknande motsättningar som jag har antytt inom filosofin. Katolska kyrkan har en mycket omfattande katekes, som beskriver hur den kristne skall handla i livets alla skeden. De protestantiska kyrkorna har ju också en katekes, men den är betydligt mera begränsad och hålls inte lika aktuell. Här hamnar istället tron och nåden i centrum. Så är det, så vitt jag förstår, i alla kristna kyrkor, även om handlingarna också ges stor betydelse på en del håll. Tron utvecklas, åtminstone av en del kristna, till ett sätt att leva. Som redan antytts kan även dagens praktiska filosofi handla om aktivitet eller sätt att leva.

Våra ritualer kan också tolkas i den riktningen. De är grunden för aktivitet på många plan: skådespel, inspirationskälla, gemenskapsgrund m.m. Många tycks till och med se dem som grund för en livsstil. Men det är inte ritualerna som gör oss till frimurare. Var och en får, genom sina handlingar och sitt sätt att vara, visa att han är frimurare. Att nå dit är ett arbete, som väl kan kallas personlig utveckling – en utveckling som också utvecklar Orden.

Rune Carlsson