Frimurare i Namibia offrade livet för bröderna

26 juni 1979 händer något i frimurarhuset på Robert Mugabe Avenue I Namibias huvudstad Windhoek, där bröderna i logen Damara samlats för möte.
In genom ett fönster kommer en handgranat, kastad av en fanatisk motståndare till frimureriet.
Brodern John Ham Rees tvekar inte, kanske på grund av att han väl känner vad sant frimureri står för.
Han kastar sig över handgranaten strax innan den exploderar!

Jag visste inte att frimureriet i Namibia hade en så dramatisk historia när jag en kväll i december kördes av frimurarbrodern Gernot Piepmeyer, som blivit min värd och följeslagare, till mitt livs första loge i Afrika.

Logehuset är, som de flesta hotell och institutioner i Namibia, omgivet av grindar och taggtråd men fick efter attentatet även galler för fönstren.

Mitt besök hade föregåtts av intensiva förberedelser för det var inte så lätt att i förväg få veta när logerna i Namibia hade sina möten.

Men tack vare vår utrikesavdelning och The United Grand Lodge of  England ordnade det sig.

 

Än idag sitter det galler för fönstren efter attentatet på frimurarlogen i Windhoek.Foto:Håkan Wasén
Än idag sitter det galler för fönstren efter attentatet på frimurarlogen i Windhoek.Foto:Håkan Wasén

I Namibia finns idag totalt sex loger varav tre i huvudstaden Windhoek. Alla anknutna till den engelska eller den skotska storlogen. I Windhoek finns tyskspråkiga logen Zum Roten Kreuz, den skotska engelskspråkiga Dunedin Star och Benguela, där man talar afrikaan. Alla delar samma logelokal på Robert Mugabe Avenue.

I Walvis Bay finns logen Namib, i Keetmanshoop ”Zur Hoffnung”(tyska) och i Swakopmund Caledonia. Alla logerna erkända av antingen den engelska eller skotska storlogen eller båda.

Namibia har, som de flesta afrikanska stater, en frihetskamp bakom sig. Först emot den tyska kolonialmakten som lade vantarna på landet 1885 och tvingades släppa det i samband med första världskriget. Trots att ”Tyska Sydvästafrika” därefter skulle förvaltas av dåvarande Nationernas Förbund, (efter andra världskriget FN), tog Sydafrika över med sin inhumana rasåtskillnadspolitik. Först 1990 efter flera års frihetskamp blev Namibia en egen nation.

Före tyskarna kom dock många skandinaver till Namibia, missionärer, handelsmän eller jägare värvade av Vänersborgaren Axel Eriksson. Bland dem som kom 1874 var min morfars farbror, ”Elefantjägaren”, Emil Tretow år .

Han blev kvar där, skaffade familj och dog i staden Omaruru 1926. Nu var jag på jakt efter mina namibiska släktingar och skulle bland annat leta efter dem i kyrkböckerna i en kyrka i Windhoek. Därför kom det sig att broder Gernod Piepmeyer, en kväll i december, körde mig till logen Dunedin Star i Windhoek i den sköna 30-gradiga kvällsvärmen.

– Ser du gallren
för fönstren i vår byggnad? frågade broder Piepmeyer.
– De kom dit efter attentatet med handgranaten. Ytterligare en broder avled senare i sviterna efter explosionen.

Precis som hos oss har men ställt ut plaketter medaljer och minnen från logernas historia i Windhoek.Foto:Håkan Wasén
Precis som hos oss har men ställt ut plaketter medaljer och minnen från logernas historia i Windhoek.Foto:Håkan Wasén

I logelokalen finns massor av plaketter, anslag, medaljer och foton som erinrar om logens skotska anknytning med bland annat besök både från den skotska storlogen och från Royal Order of Scotland.

Det syns också tydligt på gruppfotona att många av logens ämbetsmän i flera omgångar har tjänstgjort som ordförande mästare.

Kvällens CM Gerald Brooker Smith visade stolt vad som är ett måste i en loge i Namibia,luftkonditionering! Foto:Håkan Wasén
Kvällens CM Gerald Brooker Smith visade stolt vad som är ett måste i en loge i Namibia,luftkonditionering! Foto:Håkan Wasén

Logelokalen påminde faktiskt i storlek om logelokalerna hos S:t Olof i Norrköping. Men i lokalen finns något som vi inte har. Flera AC-anläggningar på väggen som vid mitt besök höll tempen nere.

Dunedin Star, chartrad 1950, höll en sammanträdesloge, den sista för året. Jag fördes in som gäst och kvällens ordförande mästare Charles Visser hälsade mig varmt välkommen.

Det var en märklig känsla att i Afrika träda in i något ”hemtamt”med en öppningsproceduren som starkt påminde om vår etta.

– Vi hade inte väntat att vi skulle få så fint besök, sade kvällens ceremonimästare Gerald Brooker Smith.

Han höll ett fint tal som fick mig att känna ännu mer ”hemma”.

Själva arbetslogen var som att sitta på logerådet i S:t Jakob. Samma frågor kom upp.

Hur skall vi göra för att få bröderna att bli kvar? Hur skall vi utforma vår utbildning?  Hur skall vi ordna med damernas afton och medlemsavgiften?

Ordförande mästaren Charles Visser talade också om hur han såg på frimureriets framtid och även det kändes hemtamt.

– Frimureriet får inte vara en ”sällskapsklubb”. Vi måste ge de nya bröderna ett innehåll som inspirerar dem att fortsätta som frimurare.

Sedan fick jag möjlighet att hälsa från oss bröder i Linköping och överrräcka en glasskulptur som gåva från S:t Jacob.

Vackra skotska band och ett svenskt vitt. Efter logen obligatoriskt gruppfoto med Dunedin Stars ämbetsmän. Främre raden fr. v Franciszek Smaruj VB, Jaco van der Westhuizen FBB, Håkan Wasén, Charles Visser OM, Gerald Brooker-Smith CM. Bakre raden Marius Slippers VB, Manuel dos Santos Almeida ABB och Ivan Davis ”senior Deacon”. Foto: Gernot Piepmeyer.

Efter logen blev det först obligatoriskt gruppfoto och sedan en ”enkel brödramåltid” inne i det stora sällskapsrummet med den obligatoriska baren.

Man löste måltiden på enklaste sätt. Ett antal stora pizzor låg färdiguppskurna och de sköljdes ned med gott namibiskt öl bryggt med tysk tradition.

– Vi har som många loger i Namibia det tufft med att få nya medlemmar men vi har sett en föryngring och hoppas att den skall bli gynnsam för vårt framtida logearbete, berättade Charles Visser.

Men det frimureriska var inte slut i och med logen.

– Du måste komma till vår ”sällskapsafton” i morgon, sade broder Piepmeyer.

– Varje fredag turas logerna om att hålla öppet hus för våra medlemmar och deras familjer.

Stora biffar på den stora grillen i en mycket avspänd klädsel kännetecknade fredagskväöllens sociala kväll i frimurarlogen i Windhoek.Foto:Håkan Wasén
Klädseln var ledigare än jag trodde på den sociala aftonen. Broder Arno Loots,som lade stora biffar på grillen körde med shorts. Foto:Håkan Wasén

Så nästa kväll satt jag där igen men nu utomhus vid den jättelika grillen på vilken  lades köttbitar stora som plättlaggar. Jag hade klätt mig ganska ledigt men vågade inte ha shorts på mig. Det vågade alla andra. Så fri var klädseln.

Som kvällen innan nedsköljdes maten med gott öl.

Och som så ofta i frimurarsammanhang träffade jag intressanta personer som den f.d. flygkaptenen som just renoverat en DC 6:a och som var kompis med den svensk jag haft kontakt med angående mitt kommande resa till i Omaruru.

Här fanns också de yngre medlemmarnas partners och även barn. En riktig familjekväll alltså. Många hade kört så långt som 15 mil och hade en tuff resa hem i det viltrika nattsvarta Afrikamörkret.

Språket skulle vara engelska och tyska men blev ju mer öl som dracks desto mer afrikaan, som man med viss möda kan förstå lite av om man är svensk och har läst tyska.
Jag försökte också ta reda på vad som hände den man som kastade handgranaten men det verkade som det hela ”begravdes” av de dåvarande myndigheterna eftersom gärningsmannen hade en viktig samhällsbefattning men även ansågs psykiskt sjuk.

Men nöjd, mätt , glad och tacksam över all gästfrihet kördes jag tillbaka till hotellet av broder Gernot i den varma kvällen.

-Vi får hoppas att jag får en möjlighet att komma till Sverige någon gång, blev hans avskedsord.

-Det skulle vara så intressant att se Ert logehus och höra om Er historia.

Fortsättning följer: Möte med Namibias Stormästare på ungdomlig loge i Walvis Bay

Text och foto:Håkan Wasén