En gåta insvept i ett mysterium…

Churchill

It is a riddle, wrapped in mystery, inside an enigma; but perhaps there is a key.”
Är detta en beskrivning av frimurares ritualer? Jo, det skulle nog kunna vara det, men nej, det är Winston Churchills karaktäristik av sovjetisk utrikespolitik. Hans förklaring till Stalins handlande var: ”That key is Russian national interest . . .”

Finns då några nycklar till hur våra ritualer skall förstås? Kanske! Hertig Karl och hans närmaste krets hade naturligtvis något syfte med den så kallade Svenska riten, när den skapades för över 200 år sedan. Är det då meningsfullt att lägga ner kraft på att spåra det syftet när vi tolkar våra ritualer? Ja, naturligtvis, om vi vill studera vår Ordens historia och hur dess idéer har utvecklats. Men jag har en stark misstanke att dagens frimurare har ett, åtminstone delvis, annorlunda syfte med sitt medlemskap än vad de ursprungliga frimurarna hade.

Varför inte då gå direkt på dagens syfte? Det brukar sägas: ”När fem frimurare samlas, finns det minst sju uppfattningar om hur ritualerna skall tolkas.” Möjligen är syftet med Ordens verksamhet klart formulerad i Ordens allmänna lagar, men det individuella syftet och tolkningen av ritualerna lär fortsatt skifta från individ till individ och från tid till annan.

Ett sätt att se på frimureri är att det ger tillfälle till samvaro med likasinnade och att reflektera över livets mysterium och människans högre kallelse. Om då våra ritualer mest liknar gåtor insvepta i mysterier, är det inte lätt att hitta nyckeln till de riktigt svåra frågorna. Nyckeln ligger måhända i att reflektion och samvaro kan inspirera till att ta del av vad tänkare och författare, frimurare eller icke frimurare, har sagt om de eviga frågorna. Inte minst Bibeln innehåller levnadsvisdom, som har samlats och bearbetats under tusentals år.

Apropå Bibeln. Det finns flera tänkvärda citat om religion av Augustinus. Ett är: ”Om du vet vad du talar om, talar du inte om Gud.” Ett visst mått av ödmjukhet är passande i sammanhanget. I ett helt annat sammanhang har jag försökt att inte visa för stor ödmjukhet. Som ombudsman på Officersförbundet hade jag motparter bland annat i Arméstaben, Arbetsgivarverket och Försvarsdepartementet, men jag talade ju för tusentals medlemmar (detta var före 1996 års försvarsbeslut). Förhandlingarna handlade ofta om att genomskåda betydelsen och konsekvenserna av formuleringar i planer, beslutsavsikter och andra dokument. Min strävan var att, när jag bedömde det vara nödvändigt, försöka få igenom omformuleringar, som kunde vara till medlemmarnas och försvarets bästa.

Det hände att medlemmarna ändå inte var nöjda med utfallet. Jag kunde då tvingas konstatera: ”Formuleringarna är en följd av kompromisser; eventuella inslag av förnuft är rena tillfälligheter!” Förhåller det sig inte på liknande sätt med våra ritualer? Våra tolkningar kan nog ses som en följd av kompromisser mellan ritualfädernas avsikter och våra förhoppningar eller farhågor. I vilken mån resultatet är förnuftigt undandrar sig min bedömning.

Rune Carlsson