Vishetens begynnelse

Den grekiske filosofen, författaren och matematikern Platon har utformat en stor del av det tankegods som präglar det västerländska samhället.

I ett tidigare inlägg kastade jag mig över frågan ”Vad är kunskap”. Nu dristar jag mig till att angripa en om möjligt ännu svårare fråga: ”Vad är vishet”.

Samma ämne som i mitt förra inlägg behandlas i en nyutkommen bok, Kunskapssynen och pedagogiken, med professor Magnus Henrekson som redaktör. Där kritiseras det paradigm, som den svenska skolan började anta för omkring 50 år sedan. Till de tänkare som skolan nu åberopar hör Jean Piaget. Han menade att eleven själv konstruerar sin kunskap, när han eller hon tar in, bearbetar och tolkar information i ett samspel med omgivningen. – Är det inte just så vi gör när vi tolkar våra mer än 200 år gamla ritualer? Vi kan väl ändå inte vara lika postmoderna som skolan!

Tvärt emot skolans gällande syn, hävdas i boken, att det elevcentrerade lärandet är ineffektivt. Där påstås istället, att ett beprövat och väl utformat lärarlett lärande är mycket effektivare. Hjärnforskaren Martin Ingvar, som är en av författarna, skriver att kreativitet, kritiskt tänkande och problemlösningsförmåga inte är något som kan läras ut generellt. De förmågorna är kopplade till specifika kunskaper inom ett visst område och förutsätter att man behärskar det väl. Till en lärares viktigare uppgifter hör därför att strukturera lärprocessen, ge eleverna överblick och sammanhang samt att kontrollera att de har tillräckliga förkunskaper för att gå vidare till nästa steg.

Bevare oss väl för lärarledda lektioner inom frimureriet, men det stegvisa lärandet är något vi känner igen. Om jag har förstått Martin Ingvar rätt, kan vi dock inte ta för självklart att framgång i de frimureriska studierna gör oss till dugligare eller mer rättfärdiga medborgare i den allmänna världen. För det behöver vi något som kanske kan kallas vishet. Innan jag går vidare med funderingar om den, kan jag nämna att både Piagets teorier och Martin Ingvars invändningar handlar om undervisning av barn och ungdomar. Är det inte underligt då, att tankarna kan appliceras även på oss frimurare?

Jag utgår från att Jean Piaget var väl insatt i Platons filosofi. Det finns åtminstone likheter mellan hans teorier och det som Platon skriver i Sokrates dialoger om hur kunskap uppstår. Även hertig Karl lär ha varit väl inläst på antika filosofer och deras syn på visheten. Det kan därför vara intressant att undersöka hur Platon, denne filosof som många anser vara den störste genom tiderna, kan ha påverkat våra ritualer. Jag tänker då främst på Johannesgraderna. Boken, Vad är antikens filosofi? av Pierre Hadot, översatt från franska 2015, ger en hel del intressanta utgångspunkter.

Som de flesta vet kommer filosofi, vetenskapen om grunderna för tänkande och vetande, av grekiska phil’os ’vän’ och sophi’a ’visdom’. Uttrycket började användas på 400-talet f.Kr. och definierades närmare av Platon i Gästabudet, 385 f.Kr. Dialogen handlar om kärlekens väsen, men slår också fast, att det inte går att läsa sig till äkta kunskap. Den kan bara nås genom samtal. Kunskapen ligger sedan i våra egna svar. Fortfarande vacklar uttolkare mellan kunskap och vishet när de skall definiera begreppet sophia. I det antika Aten talade man om snickarens, musikerns, poetens och kungens sophia. Sophia kunde också beteckna social smidighet: ”Smidighet (sophiê) är bättre än t.o.m. stor förtjänstfullhet (aretê).” Det handlar om såväl kunskap, färdighet som levnadssätt – samtidigt.

Sophia kan antingen betraktas som något hos den som vet och har upplevt mycket, det vill säga hos den som har en god allmänbildning; eller som något hos den som vet att föra sig och kan leva lyckligt. Men det ena utesluter inte det andra. Visheten kan ses som ett praktiskt kunnande som leder till goda handlingar.

Sokrates ansågs vara visast, för att han visste vad det var han inte visste. I Försvarstalet sade han sig inte vara rädd för döden, för han visste inte något om den. I hans ögon finns det bara ett enda ont, och det är det moraliska felsteget, och bara ett enda värde, ett enda gott, och det är viljan att göra det goda. Det är en tanke som Immanuel Kant senare ansluter sig till: ”Det högsta goda är en god vilja!”

Kant får bli förbindelsen mellan Platons lära om hur idén fortlever när tingen sönderfaller, och hur det goda framställs i våra ritualer. Något mer kan inte sägas om dem här, men Kant har uppenbarligen haft ett stort inflytande när en frimurares plikter formulerades i Ordens allmänna lagar.

Rune Carlsson