Utveckling eller anpassning

Hippokrates som levde mellan cirka 470 och 360 f.kr. brukar kallas ”läkekonstens fader”.

Som bekant har vår Orden en värdegrund, som skall utgöra ett stöd i vår strävan att förbättra oss själva. Ursprungligen uppfattades denna förbättring säkerligen som en utveckling mot att bli bättre kristna. Det gäller fortfarande, men i dagens individualistiska värld är det tänkbart, att medlemmarna har egna, delvis andra mål för sin förbättring.

Jag har ibland funderat över hur stort utrymme för förbättring det finns, när gener och miljöfaktorer som uppfostran, kamratkrets, arbetsliv och familj har gjort sitt, när vi vid lägst 21 års ålder kan bli medlemmar. Och hur ser eventuella individuella mål ut? Möjligen finns svar att hämta i modern managementlitteratur, men jag skall i sann frimurerisk anda söka svar hos uråldriga auktoriteter.

Hippokrates levde i Grekland omkring 400 f.Kr. och har kallats läkekonstens fader. Han tog upp filosofen Empedokles tankar om de fyra elementen: luft, eld, vatten och jord, och skapade en egen teori med fyra grundläggande kroppssafter: blod, gul galla, svart galla och slem.

Enligt Hippokrates är alla sjukdomar en följd av obalans mellan dessa kroppsvätskor. Vägen till bot ligger i att återställa balansen. Även utan att leda till sjukdom kan någon av kroppsvätskorna dominera. Beroende på vilken det är, uppstår något av de fyra temperament han tänkte sig.

  • Sangviniskt – livligt, entusiastiskt, lättsamt, spontant och kreativt.
  • Koleriskt – viljestarkt, drivande, hetlevrat och resultatinriktat.
  • Melankoliskt – reflekterande, försiktigt, noggrant och logiskt.
  • Flegmatiskt – lugnt och stabilt, tålmodigt och hänsynsfullt.

 

Eftersom balans är eftersträvansvärd, bör inget av temperamenten få alltför stor eller alltför liten plats i vår personlighet. Utveckling eller anpassning kan då ses som att i situationen eller mera långsiktigt hitta var balanspunkten bör ligga.

Som ett tankeexperiment kan vi fundera över vilken plats dessa fyra temperament kan ha bland frimurare. En sangviniker är naturligtvis en tillgång under brödramåltider och andra sociala sammanhang. Det förutsätter förstås att han inte är så extrem, att ingen annan kommer till tals. Fler än sangvinikern måste kunna trivas. Behöver vi några koleriker? Ja, en Ordförande mästare bör naturligtvis vara drivande och resultatinriktad, men några okänsliga känsloutbrott är logen förstås inte betjänt av.

Övriga ämbetsmän bör nog vara något av melankoliker. De behöver ju inte vara pessimister precis, men om de är noggranna i sin gestaltning av ritualerna och har förmåga att förklara deras innebörd, ökar självklart behållningen för deltagarna i logen. Återstår då flegmatiker. Är inte det ett temperament som är klippt och skuret för den ”vanlige” deltagaren?

Hippokrates kan nog ses som förespråkare för: ”Lagom är bäst.” För oss kan steget från en sådan insikt till att uppnå detta lagom i verkligheten vara stort. Jag har inga tips, men är övertygad om att ett balanserat temperament är ännu viktigare i den s.k. allmänna världen än i logen. Är rätta vägen att uppnå det genom utveckling eller genom anpassning.

Utveckling låter mera seriöst. Vi skall åtminstone inte fladdra som ett rö för vinden. En underbyggd uppfattning kan vara värd att kämpa för. Men vi agerar inte i ett vacuum. Vi måste anpassa oss till vår omgivning. Är utveckling möjlig utan att lyssna och ta intryck av andras argument?

Resonemanget har en del likheter med det som fördes av en av de förkättrade profeterna för den nya pedagogiken i dagens skola. Jean Piaget var kunskapsteoretiker och fick stort inflytande från mitten av 1900-talet. Han använde två begrepp för att förklara hur inlärning och utveckling går till hos barn. Assimilation innebär att ny information helt enkelt läggs till gamla strukturer av erfarenheter, tankar och minnen. Ackommodation är ett mera krävande sätt för lärande. Om den nya informationen inte passar in i de gamla strukturerna, kan den bara införlivas genom att de kognitiva strukturerna ändras och anpassas till den nya verklighet de har blivit varse. Det kan vara arbetsamt.

Piagets teori gällde alltså inlärning hos barn, men förmodligen kan även frimureriska läror assimileras eller ackommoderas. Som så ofta är det även här långt mellan teori och praktik. Men det kan ju vara intressant att fortsätta det påbörjade tankeexperimentet, genom att reflektera över hur vi egentligen tar emot och förvaltar ritualernas budskap.

Rune Carlsson