Kunskap


I tidigare inlägg har jag hävdat, att de som konstruerade Den svenska riten troligen påverkades av Immanuel Kant (1724-1804). Hans tänkande märks i ritualerna, främst då hans etiska teorier, men även, som jag strax skall visa, hans kunskapssyn. Det finns förstås många andra sätt att betrakta det vi håller på med, men nu tänker jag, utan att närmare gå in på ritualerna, ge några exempel på Kants inflytande. En frimurare märker snart vad jag är ute efter.

I sin bok, Kritik der reinen Vernunft från 1781, utforskar Kant gränserna för den mänskliga kunskapsförmågan. Han menar att all vår kunskap börjar med erfarenheten och hur vi bearbetar den med vårt förnuft. Men, för att göra tillvaron begriplig måste vi också ge utrymme för tro, intuition och samvete. (Moderna forskare lär påstå, att vi bara använder en procent av vår hjärnkapacitet för medvetna tankeprocesser, vilket ibland märks!)

Kant delar upp kunskapen i två slag. Det vi har sett, upplevt eller hört berättas, och som verifieras av det vi uppfattar som verkligheten omkring oss, ger oss den kunskap som Kant kallar ”kunskap a posteriori”. Vi får också annan kunskap, sådan som är oberoende av erfarenheten, och som har andra kriterier för sin giltighet, till exempel matematisk kunskap med sina axiom och bevis. Den kallar Kant ”kunskap a priori”.

Kant gör ytterligare en distinktion, utöver att han skiljer mellan kunskap a priori och kunskap a posteriori. Han tar då sin utgångspunkt i logiken och satslärans begrepp. En sats, eller åtminstone ett påstående, har subjekt och predikat. Enkelt uttryckt innehåller Predikatet det som sägs om subjektet, till exempel vad någon gör eller vad som sker. Subjektet säger, vem (vad eller vilka) som är eller gör något.

Kant talar om Analytiska omdömen. Predikatet är där underförstått i subjektet. ”Alla frimurare är män” eller ”Alla ungkarlar är ogifta” är analytiska omdömen, eftersom manligt kön är underförstått för subjektet frimurare, och ogift civilstånd är underförstått för subjektet (och substantivet) ”ungkarl”. ”Alla här närvarande är frimurare” är ett Syntetiskt omdöme, eftersom ”frimurare” inte är underförstått i begreppet ”närvarande”.

Omdömen a posteriori är alltid syntetiska. De säger något om verkligheten, som vi inte kan få fram genom att bara analysera de ingående begreppen. Analytiska omdömen är alltid a priori. De kommer inte från vår erfarenhet, utan från hur vi hanterar begreppen. Men finns det syntetiska omdömen som också är a priori? Jo, säger Kant. Ett exempel är påståendet, att triangelns vinkelsumma är 180°. Påståendets predikat ingår inte i subjektet. Det är alltså ett syntetiskt omdöme. Vi kan inte undersöka och få erfarenhet av alla trianglar. Påståendet kan bara verifieras genom ett logiskt resonemang om de ingående begreppen. Omdömet är a priori.

När Kant visar att det finns syntetiska omdömen a priori, får det särskild betydelse för metafysiken. Den är beroende av sådana omdömen när den säger något om det som ligger bortom vår erfarenhet, som Guds existens, evigt liv och kanske viljans frihet.

Vad har detta med frimureri att göra? Jo, den uppmärksamme frimuraren märker, att förnuft och intuition, som behandlas i Kants teorier, också finns representerade i våra ritualer. I första graden gestaltas kunskap a priori och kunskap a posteriori. De verktyg och den geometri, som medeltida stenmästare använde i sitt yrke, använder vi för att symbolisera metafysiska frågor. Den användningen är förstås betydligt äldre än Kant, men hans kunskapsteori kan bidra till vår förståelse. Kants etik, som jag har berört i tidigare inlägg, finns med i form av påpekanden om en frimurares plikter.

På motsvarande sätt skulle jag kunna visa på kopplingar mellan Aristoteles och vår andra grad, liksom mellan Platon och tredje graden. Om man nu är så intresserad av filosofer, varför inte söka sig till filosofin istället för till vår Orden? Varför inte till båda, svarar jag! Det finns dock en skillnad. För att få behållning av filosofin måste man vara beredd att ifrågasätta dess sanningar. För att få behållning av Frimurarorden är det inte så konstruktivt att ifrågasätta frimureriet. Möjligen kan kritik riktas mot enskildheter, men bortsett från tolkning och praktik kommer en Orden som ett paket. Medlemmarna kan bara acceptera det eller förkasta det helt.

För Ordens och vår egen utveckling är det viktigt, att var och en, inom gällande ramar, får uppfatta ritualernas innehåll på sitt eget sätt. Alla sätt jag har kommit i kontakt med har varit seriösa. Vår Orden kan därför påstås vara något annat och något mer än en ren sällskapsorden. Den, som vill hämta inspiration för sina reflektioner över ritualernas, har många andra än Kant att vända sig till. Han är inte oemotsagd. Huvudsaken är nog att vi bildar oss en egen uppfattning.

Rune Carlsson