Vår kristna grund

I ett tidigare inlägg: ”Förnuft och känsla”, har jag försökt beskriva en begreppsvärld, som kan ha påverkat hertig Karl och hans närmaste krets när de utvecklade den svenska riten. Frågan är om vi, som har helt andra erfarenheter än de, kan tolka deras skapelse på det sätt de tänkte sig. Vårt frimureri är kanske ett annat än deras – trots oförändrade ritualer.

I inlägget berörde jag kyrkans roll i 1700-talets samhälle. Av olika skäl har jag fått viss insyn i hur den rollen ser uti dag. Delvis till min egen förvåning kom jag att bli inblandad, både på församlings- och stiftsnivå, i Svenska kyrkans frigörelse från staten vid sekelskiftet 2000. Jag märkte då, att Svenska kyrkan kan vara mer förändringsbenägen än vår Orden är. Exempelvis har Bibeln ändrats flera gånger under den tid våra ritualer behållits i stort sett oförändrade. År 1800 gällde Karl XII:s Bibel. Gustav V:s Bibel fastställdes 1917. Den senaste översättningen kom år 2000. Även kyrkohandbok, evangeliebok och psalmbok har förnyats flera gånger.

Ändringarna har motiverats av att bibelforskningen har gjort framsteg, vilket gjort det möjligt att komma närmare ursprunget, samtidigt som språkutvecklingen har gjort de gamla texterna svårbegripliga. Nya formuleringar har gjort innehållet klarare, men de har kritiserats för att traditioner bryts och för att gammal klang går förlorad. Men i direktiven för den senaste översättningen ingick, att språket skulle vara idiomatiskt (genuint och begripligt för nutidens människor) och inklusivt (inte slentrianmässigt ha mannen som norm).

Skulle samma krav kunna ställas på våra ritualer? Sannolikt inte! Ritualerna vädjar nog mera till känslan än till förnuftet. Även bibeltexter vädjar till känslan, men de är kopplade till förnuftet genom teologin, det vetenskapliga studiet av religionen, som finns i både konfessionella och icke konfessionella versioner.  Även frimureri kan studeras vetenskapligt, men det är inte det vi gör under en vanlig logekväll.

Om nu Bibeln har ändrats, och sannolikt även tolkningen av våra ritualer har förändrats under 200 år, kan man fråga sig om även frimurares förväntningar på Orden har förändrats. Dagens recipienter uppger ofta en önskan om personlig utveckling, som skäl till att de söker sig till vårt brödraskap. Det är möjligt att våra första föregångare hade samma önskan. Däremot är det mindre sannolikt att synen på utveckling var densamma då som nu.

Troligen satte 1800-talets frimurare likhetstecken mellan personlig utveckling och att komma till en fastare tro; att lära sig leva i Herrans tukt och förmaning – om de överhuvudtaget tänkte i de termerna. Idag handlar nog idealen mindre om religiösa krav, mera om självförverkligande, personlig frihet och individens värde som den är.

Gemensamt för frimurare nu och då är förmodligen ändå en önskan om att göra tillvaron begriplig, eller åtminstone att göra frimureriet begripligt, och en strävan efter just personlig frihet. Vad som menas med frihet beror i hög grad på omständigheterna. När vi i vårt land ser på tankefrihet, yttrandefrihet, rörelsefrihet och frihet från svält och umbärande som självklara, kan många andra bara drömma om sådant. För 200 år sedan hade inte ens frimurare full frihet, trots att de då hörde till de priviligierade i samhället.

När det gäller att göra tillvaron begriplig har kyrkan haft en central roll. Kyrkan har också bidragit starkt till nationsbygget. Det bidraget gavs inte utan kamp, kamp om makt och inflytande, men även kamp om den ”rätta” läran. Många tror nog att Sverige blev protestantiskt genom Gustav Vasa. Den processen började emellertid tidigare och slutfördes inte förrän genom Uppsala möte 1593 och slaget vid Stångebro 1598. Diskussioner om läran och om trons innebörd fortsätter förstås. Vår strävan efter frihet fortsätter också. Sverige fick full religionsfrihet först genom religionsfrihetslagen 1951. Alla (utom statschefen) fick då rätt att fritt tillhöra eller inte tillhöra en kyrka. Ändå hade redan 1809 års regeringsform utlovat var och en ”fri utövning av sin religion”. Först mot slutet av seklet blev det tillåtet att lämna statskyrkan, men då endast för att gå till ett annat ”godkänt” samfund.

Den religiösa mångfalden i Sverige har ökat starkt sedan 1800-talet. Det har även samhällets sekularisering. Sverige hör till världens mest sekulariserade länder. Varje vecka firar ändå 500 000 svenskar gudstjänst. Svenska kyrkan dominerar med 6 miljoner tillhöriga. Frikyrkorna har ca 300 000 medlemmar, de flesta i Equmeniakyrkan och Pingströrelsen. Islamiska och ortodoxa eller österländska kyrkor har tillsammans lika många. Romersk-katolska kyrkan har 100 000 medlemmar. År 1800 rekryterades frimurare ur en population där alla tillhörde statskyrkan. Fortfarande hör till urvalskriterierna för frimurare att de skall vara män med kristen bekännelse, men vi är naturligtvis inte opåverkade av vår omgivning.

En systematisk jämförelse mellan frimureriska tal och föredrag under början av 1800-talet och motsvarigheter under början av 2000-talet, skulle säkert visa många likheter, men också en hel del olikheter. Förklaringen kan vara, att gemenskap och logearbete är så centrala. Frimureri är mera en aktivitet än en teori. I praktiken anpassar frimurare efterhand sin Orden till sin tid. Hur intressant skulle den annars vara? Jag tänker då på innehållet. En teaterföreställning kan utspela sig i historisk tid, men för att vara intressant måste innehållet tala till den publik som sitter i salongen.

Rune Carlsson