Godheten

I ett tidigare inlägg har jag reflekterat över SFMO:s valspråk: Veritas persuadet – ”Sanningen övertygar”. Inlägget fick rubriken: ”Sanningen”. Begreppet kan i detta sammanhang antas ha en något annorlunda betydelse än det har i vanligt språkbruk. Det ligger närmare begrepp som ”Godhet”, ”Rättvisa” eller liknande.

Som ”Sanningen” vanligen uppfattas är den verifierbar. Vi uppfattar den med hjälp av förnuftet. Om praktisk erfarenhet visar att ”Sanningen” inte överensstämmer med verkligheten, måste vi söka en ny och bättre sanning. Med ”Godheten” förhåller det sig annorlunda. Vi känner nog igen den när vi ser den, men den är svår att definiera. Den har mera med känsla än med förnuft att göra.

Inte heller ”Sanningen” är frikopplad från känslan. Det beror bland annat på att vi människor har en tendens att ljuga. Vi ”slirar” ibland på sanningen. Vi kan göra det med ett gott uppsåt, men också av bekvämlighet eller för att framstå i en bättre dager än vi förtjänar. En lögn som överensstämmer med våra fördomar håller vi gärna för sann. Intrycket förstärks om lögnen upprepas. När vi har bestämt oss för vad som är sant, bortser vi gärna från dementier, även om de skulle vara välgrundade. Det är också lätt att glömma en dementi. Vi kan åtminstone glömma dess argument. Ämnet ligger däremot kvar i tanken. Dementin riskerar därmed att läggas till det antal gånger vi har hört lögnen. Vår felaktiga uppfattning blir då ytterligare bekräftad.

”Godheten” är förstås ännu mer beroende av känslan. Jag har läst ett makabert exempel på hur etikens rätt och fel inte är en gång för alla given. En familj fick sin hund överkörd och dödad. I ett familjeråd diskuterades vad man skulle göra med kvarlevorna. Någon hade hört att kineser gärna äter hund. Familjen enades om att hedra hunden genom att tillaga och äta upp den. Hunden var ju redan död. Den skulle inte skadas ytterligare. Ingen utanför familjen skulle få veta något om hundens öde. De flesta av oss torde ändå reagera med bestörtning och avsmak över familjens beslut. – Varför?

Godhet och etiskt riktiga handlingar beror mycket på sociala konventioner. Gustav Fröding har belyst sanningens relativitet i dikten Vad är sanning ur ”Gitarr och dragharmonika”:

Dock syns mig sällsamt, att det enda sanna
så underbart kan byta form och färg.
Det, som är sanning i Berlin och Jena,
är bara dåligt skämt i Heidelberg.

Vår uppfattning om rätt och fel påverkas av vår uppfostran. Det vi har lärt oss och vad vi sluter oss till genom vårt förnuft hjälper oss på vägen. Den gyllene regeln: ”Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem” (Matt. 7:12) är en god ledstjärna. Regeln finns i olika formuleringar i många religioner. Men blir världen en bättre plats om alla gör mot alla, som de vill att alla skall göra mot dem? Vill alla bli behandlade som jag vill bli behandlad? Filosofen Lars Gustafsson har betecknat uppmaningen som en distributionsprincip snarare än en etisk regel. Men som alla bibelord måste detta sättas in i sitt sammanhang. Det föregås av liknelsen med flisan i din broders öga och bjälken i ditt eget, och det följs av orden: ”Gå in genom den trånga porten!” Regeln måste förstås tillämpas med förnuft. Den kräver också ett stort mått av empati och medkänsla. Vi måste kunna sätta oss in i andra människors situation och vara beredda att handla därefter. Därmed är kanske ”Den goda viljan” grunden för all etik. Åtminstone hävdade Immanuel Kant det.

Den goda viljan visar sig i hyfs och uppmärksamhet. Vad beror de av? Människan är ingen isolerad varelse. Hon är beroende av sin omgivning och måste samspela med den. De flesta är angelägna om sitt anseende, inte minst inför sig själva. Den rätta handlingen är förmodligen mindre beroende av etiska regler än av känslan av att tidigare ha handlat rätt eller fel. ”Bra erfarenheter följer av dåliga erfarenheter, vilka i sin tur beror på inga erfarenheter.” Alla är förstås inte så noga med sitt anseende. ”Makt korrumperar. Absolut makt korrumperar absolut” (Lord Acton). Historien har beklagligtvis gett exempel på att politisk och religiös makt har förtryckt människor. Men vanligtvis är hyfs och uppmärksamhet olja i samhällsmaskineriet. Även ”Godheten” måste vi alltså vara beredda att ompröva och utveckla, om den visar sig fungera mindre bra i praktiken. Liksom ”Sanningen” är den beroende av förnuft och erfarenhet.

Kan några frimureriska slutsatser dras av detta resonemang? Troligen! Våra ritualer skall gestaltas som de har fastställts. Gång på gång i över 200 år har de upprepats på i stort sett samma sätt. De är verifierbara mot originalet och därmed på sitt sätt ”sanna”. Många tal och föredrag syftar till att utforska denna sanning. Men innehåller ritualerna någon ”högre sanning”, mera lik ”Godheten”? Förmodligen, men den finns i vår tolkning – om den ges ”rätt” inriktning. Vi bör kanske inte förvänta oss några svar av ritualerna, men de kan inspirera oss till att reflektera över etiska frågor. Det är inte ritualerna som skall utvecklas, utan vi själva.

Kan reflektionen i sig göra oss till bättre människor? Knappast! Det är först när den tillämpas och prövas i ”Den allmänna världen”, som den möjligen kan ge resultat. Om nu ordet ”dygd” kan användas i modernt språkbruk, vill jag gärna citera Aristoteles: ”Vi blir dygdiga genom att utföra dygdiga handlingar.”

Rune Carlsson