Legender, allegorier och symboler

Sokrates.
Sokrates tar hellre emot giftbägaren än bryter med sina principer. Den franske konstnären Jacques-Louis David utförde målningen år 1787.

Enligt uppgift pågår en översyn av Ordens Allmänna Lagar (OAL). Jag har ingen aning om vad den syftar till, men kan förstås spekulera. Redan i första paragrafen av första kapitlet, i den version av OAL som fastställdes 2001, redovisas Ordens syfte: ”Att meddela sina medlemmar upplysning i den ädla vetenskapen att öva dygden och kuva lasten . . .” Av fjärde paragrafen framgår att Orden använder sig av legender, allegorier och symboler för att meddela sina kunskaper. Hela andra kapitlet handlar om en frimurares plikter.

De som skall göra översynen har fått en grannlaga uppgift. Jag förmodar att det blir en balansgång mellan att bevara värdefulla traditioner och att anpassa Orden till den verklighet i vilken dagens frimurare lever. Uppgiften blir inte lättare av att vi har tolkningsfrihet när det gäller de legender, allegorier och symboler, som gestaltas i våra ritualer. De ”sitter i väggarna” och påverkas kanske inte så mycket av en ny OAL. Men ritualerna kan knappast få tolkas hur som helst. OAL kan antas vara menad att peka ut en riktning och att ange ramarna för våra reflektioner om etiska och existentiella frågor.

Att diskutera OAL, om det nu alls är tillbörligt för vanliga medlemmar i en orden, är ingen liten fråga. De är ju grundläggande för all vår verksamhet. Jag kommer att tänka på Sokrates. För honom var etikens teori och praktik lika viktiga. Etik kräver både reflektion och engagemang. Han påstås ha sagt: ”Vi diskuterar ingen liten fråga, utan frågan om hur vi bör leva!” Hur Orden hittills har formulerat sådana frågor antyds av de ord som jag har kursiverat i första stycket. Låt oss titta närmare på dem.

Först något om Ordens kristna grund. Kristi föredöme är naturligtvis centralt, därmed också det kristna kärleksbudet, agape, som handlar om Guds kärlek till oss, liksom vår kärlek till Gud och till vår nästa. OAL citerar Matt 7:12: ”Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem.” Det hör till saken, att det idag inte finns någon enhetlig uppfattning bland kristna om etiska frågor. Men kristen religion är inte i första hand ett etiskt system. Den anvisar ett sätt att leva som får moraliska konsekvenser. Det gör att även mera specialiserade, sekulära etiska system blir intressanta. Är det sådana som antyds i OAL?

Den grekiska filosofen Aristoteles levde mellan åren 384 och 322 f.kr.

Dygd och last är begrepp som hör hemma i den så kallade dygdetiken. Dess främste företrädare var Aristoteles. Han menade att vi blir dygdiga genom att utföra dygdiga handlingar. En modern företrädare är den dansk-amerikanske psykologen Erik H Erikson. För båda tycks människans karaktär och hur den utvecklas vara viktigare än enskilda handlingars konsekvenser, vilka istället betonas inom konsekvensetiken. OAL syns alltså ansluta sig till dygdetiken. När OAL talar om en ädel vetenskap, använder den ett traditionellt begrepp. Modern vetenskap är något helt annat. Den arbetar, till skillnad från religionen, med hypoteser, inte med sanningar. De stora paradigmskiftena sker när vedertagna ”sanningar” falsifieras.

I det kapitel av OAL som ägnas åt pliktetiken tycker jag mig känna igen Immanuel Kant. Hans bok Vad är upplysning? gavs ut 1784 och Kritik av det praktiska förnuftet 1788. De torde ha funnits tillgängliga för dem som först formulerade OAL för över 200 år sedan. Kant ansåg att det högsta goda var en god vilja. Vårt handlande bör enligt Kant inte bestämmas av något yttre tryck eller tvång, inte heller av religiösa eller världsliga straff eller belöningar. Det moraliska förnuftet ensamt bör bestämma vårt handlande.

Om det vore tillåtet, skulle jag önska mig ett tillägg till OAL:s beskrivning av en frimurares plikter. Hur skall vi handla i en konkret situation, om två eller flera av dessa plikter strider mot varandra? Den engelske filosofen W D Ross menar att vi måste skilja mellan plikter som gäller prima facie (vid första anblicken) och faktiska plikter. Det innebär, att de plikter som OAL räknar upp kan gälla som utgångspunkt, men om vi ställs inför en valsituation, där vi måste avgöra vilken av dem som skall få överhand, måste vi lita till vår intuition. Intuitionen får oss att inse vilken som är vår faktiska plikt. Bekräftar inte det Kants krav på autonomi och ett samband mellan plikt- och dygdetik? En dygdig människa med god karaktär borde ju ha en ”bättre” intuition än en med sämre förutsättningar.

Så något om legender, allegorier och symboler. Ibland tar vi nog de begreppen som självklara, men det kanske kan vara bra att granska dem något. Ordet legend betyder egentligen ’det som bör läsas’. Det finns helgonlegender och legender som utgör underlag för olika slags ritualer. De kan handla om historiska eller uppdiktade personer. Deras syfte är att förmedla ett budskap, inte att berätta om historiska fakta. För att förstå en legend bör man ha någon förkunskap om det ämne som behandlas.

En allegori liknar en vanlig berättelse eller en saga, som kan tolkas så att den förmedlar ett budskap i ett helt annat ämne än det den ser ut att behandla. Ett exempel är Sagan om hästen (1740) av Olof von Dalin. På ett ytligt plan handlar den om hästen Grålle och hans ägare. Den kan läsas som en saga, men handlar egentligen om Gustav Vasa och Sveriges regenter 200 år framåt i tiden med bland annat Hilmer (Gustav II Adolf) och Härkuller (Karl XII). Den ger tillfälle till fyndiga betraktelser över Sveriges historia. Ett mera sentida exempel är tidskriften Krokodil, som gisslade det sovjetiska samhället i den satiriska allegorins form.

Allegorin kan uttrycka det som inte kan sägas rakt ut, men kräver också viss förkunskap eller förväntan för att kunna förstås. Till allegorins fördelar hör, att den talar både till förnuftet och känslan, den sätter fantasin i rörelse och kan leda till nya, oväntade och spännande slutsatser.

Symbolen slutligen är en bild eller ett föremål, som har en inneboende betydelse utöver att vara sig själv. Den kan liknas vid ett fönster, som kan beskrivas bokstavligt med karmar, glasruta med m.m. Fönstret kan också tjäna som metafor (överföring) över vad vi kan se genom det. Symboliskt kan det vi betraktar genom fönstret vara ett dimhöljt landskap där dimman lättar och vi ser fler och fler detaljer. Vilka detaljer vi uppfattar beror på vår kunskap och föreställningsvärld. Helheten i det vi ser är större än summan av delarna. För att förstå metaforen eller symbolen måste vi vara medvetna om sammanhanget. Även här krävs en förkunskap och en rimlig förväntan om vad vi skall få se. Annars ser vi bara fönstret eller kanske en brandvägg.

Symbolen har minst fyra betydelsenivåer. Den har först sin uppenbara eller bokstavliga betydelse. Den har också en allegorisk betydelse, som exempelvis ”fönstret mot världen”. Den tredje nivån är den personliga betydelsen. Det är inte troligt, att vi alltid förstår frimureriska eller religiösa symboler på det sätt som ritualkonstruktörerna gjorde. Vi lever ju i en helt annan värld än de hade möjlighet att föreställa sig. Även bland dagens frimurare finns olika personliga tolkningar. Den fjärde nivån är den mystiska betydelsen. Den kan förmedla en känsla av delaktighet i det heliga.

De som påstår att allt i en logelokal har symbolisk betydelse bör betänka, att det medeltida kyrkorummet var en stor bilderbok, där varje detalj hade sin djupa mening och betydelse. Även den icke läskunnige kunde tolka symbolerna. Den förmågan har till stora delar gått förlorad. Endast några få av de gamla symbolerna är läsbara för oss idag, till exempel korset, lammet, duvan m.fl. Hur många kan exempelvis idag förklara alla religiösa symboler i Habo kyrka, så som den ser ut sedan 1723? Till levande kunskap hör den om evangelisternas symboler: Matteus – människa, Markus – lejon, Lukas – oxe och Johannes – örn. Mindre känt är att dessa symboler också kan stå för fyra av Israels stammar: Ruben, Juda, Efraim respektive Dan. Symboler kan vara mer eller mindre lättlästa. Det finns också både döda och potentiella symboler.

Våra ritualfäder kan ha lagt in flera symboler i logerummet än vi idag kan tolka. Hur relevanta är de i så fall? De går att återuppväcka, men vi kan också skapa våra egna symboler! Jag föreslår ingen ikonoklasm – de gamla, begripliga symbolerna duger väl, men i våra reflektioner måste vi utgå från vår verklighet, inte den som fanns för länge sedan.

Rune Carlsson