Tempelherrar i myt och verklighet

Carl Friedrich Eckleff
Carl Friedrich Eckleff lade grunden för det svenska systemet inom Svenska Frimurare Orden.

Den på sin tid tongivande frimuraren Carl Friedrich Eckleff intresserade sig i mitten av 1700-talet för Tempelherrarna. Senare odlade hertig Karl samma intresse, inte minst genom sitt engagemang i Strikta Observansen, en skapelse av Karl Gotthelf von Hund på 1750-talet, vilken hävdade denna obskyra och snart avsomnade ordens samband med just Tempelherrarna.

Tempelherrarna torde vara mest kända för sina insatser under korstågen i början av 1000-talet. Att Eckleff och hertig Karl fängslades av denna krigiska orden har av allt att döma inte mycket med verklighetens tempelriddare att göra. Genom myter, legender och allegorier användes de för utläggningar om riddarideal och en inre kamp för egen förbättring.

I boken ”Korstågen – Européer i heligt krig under 500 år” (Dialogos 2017) av professorn i historia vid Stockholms universitet, Kurt Villads Jensen, skingras mycket av den mytbildning som har omgett Tempelherrarna. När Tempelherreorden grundades år 1119 bestod den av en kärna av nio personer, ledda av Hugo av Payens. De gav samma löfte som var brukligt för munkar: att leva i fattigdom, celibat och lydnad. Dessutom lovade de att hålla sin skyddande hand över pilgrimer i Det heliga landet. Möjligen inspirerades de av johanniterna, ett brödraskap som drev sjukhus och erbjöd omvårdnad i Jerusalem långt innan korstågen inleddes. Påven godkände johanniterna som orden 1113. Tempelherreorden fick motsvarande godkännande 1128.

Vad var det som fick tempelherrar och andra korsfarare ”att ta korset”, som det hette? Därom finns olika teorier och säkert olika individuella motiv. En viktig faktor var att korståg förbands med avlat. Den som stred för Guds ära gjorde sig förtjänt av syndernas förlåtelse och fullständig frälsning. I det rättfärdiga kriget var alla medel tillåtna, om de tjänade påvens och kyrkans intressen. I evighetens perspektiv föreföll alla jordiska offer som obetydliga. Det går att se obehagliga paralleller till hur dagens IS-krigare tycks resonera. (Men hur kristna fanatiker betedde sig för 1000 år sedan kan förstås inte ursäkta muslimska extremisters illgärningar idag.)

Påve Urban II och senare påvar, liksom Bernhard av Clairvaux och andra kyrkomän, var ivriga förespråkare för korstågen. I första korståget som startade från olika håll i Europa våren 1096 beräknas mer än 100 000 man (och en del kvinnor) ha deltagit. Endast en tredjedel av dem nådde målet, Jerusalem, sommaren 1099. De flesta omkom i strider på vägen och genom sjukdomar, svält, törst och andra umbäranden. Ödet för muslimerna i Jerusalem blev än värre. I en blodig massaker höggs de flesta ihjäl eller såldes på lokala slavmarknader. Det har talats om 70 000 offer och att likstanken länge låg tung över staden efter att den intagits.

Tempelherreorden kan knappast lastas för alla dessa dödsoffer. Den grundades ju först senare. Men tempelriddare försvarade tagen terräng och deltog i följande korståg. Jensen skriver: ”Tempelherrarna fick snabbt rykte om sig att vara hårdhudade typer som aldrig frågade hur många fiender de hade mot sig, utan bara var fienden fanns.”

Flera inflytelserika teologer uttalade sig om kriget som medel. Augustinus slog redan på 400-talet fast att krig endast fick föras om en överordnad auktoritet befallt det eller gett tillstånd till det. Han ansåg att krigets mål inte borde vara att tvinga de otrogna att bli kristna. Mot kättare däremot, som avfallit från den rätta tron, fick alla medel användas för att återföra dem till ”sanningen”. Thomas av Aquino, som dog 1274, gick längre. I princip borde ett korståg, ansåg han, sluta med att alla otrogna blir utrotade, eftersom de alla är en fara för kristendomen.

Påvemakten nådde varken sina världsliga eller andliga mål med korstågen – åtminstone inte långsiktigt. I slutet av 1200-talet drevs Tempelherrar och andra kristna ut ur Det heliga landet. En av få bestående politiska förändringar berodde på en omdömeslös intervention i en tronföljdskonflikt under fjärde korståget omkring år 1200, vilken tillfogade Bysans irreparabla skador och ödesdigert försvagade Östroms förmåga att stå emot muslimska turkars framryckning. Konstantinopels fall 250 år senare blev en följd av korstågets härjningar.

Till försvar för Eckleffs och hertig Karls intresse för Tempelherrarna kan sägas att deras koppling mellan korset och svärdet faktiskt hade det goda med sig, att ett intresse väcktes för diskussioner om vad som kunde betraktas som ett rättfärdigt krig. Gud var den högsta auktoriteten bakom korstågen. De var därför inte bara bellum iustum, utan bellum iustissimum – det allra mest rättfärdiga kriget. Korstågen hade dessutom en personlig aspekt. De gav ju de troende möjlighet till avlat. Alla borde därför ges möjlighet att delta.

Diskussionerna om det rättfärdiga kriget fick så småningom en svensk koppling. Hugo Grotius brukar betraktas som folkrättens fader. Han var en nederländsk teolog, som från 1634 var Sveriges ambassadör i Paris. Hans skrift: ”De jure belli ac pacis – Om krigets och fredens rätt” citeras fortfarande i utläggningar om krigets lagar. Numera anses en stat kunna föra ett rättfärdigt krig, under förutsättning att:

  • det är uppenbart att den riskerar att tillfogas varaktig, svår och oundviklig skada,
  • alla fredliga medel att undvika konflikten har prövats,
  • användning av våld för att möta våld kan lyckas häva aggressionen,
  • mer våld inte brukas än nöden kräver.

Jensen menar att kriterierna för det rättfärdiga och nödvändiga kriget fortfarande är de samma som under medeltiden, men med den skillnaden, att den bakomliggande auktoriteten numera inte är  Gud eller påven, utan FN eller något annat organ (USA?). Principerna kan lika gärna kopplas till demokrati och mänskliga rättigheter som till medeltidens sanning och kristendom. Han påstår att det i övrigt inte skett någon avgörande brytning mellan den tidens och vår syn på om krig är berättigade eller inte. Helt avgörande tycks däremot val av ideal vara. Mig veterligt har inte två demokratier gått i krig mot varandra. Men, även demokratier kan tvingas ta ställning till hur mycket ondska de kan acceptera och när de måste ta till våld för att försvara det goda.

Baser för Tempelherrarna spreds över hela Europa, innan orden upplöstes av påven Clemens V år 1312 genom bullan Vox in exelso, men av någon anledning kom den aldrig till Sverige. Det finns dock en koppling hit. Bernhard av Clairvaux, som med påvlig fullmakt predikade sitt stöd för rekrytering av korsfarare, var cistercienser. Hans orden var stor i Sverige före reformationen, och hade kloster bland annat i Alvastra, Varnhem och Nydala.

En annan intressant koppling hoppas jag kunna återkomma till i ett kommande inlägg. Hugo av Payens, som var Tempelherrarnas ordensmästare i 20 år, sägs ha varit gift med Katherine St. Clair. Hon kan alltså ha tillhört den släkt Sinclair, som förknippas med Rosslyn Chapel, en mytomspunnen kyrka någon mil söder om Edinburgh. Den förknippas i sin tur med både Tempelherrar och Graalmyt – bluff eller ett korn av sanning?

Rune Carlsson