Evolution eller revolution

Släktet homo sapiens, som funnits i 200 000 år, lär ha genomgått en kognitiv revolution för 70 000 år sedan. Våra förfäder fick förmågan att uttrycka fiktiva föreställningar genom språket. Det fick en avgörande betydelse för människans fortsatta utveckling. Mycket hårdraget kan det sägas, att det första, avgörande villkoret för någon att kalla sig frimurare uppfylldes.

Vårt urgamla brödraförbund har förstås en betydligt kortare historia än så. Men ibland görs försök att förlänga den genom att hävda Noa, Moses, Salomo eller andra för- eller tidighistorisk figurer som de första frimurarna. När uppstod frimureriet egentligen? Har det utvecklats evolutionärt eller stegvis (revolutionärt) under några avgörande skeden?

De som hävdar ett medeltida ursprung för frimureriet hänvisar ofta till det s.k. Regiusmanuskriptet. Det är ett poem skrivet på latin, troligen i slutet av 1300-talet. Det innehåller regler för de s.k. operativa (fri)murare, som vi brukar räkna som våra föregångare. Texten inleds: ”Hic incipiunt constituciones artis gemetriae secundum Eucyldem” – Här börjar reglerna om konsten i geometri enligt Euklides. Än idag anser frimurare att geometri är en viktig vetenskap. Regius och andra medeltida dokument innehåller ord och begrepp som vi fortfarande använder, men de lär i övrigt ha föga med vårt frimureri att göra.

Att frimureriet har ett medeltida ursprung har ifrågasatts, inte minst i England, vilket har viss betydelse, eftersom frimureriets vagga anses ha stått där. Troligen började operativa loger ta in icke-operativa (icke yrkesverksamma som stenhuggare) medlemmar under 1600-talet. Den första dokumenterade receptionen av en icke-operativ frimurare, Elias Ashmole, ägde rum 1646. Vi kan spekulera om anledningen.

De nya medlemmarna tycks ha varit betydande män i staten. Det var förstås en fördel att ha sådana i sina led, inte minst eftersom de hemlighetsfulla logerna möttes av misstänksamhet av både kyrka och stat. Icke-operativa murare bidrog med såväl inflytande som pengar. Det senare var inte minst viktigt. De största byggnadsprojekten var slutförda och medlemsantalet i logerna minskade. Ekonomin började vackla och logerna fick svårare att klara sina åtaganden för medlemmarnas välfärd.

Religiösa inslag var inte främmande för bygghyttorna. De måste ha varit särskilt påtagliga vid bygge av katedraler och kyrkor. Alla skrån hade, åtminstone före reformationen, skyddshelgon och ofta ett eget altare i någon kyrka. Religionen var ständigt närvarande. Det är naturligt att tänka sig att icke-operativa murare, som inte hade så stort intresse av just stenhuggeri, intresserade sig mera för etiska och existentiella frågor. Icke-operativa murare tog ytterligare ett steg och blev spekulativa frimurare, kanske först inom den ursprungliga logen senare i egna loger.

Denna utveckling var särskilt tydlig i Skottland. Där fanns klubbar eller gillen där medlemmar ur noblessen kunde odla religiösa och sociala intressen utanför kyrkan. Efter reformationen förbjöds dessa. Av olika skäl sökte sig medlemmarna istället till murarloger, där de välkomnades och kunde fortsätta att odla sina intressen. Varken staten eller kyrkan motsatte sig verksamheten, åtminstone inte inledningsvis. Ett spekulativt frimureri kan alltså ha uppstått i Skottland redan under slutet av 1500-talet.

Hur såg då dessa tidiga frimurares ritualer ut? Ingen vet. De första bevarade ritualfragmenten är från omkring 1690. Kunskapen om ritualerna tycks ha vidarebefordrats muntligt. När den första storlogen grundades 1717 lär ritualerna emellertid ha omarbetats i grunden, åtminstone i en del loger. När två storloger, the Antients och the Moderns, slogs ihop till the United Grand Lodge of England (UGLE) 1813 förändrades ritualerna återigen. Syftet var att överbrygga en hel del olika uppfattningar om vad som var ”rätt”.

När frimureriet fördes från Frankrike till Sverige av greve Axel Wrede Sparre 1735 fick han med sig ritualer som då var aktuella även i England. Däribland för den nyligen introducerade tredje graden. De första svenska logerna fick sina konstitutorial från en ”irreguljär” storloge i Frankrike. Först på 1760-talet fick loger i Sverige konstitutorial av en Engelsk storloge. Den hade självpåtaget börjat erkänna storloger och loger runt om i världen. När hertig Karl var på väg att slutföra sin ritualrevision i slutet av 1700-talet höll han sig informerad om utvecklingen i England genom diplomaten Jöran Silfverhielm.

När ritualerna för ”den svenska riten” fastställdes år 1800 var Svenska Frimurare Orden självständig, men hertigen var förmodligen angelägen om att London inte skulle anse den vara irreguljär. Ritualerna skiljde sig en hel del från de engelska, inte minst i första graden, som fick en helt ny utformning enligt ett förslag av Wilhelm Tornérhjelm, som marscherat rask till att bli hertigens förtrogne från att 1795 ha recipierat i grad I till III. Han fick, som ämbetsman i storlogen, sin grad X 1801.

Den engelska storlogen har en helt annan ritualsyn än den svenska, vilket dess föregångare också hade. För oss är det naturligt, att ritualerna skall tillämpas enhetligt av alla loger inom systemet. I England ansågs det meningslöst att försöka införa centralt fastställda ritualer. Åtminstone de loger som hävdade uråldrigt ursprung kunde förväntas ignorera dekret om sådana. Skillnader i hur ritualer tillämpas var alltså inget problem. Loger och storloger erkänns eller förklaras illegitima på andra grunder.

Den första konstitutionen för Premier Grand Lodge of England fastställdes 1723. Nuvarande UGLE får sin auktoritet genom the Book of Constitutions från 1815, ändrad flera gånger därefter. Även storlogerna i Skottland och på Irland ansluter sig till dess innehåll. Den inleds med en försäkran, som en Ordförande mästare skall avge innan han får installera sig. Därefter följer lagar och regler för the Craft. Ett avsnitt handlar om vilka principer som skall gälla för godkännande av loger och storloger. Konstitutionen avslutas med en omfattande beskrivning av hur en frimurare förväntas uppträda i och utanför logen, samt en försäkran som en främmande sökande skall avge innan han kan antas som lärling. Stor vikt läggs alltså vid OM:s ansvar för sin loge och den enskilde frimurarens ansvar för sig själv.

I konstitutionen står inget om ritualer, men där finns regler för prydnader och, något överraskande, bestämmelser för ståndordning mellan olika befattningshavare. De omfattar inte mindre än 90 positioner. Om de nämnda höga ämbetsmännen skall tilltalas Most -, Right -, Very -, bara Worshipful eller helt enkelt Brother regleras också.

Hur kan jag då påstå att ritualerna ändrades 1813? Jo, redan 1809 grundades en Lodge of Promulgation inom Premier Grand Lodge. Den fick till uppgift att lämna rekommendationer för att överbrygga förekommande motsättningar inför att UGLE skulle grundas. Det arbetet fortsatte inom en Lodge of Reconciliation efter sammanslagningen. Den ägnade sig åt administrativa frågor, som omnumrering av logerna, men även åt rituella och ceremoniella frågor. Logen föreslog och förevisade förslag till gemensamma ritualer, men publicerade aldrig några ritualer i skrift. Storlogen tog inte ställning. Sammanslagningen resulterade inte i någon gemensam ritual, men enskilda loger tog säkert intryck och får antas i en del fall ha ändrat sina ritualer.

1817 grundades Stability Lodge of Improvement och 1825 Emulation Lodge of Improvement. Båda fortsatte ritualarbetet på UGLE:s uppdrag. Först 1902 respektive 1969 kom deras förslag ut i tryck.  Ritualerna har stora likheter, men är inte likalydande. Fortfarande förekommer minst ett trettiotal olika versioner av ritual inom UGLE. Detta tycks inte ses som något större problem. Varför skulle det vara det, om var och en ändå får tolka ritualen efter eget huvud.

Huvudsaken är, som jag uppfattar saken, att frimurare arbetar inom ramen för konstitutionen och får klart för sig vad som är syftet med verksamheten. Därutöver har evolutionen gett oss alla förmåga till språk, empati och abstrakt tänkande, vilka hör till förutsättningarna för att kunna uppträda som en sann frimurare.

Rune Carlsson