Vem är det som bestämmer?

Professorn i modern svenska vid Göteborgs universitet, Lars-Gunnar Andersson, medverkar varje vecka i Göteborgs-Posten med en alltid intressant språkspalt. Nyligen skrev han under rubriken: ”Vem bestämmer ordens betydelse?”

Han förklarade bl.a. skillnaden mellan ord som populism och korkskruv. Människor menar olika saker med ett ord som ”populism”. Även om de kan hålla med om en definition av ordet i en ordbok, kan de vara djupt oense om huruvida ett uttalande är populistiskt eller inte. Korkskruvar kan se helt olika ut, men de flesta är överens om att ordet ”korkskruv” beskriver korkskruvens idé på ett bra sätt.

Lars-Gunnar Anderssons resonemang leder till en grundläggande distinktion i semantiken. Orden har såväl innehåll som omfång, såväl betydelse som referens. Dels finns det en betydelse vi har tillägnat oss, dels finns det någon del av verkligheten som pekas ut av orden. Betydelsen hos en del ord är precis. Andra ord är vaga och abstrakta. För att en kommunikation skall uppstå, måste avsändare och mottagare vara något så när överens om ordens betydelse. Det förutsätter ibland en kamp eller en förhandling om betydelsen.

Resonemanget utmynnar i ett konstaterande: ”Det vore rätt förfärligt om ordboken angav ordens (enda) korrekta användning. Vem skulle skriva den ordboken, och vilken diktator skulle stadfästa den? Nej låt oss kivas om ordens tolkning och användning. Det är demokrati.”

Vad har detta med frimureri att göra? Jag vet inte säkert, men jag får en del associationer! Ordens stormästare har fastställt våra ritualers ordalydelse och hur de skall gestaltas i loger, kapitel och brödraföreningar. Om jag har förstått saken rätt, förväntas sedan varje medlem tolka ritualerna så att de blir meningsfulla för just honom. Han får alltså för egen del bestämma, om inte över ritualens innehåll och omfång, så åtminstone över dess betydelse och referenser till hans egen verklighet. Frågan är hur stor del av en sådan tolkning vi har tillägnat oss av tradition eller på annat sätt. Än väsentligare är, i vilken mån ritualen pekar på någon del av vår egen verklighet och huruvida den medverkar till att göra vår tillvaro mera begriplig.

För egen del har ritualtolkning ofta inneburit något av en kamp. Jag hade kunnat nöja mig med att betrakta ritualen som ett skådespel, men jag har funnit det mera meningsfullt att jämföra ritualens budskap med hur filosofer som Platon, Aristoteles, Kant och andra tänkare har formulerat de eviga frågorna. Ritualerna har många bottnar. De är inte alltid lätta att urskilja.

Mina tolkningsförsök har mycket sällan fått formen av en förhandling. Dels formulerades ju ritualerna för mer än 200 år sedan (Vem skall man förhandla med?) och dels brukar olika tolkningar sällan ställas mot varandra eller diskuteras efter logen. Tal och föredrag läggs till handlingarna, i regel utan bearbetning. Utan kiv blir det sällan tal om förhandlingar. Ritualen är gemensam, men tolkningen är till stor del ett ensamarbete.

I Jönköping finns ett, av förmodligen flera, undantag. Föredrag i kapitelbrödraföreningen Viktor Rydberg brukar följas av ett samtal om innehållet. En enkät bland besökare av Andreaslogen Magnus Ladulås har visat att sådana samtal efterfrågas även i andra sammanhang. Alltför långtgående slutsatser kanske inte skall dras av detta. För många kan gemenskapen och stundens upplevelse vara viktigare än diskussioner. Frimureri är så mycket mer än tolkning av ritual, men vad vore verksamheten värd om inte ritualernas innehåll och betydelse ägnades några djupare tankar.

Intresset för ritualernas budskap visar att frimureriet lever. Ritualerna har fortfarande något att säga oss, trots att vi lever i ett helt annat samhälle och har helt andra referensramar än konstruktörerna någonsin kunde tänka sig. Anledningen är naturligtvis att ritualerna hjälper oss att ställa frågor som människor alltid har ställt sig. Ritualerna innehåller inget facit. Vem skulle ha skrivit det? Ett 200 år gammalt facit skulle förstås ha ett historiskt intresse, men hur många skulle idag vilja ägna tid åt att studera något sådant? På vilket sätt skulle det kunna bidra till vår personliga utveckling? Utveckling går sällan längs några genvägar. Den börjar ofta med en undring och drivs sedan vidare av tankearbete och ifrågasättanden.

Att frågor kan vara viktigare än svaren understryks av att vi arbetar med symboler och allegorier. Någon har sagt: ”Budskapet i sagan och myten representerar den djupaste källan till etisk förståelse.” Sådan förståelse kräver att vi kan skrapa på ytan och är öppna för nya intryck. Den konsten utövas bäst i en gemenskap – intrycken blir starkare om de delas och kan jämföras med andra.

Rune Carlsson