300 år av frimureri

Den första frimureriska storlogen grundades 1717 av tre loger i London och en i Westminster. Den fick namnet Grand Lodge of London & Westminster, senare Premier Grand Lodge of England. Verksamheten reglerades med en Book of Constitutions 1723. Författare var den presbyterianske prästen James Anderson, men även andra inflytelserika personer påverkade reglernas utformning och storlogens utveckling.

Flera av dessa personer kom från en inre cirkel i Duke of Richmond’s Masonic Lodge i Westminster. Logen sammanträdde i Rummer & Grapes på Channel Row och bland medlemmarna fanns aristokrater, politiker och högre statstjänstemän, till exempel John Theophilus Desaguliers och George Payne. Desaguliers var en franskfödd, brittisk naturfilosof, anglikansk präst och ingenjör. Han var assistent till Isaac Newton och valdes in i Royal Society 1714. Bland de första stormästarna kan nämnas Anthony Sayer 1717, Payne 1718, Desaguliers 1719, Duke of Montagu 1721, vilken också var medlem av Royal Society, och Duke of Richmond 1724, illegitim sonson till Charles II.

För att förklara en del av frimureriets omvärld bör kanske något sägas här om den brittiska regentlängden. Vid monarkins restaurering efter det engelska inbördeskriget och Cromwells styre blev Charles II av huset Stuart 1660 kung av England, Irland och Skottland. År 1685 efterträddes han av Jakob (II i England och Irland respektive VII i Skottland – anhängare till huset Stuart kallades jakobiter). Jakob efterträddes 1689 av Wilhelm III (av Oranien) och hans medregent Maria II (dotter till Jakob II). På grund av parlamentets beslut att ingen katolik fick sitta på den engelska tronen kom successionen sedan att övergå till huset Hannover (se nedan).

Att Montague valdes till stormästare blev en vändpunkt för frimureriet. Ordens attraktionskraft ökade betydligt och storlogens auktoritet över allt fler loger stärktes. Ordens popularitet visade sig bland annat i att högtidsdagen 1721 fick flyttas från tavernan Goose and Gridiron, där storlogen hade grundats, till den mera spatiösa Stationers’ Hall. Montague visade att frimureriet var acceptabelt moraliskt, intellektuellt och politiskt – och att det var ”inne” och roligt! Samhällets toppar och lärda av olika slag lockades att bli medlemmar. Enligt uppgift var antalet medlemmar 1722 omkring 4 000, vilket är notabelt, eftersom det motsvarar nästan en tredjedel av den nobless och högre medelklass som den tidens rekryteringsområde rymde.

Frimureriet erbjöd en fängslande mix av syften. Konstitutionen stödde staten och dess legitimitet. Samtidigt uppmuntrade den, om den inte krävde, religiös tolerans och moralisk integritet. Sammankomsterna erbjöd inte bara en trevlig gemenskap, som gav förutsättningar för att skapa social kontakter under måltider med god mat och dryck, men även ålderdomliga ritualer och underhållande och upplyftande föredrag.

Det var ingen slump att Montague valdes till den förste aristokratiske stormästaren. Han var intelligent, förmögen och hade goda förbindelser. Han var för hugenotternas sak (hugenotter var franska kalvinister, som förföljdes av franska staten och katolska kyrkan ända fram till franska revolutionen 1789. När ediktet i Nantes, som gav dem en viss religionsfrihet, upphävdes 1685 lämnade mer än 300 000 hugenotter Frankrike). Han stödde också huset Hannover, som efterträdde huset Stuart på Englands tron genom George I 1714. Tronföljdsfrågan var brännande i början av 1700-talet.

Den så kallade äldre tronpretendenten, Jakob Edvard Stuart, gjorde ett försök till jakobitisk revolution i Skottland 1715, men fick inte tillräckligt stöd för sin sak. Hans son, Karl Edvard Stuart – Bonnie Prince Charlie, gjorde ett nytt försök, men led ett avgörande nederlag i slaget vid Culloden 1746. Storlogen tycks ha tagit politisk ställning. Den stödde huset Hannover och även parlamentets whigs, som också de stödde den tyska protestantiska dynastin (med vissa engelska rötter) mot de jakobitiska sympatier som fanns bland tories.

Bonnie Prince Charlie förekommer även i det svenska frimureriets historia. Gustav III besökte honom i hans exil i Italien under sin italienska resa 1783-1784. Även andra prominenta svenska frimurare hade kontakter med honom. De tycks ha hoppats att prinsen skulle avslöja sina hemligheter och ge dem någon slags auktorisation genom hans påstådda ställning i internationellt frimureri. Att det i så fall handlar om höggrader med ursprung på kontinenten och inte det ursprungliga frimureriet på de brittiska öarna torde vara uppenbart.

Det är också intressant att notera, att det svenska frimureriet räknar sitt ursprung 1735 då greve Axel Wrede-Sparre, efter att ha recipierats i Paris av Charles Radclyffe 5th Earl of Derwentwater, grundade en privatloge i Stockholm. Radclyffe utfärdade senare, som fransk stormästare, ett formellt konstitutionspatent för logen. Radclyffe var ivrig jakobit och deltog i Stuarts resning 1715, dömdes till döden, men lyckades fly till Frankrike och blev privatsekreterare till Bonnie Prince Charlie innan han 1745 återvände till England för att delta i en ny resning, men tillfångatogs och avrättades.

Storlogen som i år firar 300-årsjubileum heter United Grand Lodge of England (UGLE). Den fick sitt namn 1813 när den ursprungliga storlogen från 1717, kallad the Moderns, slogs samman med en annan storloge, kallad the Ancients, grundad 1751 av irländare med lägre social status än de som rekryterades till the Moderns. Storlogerna hade olika syn på vilka grader systemet skulle omfatta, till exempel om Mark Mason och Royal Arch skulle ingå. Inför ett reellt hot i början av 1800-talet, att frimureriet skulle förbjudas helt, enades storlogerna om en kompromiss, som fortfarande gäller i England. Äkta och ursprungligt frimureri består av tre grader, inte fler, nämligen Entered Apprentice, Fellow Craft och Master Mason, inkluderande the Supreme Order of the Holy Royal Arch. Royal Arch är förbundet med de tre första graderna genom gemensam lokalisering, åtminstone centralt, och personalunion i ledningen.

Det engelska jubileumsfirandet tycks ha medfört en viss omprövning av den frimureriska förhistorien. Hur stark är till exempel kopplingen till medeltida bygghyttor? Visserligen finns medeltida manuskript (Regius och Cooke) som talar om regler för operativa frimurare. Flera spekulativa loger räknar sitt ursprung från 1600-talet eller tidigare, men först från omkring 1690 finns någon kunskap om hur ritualer med mera hos våra direkta föregångare såg ut. Vi kanske har missbedömt det spekulativa inslaget hos de operativa logerna. De var i första hand intresseorganisationer, som förvaltade yrkeshemligheter och begränsade utbudet av kompetenta yrkesmän för att säkerställa rimliga ersättningsnivåer för sitt arbete. De hade förstås också stor social betydelse. I längden kom egenintresset att ersättas av marknadskrafter. Alla, eller åtminstone de flesta skrån, kom att avskaffas och de fick inrikta sig på annan verksamhet, social samvaro eller mera subtil intressebevakning.

Att inflytelserika personer utanför yrket inbjöds att delta i samvaron, som ett led i sådan bevakning är naturligt. Det var då kanske inte i första hand ett gemensamt spekulativt intresse som lockade. Sådana kunde tillgodoses inom en stor mängd skrån, gillen och andra sammanslutningar. Filosofiska och religiösa spekulationer var ett allmänt inslag i den tidens samhälle.

Mycket talar för att det inte så mycket var fråga om en gradvis övergång från operativt till spekulativt frimureri, utan mera en nyskapelse när den första storlogen grundades. Naturligtvis bevarades en hel del gamla traditioner, men i huvudsak kan frimureriet ha skapats för att tillgodose önskningar och behov i det begynnande 1700-talets samhälle. Det fick en utformning som gör att det kan leva vidare och nyskapas till sin innebörd i varje tids tolkningar och tillämpningar. Inte minst genom storlogens kopplingar till Royal Society går det att hävda att frimureriet är ett barn av upplysningen. Frimureriet fortsatte ju att utvecklas även efter 1717. De som hävdar en mera gradvis övergång från operativt till spekulativt frimureri kan antas mera betona betydelsen av reformationen och den vetenskapliga revolutionen.

Det går naturligtvis att se paralleller i svenskt frimureri. Det nyskapades i stor utsträckning av hertig Karl och hans krets i slutet av 1700-talet. De smälte samman intryck från brittiskt och kontinentalt frimureri till den så kallade svenska riten. Även den lever vidare i varje tids tolkningar, men för full förståelse räcker förstås inte dagens intryck. Det behövs en viss insikt, inte bara i dagens idé- och religionshistoria, utan även i hur våra föregångare såg på frågorna. Det hör till saken, att upplysningstiden, i den mån den förekom i Sverige, upphörde i slutet av 1700-talet. Svenskt frimureri, som det framstod omkring 1800, kan nog sägas ha påverkats av den begynnande romantiken. Våra tre första grader har likheter med motsvarande engelska grader men de är till stor del en svensk nyskapelse. Våra höggrader har motsvarigheter i brittiska fristående system, men som sammanhängande system är den svenska riten unik.

Rune Carlsson