Retorik – konsten att övertyga

Retorikens början är enkel. En uppsats eller ett anförande kan delas upp i: inledning, avhandling och avslutning. Redan Cicero anslöt sig till denna självklarhet, men han kallade förstås delarna: exordium, narratio och peroratio. Jag har ingen djupare kunskap att förmedla i ämnet, men kan delge några funderingar över sådana latinska begrepp.

Under exordium bör talaren försöka vinna åhörarnas välvilja, captatio benevolente. Redan där försvinner all enkelhet. I själva verket är retoriken en konst, en konst med många motstridiga uppfattningar om vad som är rätt och fel. Ibland hävdas att talaren har några få sekunder på sig att fånga åhörarnas intresse. Tillfället kan lätt gå förlorat. Jag tror inte det är så allvarligt – åtminstone inte i logesammanhang. Där är bröderna i regel redan välvilligt inställda. De vet ungefär vad de har att vänta. De sitter där de sitter och förväntas varken protestera eller lämna lokalen. Det värsta som kan hända är att de somnar. I regel brukar taedium, ”leda” hos åhörarna, inträffa efter omkring 12 minuter. Sedan är åhörarna inte så passiva som de ser ut. Om talaren inte har något nytt eller kontroversiellt att meddela, börjar åhörarnas tankar vandra och mentalt kan de snart befinna sig någon helt annan stans.

Captatio benevolente kan uppnås med rättframhet: ”Detta tänker jag tala om”, principio, eller mera subtilt, insinuatio. Ingendera metoden gynnas av att talaren tar fram en pärm eller en bok, som han börjar läsa ur. Diskreta anteckningar med stolpar eller att tala fritt ur hjärtat verkar mindre avskräckande och bör räcka om ämnet inte är alltför komplicerat. Det finns förstås också förespråkare för klassisk katederföreläsning med högläsning ur manus. Resultatet hänger som vanligt på hur det utförs, actio.

Talets huvuddel, narratio, inleds ofta med propositio, där yrkandet eller tesen framförs. Den brukar följas av en argumentation för saken, argumentatio. Den kan innehålla två delar, den som syftar till att ”bevisa” eller ”bekräfta” den framlagda tesen, probatio respektive confirmatio. Den andra delen kan bestå av en ”vederläggning” av tänkbara argument mot den framlagda tesen, refutatio eller confutatio.

Därefter är det dags för talets avslutning, peroratio eller conclusio. Här ges en kort sammanfattning av tesens huvudinnehåll och de viktigaste argumenten. Detta är sanningens ögonblick. Går det att avläsa åhörarnas inställning – är budskapet i hamn eller behövs en sista kraftfull och gärna känslomässig vädjan till auditoriet?

Aristoteles menade att det krävs tre egenskaper hos en talare för att han skall lyckas med sitt uppsåt: etos, logos och patos. Etos handlar om den talandes karaktär eller personlighet. Det var brister i den egenskapen som fick prosten att utbrista: ”Ni skall leva som jag lär, inte som jag lever!” Logos handlar om sakskälen. Det är en fördel om talaren själv tror på vad han säger. Det är lättare att övertyga då. Ordens valspråk: ”Veritas persuadet”, ’Sanningen övertygar’, talar för att vi bör lägga stor vikt vid just logos.

Talaren måste känna patos för sin sak, det vill säga ha förmåga att väcka känslor. Men retorik kan användas både för att övertyga och att förföra. Ett beprövat sätt att relativisera sanningen är att överanvända patos. Resultatet blir då , att antingen blir var och en sin egen sannings smed, eller att sanningen blir den som frammanas av grupptryck och en medryckande auktoritet. Sådana sanningsbegrepp avvisades av filosofen Karl Popper. Redan på 1940-talet beskrev han det öppna samhället som ett system i avsaknad av deterministiska och utopiska slutmål. Han såg kunskap som preliminära åsikter, granskade vetenskapligt och kritisk, och ännu inte motsagda av verkligheten.

Oxford Dictionaries har utsett 2016 års engelska ord. Det blev post-truth. Begreppet började cirkulera på 1990-talet, men har under det gångna året ökat i användning med 2 000 procent, främst i samband med Brexit och den amerikanska presidentvalskampanjen. En retorik som handskas vårdslöst med sanningen tycks ändå kunna vinna åhörarnas förtroende. Vi har förstås högre anspråk. En meningsfull, ärlig och argumenterande retorik måste ha någon kontakt med sanningen – hur den nu ser ut.

Någon fullständig, objektiv sanning finns knappast att tillgå för oss. Vår uppfattning om världen färgas av vår karaktär och av våra erfarenheter. Vi letar ändå ständigt efter en högre sanning utanför oss själva. När vi med retoriken som hjälpmedel utbyter tankar om en sådan ”sanning” kanske vi bör vara mera eftertänksamma. Talar vi med logos om ritualernas form eller med patos om deras innehåll? Och har vi i det senare fallet rätt etos för att uttala oss? Det finns paralleller inom journalistiken. I bästa fall skiljer den mellan news och views. Fakta behandlas med konsekvensneutralitet, vilket innebär att de skall redovisas utan överväganden om vem de gynnar eller missgynnar. Tidningskungen William Randolph Hearst har sagt: ”News is something somebody doesn’t want printed; all else is advertising.”

På motsvarande sätt måste alltså den retorik, som jag talar om här, hantera två aspekter av våra ritualer – deras form eller lydelse, till vilka det finns ett facit, och deras innehåll, det vill säga vår tolkning av lydelsen, som till stor del består av åsikter. För Orden är båda aspekterna viktiga, men för den enskilde frimurarens personliga utveckling måste innehållet vara viktigast. Frågan är då om formen och innehållet har samma ursprung. Jag tror inte det. Ritualen och dess form är barn av sin tid. De inspirerar oss till att tolka budskapet, så att det blir relevant för oss själva i vår tid. Det finns många jättar på vars axlar vi kan ställa oss när vi spanar efter meningen i, eller egentligen meningen med, ritualerna. En del av jättarna är äldre, andra yngre, än ritualernas text.

Någon av dessa jättar kan rentav tjäna som föredöme. Orden förordar det föredöme som i Johannesprologen presenteras med orden: ”I begynnelsen fanns Ordet (Logos)”. Vi kan också ha andra föredömen. Då är det förmodligen mindre logos än etos och patos som gör att vi känner igen honom eller henne som ett sådant.

Rune Carlsson