Reformationen 500 år

Den 31 oktober i år möts påven och Lutherska världsförbundet för att högtidlighålla att det 2017 är 500 år sedan reformationen inleddes. Förbundet bildades i Lund 1947 och har 70 miljoner medlemmar i 140 medlemskyrkor, varav Svenska kyrkan hör till de större. Romersk-katolska kyrkan har 1.2 miljarder medlemmar. Mötet är led i en försoning mellan kyrkorna.

I oktober 1517 lade Martin Luther fram sina 95 teser angående sanningen om avlatsbrev. Hans avsikt var förmodligen inte att bryta med den katolska kyrkan, men påven bannlyste honom 1521. Reformationen hade inletts. Den spreds till Sverige genom Gustav Vasas reduktion 1527. Kungen var ute efter kyrkans rikedomar. Även i England bröt kungen med påven. Henrik VIII exkommunicerades 1533. Den utlösande faktorn var att Henrik ville förklara sitt äktenskap med Katarina av Aragonien ogiltigt och i stället gifta sig med Anne Boleyn.

Både i England och i Sverige tog reformationen lång tid. Den anglikanska Church of England var nära att bli presbyteriansk i mitten av 1600-talet, vilket kyrkan i Skottland fortfarande är. Den var en tid förbjuden i sin anglikanska form och splittrades i flera fraktioner 1688 när Jakob II avsattes, men fann åter sina former som anglikansk kyrka 1788 när den enades efter tronpretendentens Karl Edward Stuart död. (Bonnie Prince Charlies privatsekreterare Charles Radclyffe recipierade greve Axel Wrede Sparre i Paris 1731 och utfärdade det första konstitutionpatentet för svenska frimurare 1737.) Den Anglikanska kyrkogemenskapen har nu också 70 miljoner medlemmar.

I Sverige kan reformationen sägas ha blivit helt införd först 1598, när hertig Karl, den blivande Karl IX, besegrade Sigismund vid Stångebro. Till Svenska kyrkans bekännelseskrifter hör naturligtvis Bibeln och trosbekännelserna, men även Augsburgska bekännelsen från 1530, som erkändes genom Uppsala mötes beslut så sent som 1593.

Allt detta kom naturligtvis att påverka frimureriets utveckling. 2017 är det 300 år sedan den första frimureriska Storlogen grundades i London. Nästan lika länge har det funnits svenska frimurare. Frågan är om det är skillnad mellan katolsk, protestantisk och frimurerisk kristen grund.

I Ordens Allmänna Lagar (OAL) kan vi läsa om plikten mot Gud, plikten mot Orden, plikten mot fäderneslandet, plikten mot vår nästa och plikten mot oss själva. Formuleringarna är sannolikt påverkade av Immanuel Kants etik och metafysik. Han tycks alltså ha påverkat Ordens kristna grund. Hur den egentligen ser ut borde bli tydligare om vi tittar närmare på hur han och olika kyrkor betraktar kristendomen.

Luther vände sig emot den katolska kyrkans föreställning att det var möjligt att få syndernas förlåtelse genom att köpa avlatsbrev. Han höll inte med om att det skulle vara möjligt att nå rättfärdiggörelse genom gärningar. Katoliker talar om Conscientia formata, vilken innebär att samvetets röst styrs av kunskapen om kristen förkunnelse. Hur en kristen skall handla i livets alla skiften förklaras i Den katolska katekesen. Den ger uttryck för en så kallad kasuistik, som också är framträdande i den judiska Talmud med dess många religiösa regler. Sådan regelstyrning av människors vardag var främmande för Luther.

Den lutherska reformationen vilar främst på tre pelare:

Sola fide – (genom tron allena). I motsats till den romersk-katolska och de ortodoxa kyrkorna, som anser att syndernas förlåtelse kan uppnås genom gärningar, hävdade Luther, att rättfärdiggörelse enbart kan uppnås genom tron på Fadern, Sonen och den heliga Anden, och tack vare att Jesus Kristus dog på korset för vår skull.

Sola scriptura – (skriften allena). Även i synen på Bibeln som det enda rättesnöret skiljer sig de protestantiska kyrkorna från de katolska och ortodoxa. Skriften står naturligtvis i centrum även för den katolska kyrkan, men den ger även traditionen och den auktoritativa tolkningen stor betydelse, vilket motiverar påvens överhöghet. Mot den satte Luther det allmänna prästadömet, som innebär att alla människor, som tagit emot dopet, har direkt möjlighet till frälsning genom Kristus, ”Guds Lamm”. De skall också ha möjlighet att själva läsa och tolka Bibeln. I Bibeln finns hela budskapet.

Sola gratia – (av nåd allena). Att rättfärdiggörelse enbart är avhängig Herrens nåd tycks de flesta kyrkor numera vara eniga om, även om principen på en del håll väcker frågor om predestination och den fria viljan. Har den allvise och allsmäktige Guden redan från början bestämt vem som skall frälsas? Erasmus av Rotterdam polemiserade mot Luthers syn på ”sola gratia” i De libero arbitrio, Om viljans frihet”. Luther svarade med De servo arbitrio, ”Om viljans bundenhet”, där han menade att vår frihet gentemot Gud är begränsad. Full frihet skulle innebära att det onda fick fritt spelrum.

Gemensamt för den katolska och de protestantiska kyrkorna är tron på att Kristus blev människa, att han dog på korset och att han uppstod på tredje dagen. De troende hoppas därför också på uppståndelsen från de döda och ett evigt liv. Allt måste inte till varje pris förverkligas redan i detta liv. Kyrkorna förvaltar sakrament. Enligt Luthersk syn erkänns dop och nattvard som sådana. Sedan 1400-talet har den katolska kyrkan sju sakrament: dop, konfirmation, bot, nattvard, äktenskap, prästvigning och de sjukas smörjelse. En återstående oenighet mellan den katolska och de protestantiska kyrkorna är synen på nattvarden. De kan fortfarande inte fira den gemensamt. Frimurarorden är ingen kyrka och förvaltar inga sakrament.

Eftersom frimurarorden inte är någon kyrka kan dess kristna grund antas skilja sig något från kyrkornas. Det kan som sagt delvis bero på Kants påverkan. Han kan sägas ha minskat trons betydelse i religionen genom att betona etiken. OAL betonar kristendomens betydelse, men ger även etiken stor plats, till exempel när den talar om Den ädla vetenskapen att öva dygden och kuva lasten, vilket rentav pekar mot Aristoteles och hans förkristna etik. Kristendomen är inte primärt ett etiskt system, utan en livsåskådning som får moraliska konsekvenser. Kristendomen erbjuder en syn på människans plats i skapelsen och på meningen med livet. Kristus är ett föredöme, men vi lär inte bli bättre människor enbart av att tro på honom, däremot av att följa hans exempel. Frimurare talar ofta om personlig utveckling. Därför är föredömet viktigt.

När våra ritualer formulerades i slutet av 1700-talet var flera tongivande frimurare påverkade av pietistiska strömningar. Pietismen var en fromhetsrörelse, som betonade känslan mer än intellektet. Krav på moraliskt handlande kombinerades med en längtan efter en närmare förening med Gud själv och en känslomässig upplevelse av Guds ständiga närvaro. Inflytande från denna fromhetsrörelse kan ha påverkat svenskt frimureri. Det gick inte i samma riktning som det ursprungliga, brittiska ”the Craft”. Där talas om ”The Great Architect of the Universe”, ett högre väsen som skapat världen, men sedan lämnat den åt sitt öde. Kristna bekännare tänker sig mera en närvarande, personlig och i världen verkande Gud.

Även på kontinenten förkommer frimureri som grundas i en tro på ett högre väsen. Där jämställs kristen, muslimsk och judisk tro. Även rent ateistiska loger förekommer. I Sverige var den rena evangeliska läran allenarådande. Det reglerades i Konventikelplakat och Religionsstadga. Kungliga, högadliga och prästerliga medlemmar gav legitimitet åt utvecklingen av frimureri på denna grund. Idag förutsätter vår Orden kristen bekännelse, men hur tron närmare ser ut överlåts åt var och en att avgöra. Ritualerna har både kristna och etiska budskap. Jag övergår därför till att säga något om Kant och hans etik.

Det är en grundtanke hos Kant, att vårt sökande efter kunskap och ljus måste göra halt vid gränsen för vad som är möjligt att erfara med våra sinnen. Om vi försöker tränga bortom den, vecklar vi obönhörligt in oss i motsägelser. Har världen en början eller har den alltid funnits? Är allting underkastad en lagbunden naturnödvändighet eller existerar friheten? Båda svarsalternativen möter invändningar. För att bli kvar på vetenskapens fasta mark måste vi därför undvika metafysiska spekulationer och hålla oss till empirin.

Kant menar, att även om vår vetenskapliga kunskap begränsas av vilka erfarenheter vi kan nå, så behöver vi för den skull inte ge upp vårt sökande efter en mera fullkomlig förklaring. Vi kan se en sådan som ett mål, vilket, även om det inte kan uppnås, likväl kan sporra oss i vårt letande efter mer kunskap. Vi kan betrakta världen som om den vore begriplig, som om den kunde förstås helt och fullt av vårt förnuft. Frågan om vad jag kan veta menar Kant kan besvaras av vårt teoretiska förnuft, och den om vad jag bör göra av vårt praktiska förnuft. I boken Kritik av det praktiska förnuftet, utgiven 1788, drar han slutsatsen: ”Man kan omöjligt tänka sig att det skulle finnas något i hela världen, ja, överhuvudtaget också bortom denna värld, vilket skulle kunna anses som någonting alltigenom gott, utom en god vilja.”

Vad är då en god vilja? Enligt Kant är den en vilja inriktad på den moraliska plikten. En moraliskt förtjänstfull handling är den som vi utför uteslutande därför att det är vår plikt att utföra den. Det vi gör av behov eller böjelse innehåller ingen moralisk förtjänst, även om det vi gör också skulle vara vår plikt. Mitt handlande bör inte bestämmas av något yttre tryck eller tvång. Inte av religiösa eller världsliga straff eller belöningar. Det moraliska förnuftet ensamt bör bestämma mitt handlande.

Till sist några axplock ur vad Kant har gett oss i övrigt. Kant inför något som han kallar det praktiska förnuftets postulat. För att göra rättvisa åt vår moraliska erfarenhet måste vi göra tre antaganden, som vi inte kan nå fram till på det teoretiska förnuftets väg. Vi måste anta människans frihet för att kunna ge mening åt pliktens begrepp: ”Bör förutsätter kan!” Vi måste anta själens odödlighet för att rädda den idé om en högre rättvisa som vår moraliska intuition innehåller. Vi måste anta Guds existens som garant för en moralisk världsordning.

I boken Svar på frågan: Vad är upplysning? säger Kant: ”Först när människan är en autonom och myndig, moralisk varelse som frigjort sig från alla yttre auktoriteter, handlande och tänkande enbart i enlighet med sitt eget förnuft, först då har upplysningen förverkligats.” Den moraliska lagen finns nedlagd i vårt bröst i form av vad Kant kallar ett kategoriskt imperativ: ”Jag bör alltid handla så, att jag skulle vilja att min handlingsmaxim bleve allmän lag.” Eller: ”Handla så att du aldrig brukar en människa enbart som ett medel utan också som ett självändamål.”

Till slut måste jag i ärlighetens namn tillstå, att dessa funderingar kanske inte har något direkt stöd i våra ritualer. Däremot har ritualerna inspirerat mig till att ställa de frågor som ledde till funderingarna. Därmed kan de väl sägas ha fyllt sin uppgift.

Rune Carlsson