En frimurares plikter

När ”Den svenska riten” skapades hämtades intryck och idéer från många håll. Den största innovationen var att alla grader sammanfördes i ett system. Som en annan nyhet introducerades den kantianska pliktetiken.

Immanuel Kant (1724-1804) är kanske mest känd för sitt kategoriska imperativ. I en av flera formuleringar lyder det: ”Handla endast efter den maxim, om vilken du samtidigt kan vilja, att den skall bli en allmän lag.” Den presenterades i ”Grundlegung zur Metaphysik der Sitten” 1785. För Kant var förnuft och god vilja grundläggande för etiken. På något sätt är det trösterikt. Jag föreställer mig att han inte tänkte sig långa listor av plikter som skall uppfyllas. Förhoppningsvis kan han ha menat, att det med god vilja går att resonera sig fram till hur man bör handla. Möjligen är det i samma anda som jag har uppfattat hos Aristoteles, en annan men betydligt tidigare etiker (300-talet f.Kr.): ”Man blir dygdig av att utföra dygdiga gärningar.”

Våra lagar innehåller visserligen just långa listor med plikter, men ritualerna illustrerar dem utan pekpinnar. Allt, åtminstone som jag har uppfattar det, är till, inte för att undervisa oss, utan för att ge oss upplysningar i etiska och andliga frågor. Vi ges frihet att tolka ritualerna och att dra egna slutsatser.

Jag har ändå blivit nyfiken på vad en plikt egentligen är. Efter vad jag har förstått finns det plikter av olika slag, som: kategoriska, hypotetiska, apodiktiska, kasuistiska och villkorliga (ursäkta de konstiga orden, men jag tar med dem för att få ekonomi i den fortsatta framställningen). En hypotetisk plikt är av typen: ”Om du vill gå ner i vikt, måste du äta mindre.” Ett exempel på en kategorisk plikt är: ”Du skall inte dräpa!” Den gäller oavsett vilka önskningar eller behov vi har. Om jag har förstått saken rätt är apodiktisk och kasuistisk andra ord för ungefär samma saker. Apodiktisk tar inte ställning till eventuella undantag, t.ex. olika sätt att döda – i självförsvar, för att uppnå ett legitimt mål i krig o.s.v. Kasuistisk förutsätter ett resonemang: ”Om . . så . . .” Jag återkommer strax till villkorliga plikter.

En av sin tids främste Aristoteleskännare, William D. Ross (1877-1971) hävdade att såväl ”det goda” som ”det rätta” är odefinierbara egenskaper. Därför hävdade han, att de bästa konsekvenserna inte kan påstås vara en följd av det rätta handlandet. Det var ett angrepp mot utilitarismen eller konsekvensetiken.

En del filosofer anser att pliktetiken havererar på grund av att plikter kan kollidera med varandra. Ross löser det problemet genom att införa begreppet villkorliga plikter. Det som vid första anblicken (prima facie) kan se ut som en kategorisk eller apodiktisk plikt, kan vid närmare eftertanke, eller i särskilda fall, visa sig vara hypotetisk eller kasuistisk eller åtminstone villkorlig. En plikt, som vi har ålagts utifrån, eller som vi känner som vår av intuition eller av andra skäl, kan visa sig vara orimlig eller motsägas av en annan plikt. Den kan därför behöva ersättas av en plikt, som noga övervägt visar sig vara av en högre art. Ett exempel: Plikten att tala sanning kan få vika för plikten att rädda liv, om en huligan frågar dig vart hans tänkta offer har tagit vägen. Ross såg endast tre ting, eller kombinationer av dem, som goda i sig: dygd, glädje och kunskap. Barmhärtighet och glädje i att ge ansåg han således vara gott.

I ett föregående inlägg har jag resonerat om biblisk etik. Ett exempel på sådan, och på apodiktisk lag är GT:s dekalog – ”Tio Guds bud” (den judiska Toran har 613 bud). Om det inte finns några motsättningar mellan den katolska och den protestantiska kyrkan om dessa, finns det åtminstone olika uppfattningar om andra etiska principer – kanske också om minst ett bud. Du skall inte döda står det i det femte. Ändå finns undantag, som har diskuterats i århundraden, främst av katolska teologer.

Den påvliga kyrkostaten hade fram till 1870 en egen armé, som var beredd att utöva våld, och även tillgrep det yttersta medlet. Den ersattes av ett hundratal mera teatraliska schweizergardister, som långtifrån är tandlösa, men som gärna överlåter eventuell våldsutövning åt andra – enligt rättsstatens principer eller efter utförliga folkrättsliga regler för bellum justum, ”det rättfärdiga kriget”. De reglerna kan för övrigt härledas till den nederländske filosofen, juristen och teologen Hugo Grotius. Han var Sveriges ambassadör i Paris 1634-1645 och dog några år före Westfaliska freden 1648. Han kom att påverka dess innehåll, fick stor betydelse för utvecklingen av folkrätten och fick efterföljare, som intresserade sig för förnuftsbaserade filosofiska system. Så vitt jag kan förstå är således prima facie-etik inget nytt, även om det var Ross som myntade begreppet.

När en ny katolsk katekes kom ut 1994, kommenterades den av Lars Bergquist, Sveriges f.d. sändebud till den Heliga stolen i Rom. Han menade att förnuft och samvete är viktiga som grund för rättroende katolikers handlande. Katekesen är på 825 sidor och reglerar i 2 685 artiklar vad som i livets alla skiften skall, bör, får och inte får göras. Detta är exempel på kasuistisk lag. Noga taget handlar det om conscientia formata, samvete och kunskap om kristen förkunnelse i förening.

De protestantiska kyrkorna står i princip främmande för kasuistiken, men den har fått förnyad aktualitet i vissa protestantiska rörelser, som slår vakt om bibelordets odiskutabla auktoritet. Sådana vill lägga Bibelns bokstavliga lydelse till grund för tro och liv; en inställning som av mera liberala teologer betraktas som fundamentalism.

Vad är då kännetecknande för protestantisk etik? Martin Luther kritiserade den katolska kyrkan för alla dess moraliska krav och påbud, och framförallt för tanken om ”rättfärdiggörelse genom gärningar”. Luther ansåg att människan inte genom goda gärningar kan bidra till sin frälsning. Frälsningen ges av Gud som en gåva till människan: ”Rättfärdiggörelse genom tro allena.” Luther ville inte veta av någon ”kristen moralism” och undvek därför att utveckla en egen morallära. Luthers teologi får ändå etiska konsekvenser. Han menade att människan lever i två ”regementen”. I det andliga är hon fullständigt fri och kan leva enligt evangelierna med Kristus som föredöme. Därtill måste finnas ”ett världsligt regemente” där ordningen upprätthålls med sekulär etik, samhällets moralregler och statens lagar och straff.

Ordet ”föredöme” i förra stycket är valt med omsorg. För en del år sedan deltog jag i ett seminarium om ledarskap i Göteborg. Till ämnena hörde målformulering. (Mål skall vara utmanande, realistiska och mätbara.) Bland deltagarna märktes biskop Helge Brattgård och förre sovjetledaren Michail Gorbatjov! Utöver detta minns jag inget mer än att Brattgård ansåg att vi inte kan ha Kristus som förebild, eftersom vi aldrig kan komma att likna honom, däremot bör vi ha honom som föredöme och sträva i hans riktning.

Luthers uppdelning i olika ”regementen” finns även i Ordens lagar. De talar om plikten mot Gud, plikten mot Orden, plikten mot oss själva och vår överhet och plikten mot vår nästa. Intressant nog kan en del av Luthers tankar spåras även i den katolska kyrkan. Påven är ju inte bara Kristi ställföreträdare, han är också statschef. Ett av påvens attribut är en tiara med tre kronor. En sådan användes i ceremoniella sammanhang fram till 1963. Kronorna anses bl.a. symbolisera påvens andliga, kyrkliga och världsliga makt. Återfinns möjligen den symboliken även i våra Tre kronor, eller syftar den på de tre vise männen eller de tre riken som Magnus Eriksson tidvis regerade över: Sverige, Norge och Skåne?

Så här långt kommen i framställningen börjar det bli riktigt intressant – åtminstone för mig! Går det att urskilja en frimurerisk etik ur det ovan sagda? Som jag uppfattar den tycker jag mig se tydliga katolska influenser – betydelsen av förnuft, samvete och kunskap t.ex. Det kan möjligen vara rester av frimureriets ursprung i ett katolskt, och senare anglikanskt England. Tanken är annars historiskt orimlig. I Sverige infördes och utvecklades frimureriet i en stabilt luthersk-evangelisk miljö.

Lika orimlig är tanken att dagens frimurare, i sina moraliska ställningstaganden, inte skulle påverkas av samhället som det utvecklats sedan grunderna för den Svenska riten lades. Vi kan inte heller undvika att direkt eller indirekt påverkas av hur etiken utvecklats under dessa mer än 200 år.

Det skulle vara förmätet av mig, att nu försöka formulera en frimurerisk etik åt någon annan än åt mig själv. (Det dubbeltydiga engelska uttrycket, self-improvement, torde vara tillämpart här i sina båda betydelser.) Men jag återkommer till vad jag uppfattar vara pudelns kärna. Orden undervisar oss inte. Den ger upplysningar i etiska och andliga frågor. Vi har frihet, och ansvar, att tolka ritualerna och att dra egna slutsatser.

Rune Carlsson